Lite så tänker jag

  • Mörkrets årstid

    ·

    Att lägga sig under höstlövens täcke

    och sakta försvinna ner i marken.

  • Work in progress

    ·

    Hej,

    Den här bloggen kommer att få en nystart om det går som jag tänkt. En del inlägg kommer att städas bort och några gamla från en tidigare blogg kommer att läggas till.

    Det finns ämnen som jag tycker förtjänar att lyftas och luftas betydligt mer och tydligare. Inte bara här på bloggen utan framför allt i samhället. Jag kommer att skriva mer om vilka de är och varför jag tycker de är så viktiga i kommande inlägg.

    Förhoppningsvis kommer jag att vara mer tydlig med vad jag tycker och även öppna mig lite mer, göra mig lite mer sårbar. Ännu har jag inte bestämt om jag ska skriva mitt namn eller om det är viktigt att göra det.

  • Återförening

    ·

    Om några dagar ska vår gymnasieklass återförenas för att fira att det gått 30 år sedan vi lämnade varandra och gick ut i livet. Det blir säkert riktigt trevligt, men jag har även en stor portion olustkänslor inför träffen. De flesta har det nog gått bra för i livet, åtminstone med titel och prestationsmått mätt. Hur det står till i själen är ju en annan fråga. Jag vet ju att pengar och framgång inte är lika med lycka. Tyvärr kommer inte den reflektionen få någon betydelse eftersom det är så kort stund vi möts och det inte kommer hinnas med annat än jämförelser och uppdateringar av vad vi blivit och gjort de senaste trettio åren.
    Jag kan förhoppningsvis ta det helt iskallt och framhäva att jag har ett kanonintressant jobb och att jag upplever mig vara på den bästa tänkbara platsen i livet. Att jag har allt under kontroll och att just nu är det bäst. Att alla vägval turligt har samspelat för att nå dit jag är idag, etc etc. Glädjande, och till tröst, är det i alla fall inte svårt att vara stolt och glad över min familj. Där behöver jag inte ljuga eller spela teater. Jag måste bara komma ihåg att inte öppna upp hur jag mår i själen! Inte för att jag inte skulle kunna eller att jag skäms, utan för att det inte är rätt forum, inte rätt tillfälle. Onödigt helt enkelt.

  • Inbromsning och minne av ett möte

    ·

    Storslagen vy
    Storslagen vy

    Guds vägar är outgrundliga. Jag ber honom om en förändrad motivation. Att han ska inspirera mig och göra mig villig att arbeta mer flitigt och effektivt. Att han ska blåsa eld i mina energier och väcka min känsla för plikt, trofasthet och redlighet. Jag förväntar mig alltså att det ska bli lite mer action, men istället bromsar han in mig än mer! Det sker genom allt från migränanfall, saker som kommer emellan och plötsligt var det semester… Dessutom när jag precis kommit igång med semesterprojektet så ramlar jag på en sten och skadar mig. Så nu kan jag inte göra något alls… huh!

    Gud, ja! Denne någon/något som jag tror på. Inte utan tvekan, men ändå, i djupet, i grunden. Jag kan inte förneka den innersta känslan och den innersta rösten som kallar mitt namn ur djupet av det som är mitt väsen. Denna kallelse är en upplevelse av något som finns inom mig, ner igenom djupet och ut ur mig, bortom mig själv. Som jag är en kanal från, en utväxt ur: fri att leva, formas och verka, för att manifestera hans vilja genom att lyssna till den rösten.

    Guds hus
    Guds hus

    Min första upplevelse av Honom, som jag minns, var när jag var sex år och gick på dagis, eller om det hette lekis. Det var en kyrka som drev verksamheten och det fanns inslag av kristendomsundervisning, men mest var det ändå en vanlig social lekskola. Att jag berättar detta är för att det givetvis kan vara en orsak till att begreppet Gud ändå kunde formuleras i mina tankar. Jag vet att bibelberättelserna var oerhört starka och lämnade djupa spår i mig som jag minns än i dag. Hemma å andra sidan pratade vi aldrig om Gud. Mina föräldrar var inte troende. Så när det hände kom det som en överraskning, för mig helt oförberett, och oförståeligt då det inträffade, men oförglömligt! Jag minns att jag precis hade gått och lagt mig och kommit till ro. Jag hade aldrig bett en bön och visste inget om vilken roll en tro på Gud har i en troendes liv. För mig var Gud som en mytisk sagofigur, inte annorlunda än trollet Plupp eller någon som helst annan karaktär ur barnböckerna. Just i denna stund stillnade intrycken omkring mig, likt när det tvärt blir helt lugnt på en vindpiskad sjöyta. Och just där öppnar sig ur djupet, som en kanal ur mitt inre, och en känsla stiger upp av ett möte med en annan. Mitt namn bli tydligt i mina tankar, nästan hörbart. Jag vet där och då att jag har en kontakt med Gud. Vad det innebär för mig är jag inte säker på, men känslan i mig då är att jag är sedd, och det har format resten av mitt liv egentligen.

