Jag är en maratonlöpare

Jag tränar för maraton. Någon har sagt att det är viktigt att säga högt att man är en maratonlöpare. Det är lätt att man viker ner sig och kanske till och med inte fullföljer sin träning inför ett lopp annars. Man behöver omgivningens pepp och erkännande av ens föresatser. Det handlar som med så mycket annat om ens självförtroende, synen på dig själv. Hittills har jag klarat av två maraton och ett lopp har jag brutit. Mitt nästa försök ska bli i maj i Stockholm.

Min största erfarenhet så här långt är att det är jobbigare än vad man tror och kräver mer av distansträning än vad man tror. Inför mitt första lopp hade jag stegrat min träning gradvis. Jag hade tävlat flera halvmaraton och även klarat Lidingöloppet som är 30 km långt i terräng. Några menar att det till och med är tuffare att springa Lidingöloppet. Kanske är det så för en del, men inte för mig. Så lite lurad av det ryktet och att det alltså bara var platt asfaltslöpning, om än tolv km extra, så trodde jag nog att jag skulle få en betydligt bättre sluttid än mina 4.40 och inte känna mig så totalt kraschad i kroppen. Efteråt minns jag att jag var väldigt besviken. Jag trodde jag var god för att springa på tider neråt fyra timmar. Kanske hade jag haft en dålig dag, kanske var det för varmt, kanske… ja, skälen surrade runt i huvudet. Idag några år senare tycker jag att jag ska vara glad att jag tog mig i mål och att det var en bra start på en maratonkarriär. Det var ju bara att anmäla mig till ett nytt lopp och komma igen där. I stället blev jag ganska nedslagen och valde att dra ner på löpningen ett tag. Jag var nog lite chockad över denna upplevelse och att jag var så pass oförberedd på vad som krävdes. Jag hade ju ändå ett gott självförtroende på halva distansen och jag trodde jag hade ett pannben som bara behövde aktiveras så jag kunde gå på ren vilja om det behövdes.

Jag hade lovat min dotter att springa med den här snusnäsduken på huvudet...
Jag hade lovat min dotter att springa med den här snusnäsduken på huvudet…

Känslan vid mål var en helt annan än vid ett halvmaraton, då var jag trött mer på ett konditionsmässigt sätt, nu var det en utmattningströtthet (smärta) som gick djupare fysiskt och även mentalt. Det är stor skillnad mellan att vara tränad för ett halvmaraton och sedan tro att man ska kunna hålla nästan samma tempo i ytterligare 2 mil. Åtminstone för mig, det finns alltid undantag. Jag menar inte att det är lättare att springa kortare distanser som 5 km eller en mil. Det är inte alls svårt att springa sig helt sönder och samman av trötthet i sådana lopp, och det är oerhört krävande att springa på sin personliga topp i vilket lopp som helst. Allt beror på vad du tränat och hur mycket du tränat för just din distans.

Snacket om tremilsgränsen är inte oväsentligt. Vid ungefär tre mil tar kroppens bränsle slut och för maratonlöpare finns det ett uttryck myntat att man går in i väggen när det händer. Det är alltså väldigt viktigt att man har tränat upp mot dessa distanser flera gånger för att förbereda och stärka kroppen. Helst bör man ha gjort ett par pass som når så långt som ca 34 kilometer. Genom sådan träning ökar kroppen sin förmåga att använda fett som energikälla. Detta tillsammans med en väl förberedd muskulatur är det som så småningom leder till mål. Bör man då inte träna på 42 km eller längre, undrar kanske någon? Jo det finns personer som gör det. Oftast är det elitlöpare eller andra väldigt vältränade som gör det. Men det generella rådet är att det räcker med tremilspass annars riskerar man bara slita ner kroppen och det får en motsatt träningseffekt, behovet av återhämtning blir för stort. Nyckeln till maratonträning är alltså enligt mig att göra tillräckligt många långa pass på träning, oftast i lugnt tempo. Generellt gäller att ju mer du springer desto bättre klarar du maran. Distansträning är A och O helt enkelt!

Andra maratonloppet gjorde jag i somras och det var lite av en kopia på första. Jag höll mig uppe lite över halva distansen, men sedan tog kroppen slut. Skillnaden denna gång låg mer på det personliga planet. Jag kände mig ganska nöjd med insatsen och valde att glädjas över att jag gick i mål. Jag accepterade att jag numera inte springer lika snabbt och samtidigt insåg jag att med mer träning så kan jag utvecklas och förbättra mig. Jag ser därför fram mot vinterns och vårens träning. Förhoppningsvis kan jag bevisa att jag har det där pannbenet. Det är nämligen hemma i soffan det behövs som mest, när det är regn eller snö ute, och boken vid läsfåtöljen lockar mer! 🙂

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.