Varför började jag släktforska?

För ett tag sedan fick jag frågan att skriva en kort text till släktforskarföreningens tidning. Det här är vad jag skrev:

När man släktforskat ett tag känns frågan nästan lite konstig. Det är väl självklart att man vill veta mer om sin släkt och sin historia. Men, så självklart var det inte en gång när min mamma (som hade släktforskat) ville intressera mig för de resultat hon uppnått. Äsch låt de döda vara! Vad ska det vara bra för att leva bakåt? Jag kunde inte alls förstå hennes intresse. Idag ångrar jag mig. Varför var jag så avig och ointresserad; tänk om vi kunde ha forskat tillsammans!

Det kom att dröja till för ett par år sedan då mitt eget intresse började vakna. Döden hade börjat visa sitt fula anlete lika ofta som barndop och bröllop. Alltför många nära släktingar hade gått bort. Samtidigt vid den här tiden började jag känna att jag själv inte hade ett så bra fotfäste i tillvaron. (Idag är jag klar över att det då blir extra viktigt, och läkande, att känna sina rötter. Det ger en upplevelse av varifrån och var jag befinner mig på tidslinjen. Det skänker en trygghet att bottna i ett sorts kontinuum.) Jag råkade även ut för en simpel och ganska ofarlig cykelolycka, men hade svårt att komma över den, min egen sårbarhet uppdagades. Jag började fundera över vad som händer om jag plötsligt skulle träffa mannen i svart. Vad lämnar jag efter mig och vad skulle mina barn komma ihåg av den jag är. Jag satte mig ner och började skriva. Jag försökte komma ihåg så mycket som möjligt av mitt liv i syfte att även dela mina tankar och värderingar vidare. Så stod det plötsligt glasklart för mig att jag inte hade den blekaste aning om något som rörde min egen släkt tillbaka i tiden. Ja, till och med mina föräldrar var svåra att beskriva. Vad visste jag egentligen? Därmed hade jag redan börjat forska. Jag började fråga pappa allt oftare om hans föräldrar och andra släktingar, och hade han några album jag kunde få scanna fotografierna från?

Så var det förstås den där historien om farfars far som utvandrade till Amerika. Han dog där borta efter bara några få år och det enda som kom tillbaka var en relativt tom amerikakoffert och en enkel klocka, inga pengar. Ingen nu levande släktmedlem sade sig veta vad han dött av. I stället hade rykten om en tragisk bortgång börjat få fäste. Man visste att han gillade kortspel och det sades att han troligen blivit mördad i ett bråk i en mörk gränd. Hela hans personlighet var dessutom intressant eftersom han lämnade en gravid hustru och tre små barn hemma, med gård att sköta, för att på egen hand söka lyckan i Amerika. Vad var hans plan? Eller hans ursäkt? Elva år blev han kvar till sin död. Jag sägs vara lik honom på bild.

Idag vet jag, tack vare släktforskningen, vad han dog av och var han levde sina sista dagar. Men den berättelsen är ju ett annat ämne, och så har jag hittat levande släktingar i USA som jag först vill försöka knyta kontakt med. Kanske finns det någon som har ytterligare ljus att sprida över historien.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.