    Sedda barn
    Sedda barn

    När jag tänker på detta idag så är det detta att jag var sedd som var avgörande. Det blev min trygghet och mitt ankare fäst i honom. Jag är sedd och kan inte dölja mig för hans blick. Alltså måste jag ta ställning i allt jag gör, tänker eller säger: välja att säga ja eller nej till honom – alltid inför honom! Valen gör jag fortfarande. Så var alltså mitt första möte med Gud, det gav mig en visshet att han finns, en trygghet, och en längtan att söka honom igen.

  • Vart tar mannen vägen

    ·

    Jag läste för många år sedan en bok av Aaron Kipnis som hette ”Riddare utan rustning”.  Även om den byggde på föreställningar om ojämlikheter mellan män och kvinnor som inte var riktigt uppdaterade, så satte den fart på många tankar. Hur ser manligheten ut? Finns det en bra manlighet? Är den ens önskvärd?

    Jag har absolut inget vetenskapligt stöd för mina tankar, men jag tänker att mannen i männen saknas oss. Antingen banaliseras vi till IS-krigare, våldtäktsmän eller korrupta maktgalningar,  eller så alkoholiseras vi, blir psykiskt sjuka och degraderar oss i sex och spelmissbruk, såvida vi inte begår självmord först.

    Var finns mannen som lyckats omstöpa sig själv i det nya samhällets form? Som hittar formen för att bära hem bytet till kvinnan, som hanterar att skydda och bygga hemmet där familjen kan växa i trygghet? Hur frambär mannen sig själv som föredöme för sina avkomlingar och hur bär han kulturen och historien på sina axlar som ett offer åt framtida generationer? Är det bara pengar och framgång (bytet) som definierar en man idag? Och i så fall hur ska den fattige och eventuellt misslyckade mannen kunna räddas? Är det Martin Timell-Arge snickaren-mannen som ger oss vår status som män? Vi kan i alla fall bygga en uteplats eller en car-port. Vad gör vi i så fall med alla oss män som inte ens orkar klippa gräset?

    Det är förhoppningsvis inte främst de yttre attributen eller våra gärningar som definierar oss. De är mer som följderna på orsaken och måste kunna se olika ut. Det viktiga är de inre kvaliteter och själsegenskaper som utgör det armeringsnät som skapar kvalitet och ryggrad åt en fullvärdig man. Hur ser mannen i mannen ut, undrar jag därför?

  • LORD, I need an exit

    ·

    LORD, I need an exit!

    operator

  • Bra sagt Tomas Sjödin

    ·

    De flesta av oss stöter väl ibland på något bra uttalande eller läser ett citat i någon bok. Det svåra är oftast att behålla det som sägs. För att inte tala om att låta sig förändras av det. Precis som bibelordet säger: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” Rom. 12:2.

    Ibland kommer jag ihåg att skriva ner det jag hört eller läst, och givetvis vill man dela med sig till andra i tro och vilja att det även ska bidra till andras upplysning och bästa.

    Fotot är lånat från SR.s hemsida.
    Fotot är lånat från SR.s hemsida.

    För några veckor sedan lyssnade jag till Tomas Sjödins vinterprat i Sveriges Radio P1. Det var nog det bästa vinter eller sommarprat jag hört på bra länge. Äntligen kunde någon tala om tro och kristen tro i radio. Jag har länge tänkt att vi i religionslöshetens namn och rädslan för att vara antiislamistiska inte törs tala om kristen tro i officiella kanaler. Frågar du mig, ja då måste du höra programmet.

    Men, det var egentligen ett citat om något helt annat som jag lade märke till. Det handlar om ledarskap. Så här sa han:

    ”Allt ledarskap handlar egentligen alltid om att frigöra någon annans potential”.

    Jag tänkte genast på mina chefer på jobbet där det blir så oerhört tydligt i det perspektivet hur de fungerar. Jag har chefer av båda lägren, det vill säga de som försöker vara chef och som styr och ger order, har deadlines och avkräver rapporter. Och så de som hör efter hur det går och intresserar sig för de ideer och förslag som ges, samtidigt som de entusiasmerar och berömmer för bra arbete. Särskilt märks det på dem som vill klättra eller är nya. De tar dessutom gärna äran av arbetet för egen del (jo, det händer ofta). Men det är så oerhört tydligt att dessa aldrig får den respekt de så hett åtrår och heller aldrig ses som en bra ledare för dem som arbetar för dem. Tyvärr är sällan verkligheten idealisk. Oftast är det dessa chefer som ’lyckas’. Det beror på att de är klättrare och deras intresse består i att ta sig så högt upp som möjligt. Man kan fråga sig hur samhället skulle sett ut om det inte funnits chefer av klättrartypen. Givetvis skulle det lett till andra värderingar och därmed skulle vi också se på tillvaron med delvis andra ögon än dem vi har nu. Frågan är utopisk men intressant.

