Evangelium enligt Marcus

Jag slog precis igen Evangelium enligt Marcus av Marcus Birro. Jag fick den på min födelsedag för några dagar sedan och den passade in som en pusselbit i mitt liv just nu. Jag formligen kastade mig över den och sköt övriga böcker åt sidan. Det var lite oväntat, men jag har ju hört honom i TV och läst om honom, och alltid känt att han har något att säga, att han inte räds att säga det, men samtidigt fått ta emot oförtjänt mycket stryk från personer som inte vill förstå eller är beredda att öppna sig, personer som saknar respekt. evangelium_enligt_marcusI Evangelium enligt Marcus berättar han dessutom om något som verkligen angår och berör mig, nämligen trons kapitel, som egentligen är själva grundvalen för allt som är jag.

Under läsningen ropade jag flera gånger: stopp, läs igen! Men jag drevs framåt. Han skriver så att man drivs framåt. Man dras med kraft in i en turbulens och som i en ström av blod. Just så skriver Marcus Birro. Hans pennas bläck är hans blod och armen som skriver är fästad vid en rak rygg och en brinnande hjärna. Han skriver med en kraft och ett budskap så starkt att han själv inte alltid förmått leva efter hans ord eller sitt hjärtas vilja. Så är han en människa och som människa talar han till mig, förbrödras vi genom ljudlösa bokstäver. Båda vibrerar vi likt känsliga instrument i livets och blodets symfoni.

Jag vill avsluta med ett alldeles lysande och välformulerat citat. Det får också beskriva mitt erkännande till Marcus Birro för vad jag tycker han lyckas bära upp (som i motsats):

”Annars är det besvärande tyst runt och ifrån många kristna ledare. Alla verkar livrädda för att tycka eller känna någonting alls. Bättre då att hålla sig under radarn. Bättre att släta ut sin egen tro och övertygelse tills det plana, platta strecket till slut indikerar att patienten är på god väg att avlida.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.