Drömmen om Caminon

För några år sedan var jag helt inriktad på att vandra pilgrimsleden (Caminon) till Santiago de Compostela. Det har ännu inte blivit av och risken finns att det stannar vid en dröm. Det finns många skäl som plötsligt träder fram som verkar för att avhålla mig från en sådan resa. Pengar är ett skäl, men långt ifrån det enda. Främst är det modet som hindrar mig. Modet att göra det själv, att tro mig om att klara allt ovisst som att boka biljetter och få en plats på härbärgen. Jag inbillar mig att jag inte kommer att få plats eller våga ta för mig socialt. (Jag tänker att jag kommer att få sova ute hela vandringen och planerar för att ta med ett enmanstält. Jag vet att denna del av färden blir svårare än den fysiska delen. Alltså inte att sova ute, utan att möta mig själv i belysningen av andras framåtanda, förmåga att knyta band och släppa andra in på livet.)

Liten man på vandring. Försöker få mina barn att uppskatta naturen.

Längs Caminon knyter man förstås många kontakter och jag vet inte hur många nya bästisar jag vill ha om ens någon. En pilgrim sa i ett videoinslag att Caminon var en ”crash course in bonding”. Scary, enligt mig! Det har alltid varit en kämpig avvägning för mig att ha vänner och samtidigt vilja vara själv. Att hitta en balans mellan kravlös vänskap och sådan som övergår i alltför intensiva band. En del vill umgås hela tiden och blir som ett plåster på huden, medan jag mer vill vara autonom, känna frihet att ägna mig åt mina egna tankar och intressen, att vara i min inre värld dit bara jag själv når – och i mitt tempo. Jag konfronteras och tvingas hela tiden arbeta med att vara ärlig mot mig själv kontra risken att såra eller stöta mig med andra.

En annan mycket besvärlig känsla som hindrar mig från att ta steget är detta att lämna familjen. Att lämna hustru och barn för en så självcentrerad handling, att använda våra gemensamma pengar för mitt eget höga nöjes skull, att dra iväg på fritid när hustrun får ta hand om hushåll och barn på egen hand. Borde jag inte i stället ordna en semester för hela familjen någonstans. Men, det är inte endast mitt självförakt, utan även andras förakt för ett sådant val jag är rädd för. Hur många skulle inte fnysa åt en man som lämnar hustru och barn för att bara tänka på sig själv och sitt eget, även om så bara för en kort tid. Jag bryr mig kanske för mycket om vad jag tror att andra tänker, men det är jag som måste bestämma mig för vad jag känner för det. Det är många som lämnar familj och barn hemma för att vandra. När det gäller pilgrimsvandrare så är det väldigt vanligt och det finns lika många skäl till varför de gör det. Jag har även berättat om en svensk kvinna som vandrat genom en stor del av Sverige helt på egen hand tidigare. Jag undrar ibland hur hennes tankar kring detta var.

Det är bedårande vackert att vandra i Sverige också!
Det är bedårande vackert att vandra i Sverige också!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.