    Vill man dessutom ta citatet vidare så tror jag att vi även kan tänka på det utifrån föräldraskapet. Hur leder vi våra barn? Hittar vi deras inneboende potential och möjliggör för deras utveckling. Eller vill vi förverkliga våra egna drömmar genom dem? Styr och ’leder’ vi dem för att anpassas till samhället och rådande normer, eller för att bli de unika individer de kan. Håller vi i själva verket tillbaka dem?Frigjord potential

    Och slutligen hur är det med medmänniskoskapet? Frigör vi våra medmänniskor eller våra grannar, eller klättrar vi på dem för att själva framstå som framgångsrika. Hur är det med avunden? Det sägs att vi styrs av ’fear and greed’. Tänk så befriande motsatsen måste vara: ett utgivande och tillåtande förhållningssätt i tillit och förtröstan till livet och Guds omsorg!

    Jag avslutar med ett annat citat som jag läste i morse på väg till jobbet. Det är hämtat ur John Ortbergs bok Livet jag längtar efter. Läs även den! Han citerar där själv Bernard Shaw, och så här vill vi vara, hit vill vi nå:

    Livet jag längar efter”Detta är den sanna glädjen i livet: att få användas för ett syfte som man själv betraktar som högt; att få bli ordentligt utsliten innan man kastas på sophögen; att få vara en naturkraft istället för en liten självisk, ynklig och bitter figur som beklagar sig över att resten av världen inte ser som sin främsta uppgift att göra en lycklig.”

  • Kemikaliekonferens igår

    ·

    kemikalie

    Igår var jag på en kemikaliekonferens i Jönköping. Det var den andra konferensen som anordnats och jag hoppas på fler.

    Tyvärr var det inte lika lyckat som jag hoppats på. Det var många upprepningar och man håller sig på ytan. Jag kommer att skriva en hel del i utvärderingen! Samtidigt tycker jag att den här konferensen är nödvändig. Den får absolut inte upphöra!

    Vi är ju väldigt intresserade av området – annars hade det ju inte kommit 330 pers! Men, det var för simpelt. Nu har vi hört att farligheterna heter Bisfenol A och Dioxin. Dags för lite mer fördjupning. Och dessutom lite motstånd – vill gärna ha representanter för kapitalet och kemiindustrin där, och så vill jag gärna hänga fram en eller annan miljöminister eller politiker… Nu vill jag höra hur vi ska göra för att stoppa det här, inte bara vi som konsumenter. Pengar, pengar, pengar, var finns viljan till lagstiftning, var gömmer de sig som ska ta besluten! Hur gör vi REACH kraftfullare. Vad görs nationellt och internationellt.

    Det vore väldigt intressant att få höra lite mer från dem som forskar inom plaster mm. Lite kemikurs kanske. Hur tänker de, innovationer och alternativ.

    Men återigen och slutligen!!! ALLT allt allt handlar om det stora kapitalet, multimiljonindustrier, sysselsättningspolitik, etc. VI ÄR YNKRYGGAR! ALLA vi andra. Varför kräver vi inte mer av politiker och i förlängningen myndigheter, ner till oss själva. Jovisst, ja, allt ska ju först bevisas i segdragna forskningsrapporter som tar 20 år och som genast ifrågasätts, så behövs ny forskning, som åter tar 20 år…osv. Sedan tappar vi tron och hoppet och blir luttrade och bittra och uppgivna och kapitalet vinner återigen framför livet och de långsiktiga värdena.

    Stickspår men parallellt: Hur kan det få fortgå att vi exempelvis har två superstora vapentillverkare i Sverige – SAAB och Bofors. Särskilt i fallet Bofors är vi ju extremt naiva. Nu har de precis lanserat en ny modell av Carl-Gustav CG4 och det vänder sig i magen att se deras reklam för den. Det framstår som L’Oreals smink för din hy, men här är verklighetens resultat söndersliten hy! Nå det var ett stickspår. Men kemindustrin har samma motiv och ibland lika tragiska resultat eller bieffekter.

    Ja och så var det ju LRF med då! Men dem orkar jag inte kommentera. Det var ju en kul snubbe på slutet och vi fick ju skratta lite. Ibland behövs lite stand-up comedy också.

    Jo för resten – lite om LRF ändå.

