130 mil inspiration

I mitt förra inlägg skrev jag om sommarens äventyr, vandringen med stort V tillsammans med min grabb, hur jag längtar efter att vara ute i naturen och söker efter det enkla avskalade livet. Samtidigt bär jag på en dubbelhet och jag är inte helt sann när jag skriver så. Jag är den förste att erkänna att jag även dras till TV och datorer och det moderna samhällets sociala kultur. Men som idé 😉 måste jag ändå få tro att jag är halvvägs där. En av dessa äventyrare som förverkligat sina drömmar och prövat sina gränser, – livin’ on the edge! – Göran Kropp, som jag för övrigt haft äran att sova i samma tält med (host, host, försök till skryt 😉 ), är en av mina stora idoler. Hans personlighet och hans äventyr har alltid inspirerat mig, tyvärr gick han ju bort alldeles för tidigt. Rune Larsson och Björn Sunesson är två andra personer vars löparäventyr och syn på löpning som en naturlig del i livet har inspirerat mig att springa och fortsätta springa med delvis andra målsättningar i blicken.

Så har jag även snubblat över en annan blogg som gripit tag i min längtan efter att vandra. I bloggen En fjällvandring på egen hand skriver Johanna Lundgren om en vandring från Treriksröset till Grövelsjön, en nätt liten vandring på sådär 130mil! Och vilken inspiration den har gett mig! När jag först hittade hennes blogg hade hon hunnit gå mer än halvvägs men jag läste ifatt allt i ett enda svep och har sedan följt äventyret hem i mål. Vilken tjej och vilken prestation! Samtidigt förstår jag att det inte är att prestera som är i fokus, utan upplevelsen! Att vandra är ingen duktighetsuppvisning utan en dragningskraft, ett fundamentalt annat! Hon är nu visserligen i mål men läs så förstår ni vad jag menar. Börja från dag ett och läs som det vore nu! Hon gjorde det! That’s the difference.

P.S  Apropå att ha träffat kändisar… Jag har alldeles för ett par dagar sedan haft nöjet att skaka tass med henne. Jag var på en marknad i byn där jag arbetar och där gick hon plötsligt förbi (jo, hon bor i en annan by alldeles i närheten). Först tänkte jag Wow! men sedan kände jag att det borde jag ju säga till henne, om jag nu bara vågar… Men hur kul kan det vara att bli störd av en vilt främmande man när allt man vill är att få vara ifred och strosa runt på stan i egen takt, tänkte jag.  Samtidigt ville jag ju så gärna säga hej, så jag trotsade min nervositet och klev fram på skakiga ben och sa hej!

Det gick bra och hon var mycket trevlig! 🙂

Den här bilden får väl illustrera dubbelheten mellan samhälle och natur. En asfalterad väg i en underbar allè. Landskapet runt om var för övrigt fantastiskt vackert.
Den här bilden får illustrera dubbelheten mellan samhälle och natur. En asfalterad väg i en underbar allè. Landskapet runt om var för övrigt även det fantastiskt vackert.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.