Jim Butcher – Storm Front

Jim Butcher - Storm Front

Bedömningen av en bok kan lätt bli missvisande om läsningen infaller precis efter att man läst en annan väldigt bra bok. Därför är det lite orättvist mot Jim Butcher att jag nu recenserar hans Storm Front precis efter att jag läst Peter V. Bretts The Desert Spear. Troligtvis är Jim Butcher ändå så storsint att han medger att Brett är en bra författare och förstår därför mina svårigheter att fullt ta till mig Storm Front. The Desert Spear var en intensiv läsupplevelse som spiller över på läsningen av denna roman och det tar ett tag att släppa minnet fritt från karaktärerna och handlingen som sådan. Det skulle behövts en läspaus egentligen.

Nåväl, inledningsvis hade jag svårt att uppskatta stilen och handlingen i boken. Det kändes lite tramsigt och alldeles för ytligt och småpluttrigt. Nu hör det till saken att jag har svårt för romaner som är klämkäcka och humoristiska, speciellt när humorn står i förgrunden och skämten formuleras snarare än gestaltas. Storm Front lider av det här problemet, tycker jag. Jim Butcher försöker göra en skojig roman snarare än en spännande sådan. Det saknas framförallt karaktärsfördjupning, men också breddning och nyansering av miljö och handling. Allt är för direkt återgivet i ett alltför raskt tempo. Tempo är bra, men det får inte bidra till förytligande. Boken påminner inte så lite om de gamla kioskdeckarna som man läste i tonåren (typ Mickey Spillane) överfört till fantasygenren. (Jag har en känsla av att jag är för hård i min dom nu.) Men Storm Front är en debutroman (del 1 i The Dresden Files), vad jag förstår, och enligt andra recensenter på nätet så blir serien bara bättre och bättre.

Det finns definitivt gott om ljuspunkter också. Tempot är en och humorn en annan! Vänta nu, var det inte det jag just klagade på? Jo, men mynten har alltid två sidor. En bok bör ha ett högt tempo, det ska finnas en drive och nerv i boken och det saknas verkligen inte handling här. Oväntade möten och överaskningar möter Harry Dresden slag i slag. Men även humorn gör boken riktigt lyckad. Framför allt då den gestaltas i form av dråpliga sammanträffanden eller invecklingar. Särskilt lyckad är beskrivningen av Harry Dresdens relation till poliskvinnan Karrin Murphy, en relation som är allt annat än okomplicerad. Just Murphys karaktär får vi en djupare insikt i och det gör henne både levande och intressant.

Det är en skojig och driven bok, men som saknar det där svarta djupet som jag gillar annars. Motiv inser jag nu! Jag saknar Harry Dresdens motiv. Han beskrivs alltför platt. Det blir därför svårt att verkligen lida eller känna med hans önskningar. (Här kan jag kort jämföra med en annan trollkarl – Kvothe i The name of the Wind som man får en helt annan bakgrundsbild av och inlevelse med). Jag är således lite ambivalent inför boken. Ändå skulle jag mycket väl kunna rekommendera boken. Om du kanske inte läst så mycket annan fantasy tidigare än exempelvis Harry Potter och nu söker efter något mer vuxet, ja då tror jag Harry Dresden är en bra start.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.