    ”Vill ni inte ha svenska bönder?” – frågade hon och förväntade sig ett rungande medhåll.

    Hmm, för min del: det skiter jag faktiskt i. Jag tycker inte synd om de svenska bönderna. Jag kan dricka dansk eller norsk eller lettisk mjölk lika väl.

    Vad är viktigt! Jo att det är säker och redlig mat. Att den är framtagen på bästa sätt för miljön (det är säkert så att det ändå är bäst för miljön med svensk mjölk med tanke på transporter och antibiotikaanvändning etc?). Att det är ett hyfsat pris.

    Men, inte blir det bättre i sig att osten kommer från Västerbotten eller fläskfilen från Gästrikland. Det blir ju inte längre att ta färjan över från Helsingör. Och nej, jag tror inte det kommer att hålla med gårdslaktat från grannsocknen i längden. Det är förbi med det tänkandet, det är för romantiker.

    Jag tror inte heller att de svenska bönderna har ett bättre etiskt tänkande än bönder från andra länder. Det är återigen bara en efterkonstruktion nu när vi har en bättre (annan) lagstiftning på vissa områden. Om vi släppte den svenska lagstiftningen skulle de snart bli lika pengakåta och vinstdrivna som alla andra.

    Jag tänker fortfarande njuta av en god tysk pepparsalami och skinka från spanska Serrano – ibland när jag vill.
    Pust! Och tack för att jag fick skriva av mig lite… Nu återstår det bara vad jag ska göra för att åstadkomma resultat. Vad kan jag göra?

  • Högkänslighet och gåshud

    ·

    Då jag gärna lastar saker på mina axlar och inte som gåsen låter det rinna av mig har jag fattat tycke för ännu en teori om min personlighet. sens2Jag ser nu att jag inte bara är en grön personlighet (samordnande stödjare i insightstestet som baseras på Jungs psykologiska personlighetstyper), och dessutom introvert och dystymiker, utan numera är jag även viss om att jag också är högkänslig, om än inte fullt ut i alla delar. …Vilken arbetsgivare vill anställa mig efter att ha läst den här bloggen?! Men, sanningen skolen göra eder fria!

    Nåväl, om du inte ger dig ut och springer någon dag, vilket Gud förbjude, utan istället nöjer dig med en varm kopp te vid brasan och laptopen i knät, så finns det intressant läsning på SvD:s Idag-sida.

    En högkänslig person har en så låg tröskel för sinnesintryck att det påverkar hela livet. De har en lägre tröskel för att ta in olika slags sinnesintryck och deras hjärnor bearbetar informationen på ett djupare sätt. Känsligheten kan vara både en sårbarhet och en gåva.sens Många högkänsliga är till exempel riskmedvetna och lite försiktiga i nya situationer. De har ofta hög empati, är goda lyssnare, ser saker som andra missar och fattar ofta väl genomtänkta beslut. Allt enligt artikeln.

    Ett passande citat:

    ”Men högkänsligheten är ett personlighetsdrag, understryker Elaine Aron. På samma sätt som vissa har utrustats med en ovanligt hög ”gåsfaktor” som gör att de flesta motgångar rinner av, påverkas andra människor extra mycket av såväl känslomässiga som sensoriska sinnesintryck.

    Så kan till exempel en mindre tillrättavisning på jobbet, en armbåge i tunnelbanan eller en skavande tvättlapp i nacken rubba den högkänsliges sinnesstämning för resten av dagen – samtidigt som åsynen av ett knoppande träd eller ett barn som just lärt sig cykla kan överskölja honom eller henne med ett varmt lyckorus som håller i sig nästan lika länge. Högkänsligheten har alltså även positiva sidor.”

    sens1Mycket i den här artikeln stämmer med flera bara i min familj. Sedan behöver det ju inte betyda att vi lider av detta eller har särskilt starka drag av det. Men det var intressant läsning och ger en tanke… Det är viktigt att vi förstår våra reaktioner och vet vem vi är. Annars blir vi som vindflöjlar som reagerar på förändringar och kastas hit och dit i vinden. Nej, det är alltid bättre att stå stadigt på jorden, känna sina rötter och gener, så att man vet vilken sorts träd man är.

    För övrigt anser jag att Idag-sidan är värd en prenumeration på SvD enbart den.

    De högkänsliga – alla artiklar

  • Herre – en bön

    ·

    Herre, släpp in mig. Öppna din famn.
    Förlåt mig. Hjälp mig att förstå.
    Hjälp mig att vara ödmjuk.

    Herre, du gav mig ditt ord:

    Så säger HERREN, din återlösare, Israels Helige: Jag är HERREN, din Gud, som lär dig vad nyttigt är, som leder dig på den väg du skall vandra. (Jesaja 48:17)

    Öppna en väg – hjälp mig att se den.