Förnuft och flathet i Ukrainas spegelglas

Krisen i Ukraina och på Krimhalvön är givetvis i första hand en kris och en tragedi för de människor som lever sina liv mitt i den. Hur krisen kan lösas på bästa sätt är omöjligt att säga. Vilket pris får det kosta, i människoliv, pengar, prestige eller makt? Det är kanske också bara de som är involverade i krisen som har rätten att säga något, men samtidigt också de som är minst kapabla att formulera förnuftiga tankar när vreden flammar. Den vältalige Sir Winston Churchill kan citeras: ”Tala i vredesmod och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin ångrat”. Jag personligen vill gärna att vi människor anlägger ett perspektiv på vår tillvaro där vi betraktar vår planet som satt vi på månen och blickade ner på jorden. Inser vi inte hur små vi är och hur oändligt sårbara vi är. Vart ska vi ta vägen om vi inte kan leva tillsammans på denna planet? Vem äger jorden och vem har bestämt de territoriella gränserna? Är jag naiv? Jag tycker det är Putin och andra krigshetsare som är såväl naiva som rädda och giriga! Därmed har jag inte sagt att jag inte tycker man ska reagera på orätt, och trots att jag i grunden är pacifist och aldrig skulle kunna tänka mig att starta ett krig själv, menar jag visst att vi bör genomdriva sanktioner och resolut protestera och i yttersta nödfall också har rätt att värna vårt hem med våld mot övergrepp och invasion. Som vanligt handlar det om sandlådans eller skolgårdens filosofi: Kalle bråkar med Pelle. Vem har rätt, vem började, och ska jag lägga mig i bråket? På vilket sätt hotar utgången av bråket den rådande ordningen? Vems perspektiv ska avgöra det? Är det den vars perspektiv gynnar de flesta, de starkaste eller de med det högsta moraliska imperativet? Och vem ska så slutligen avgöra denna legitimitet – historien?

Utan att ta ytterligare ställning i frågan när det gäller hur konflikten ska lösas eller vems anspråk som är mest berättigat har jag med igenkännande läst några artiklar i SvD som jag vill länka dig vidare till. De belyser så väl hur situationen har kunnat uppstå och framför allt ger de läsaren en bild av vår egen nonchalans att lära oss av historien men också en flathet som bottnar i en kulturell oförståelse. Framför allt vill jag ur detta perspektiv rekommendera Prof. Wilhelm Agrells artikel: Sunt förnuft måste göra halt. Och när det gäller olikheter i strategi och synsätt på agerande följande belysande artikel av statsvetaren Björn Ottosson: Så kan Putin snabbt manövrera ut USA.

Tack för ordet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.