Lite så tänker jag

  • Sommarvikarier

    ·

    Jo det är klart att det är bra att ungdomar får jobba som sommarvikarier. Men det kan bli lite komiskt ibland. Idag var jag och hustrun till den lokala byggvaruhallen. Vi skulle köpa puts eller cement till vår husgrund som behöver lagas efter att vi rivit bort reviteringen. Så står vi vid säckarna och kollar på skyltarna för att försöka förstå om vi ska ha Mur och puts B, eller Putscement A, eller Lagningsbruk, eller… det fanns minst fem som skulle kunna användas enligt instruktionerna. Då kommer det en ung och mycket trevlig sommarvikarie fram till oss och frågar om vi behöver hjälp? 🙂 Javisst, svarade jag, det skulle vara väldigt bra att få lite hjälp med att välja rätt säck. Så började jag fråga om skillnaden mellan den och den säcken, och vad de olika beteckningarna betydde. Jag överdriver inte om jag säger att han kunde ingenting! Jag och min hustru tittade förstummat på varann och undrade varför han kom fram och erbjöd oss sin hjälp? Det var visserligen frimodigt av honom och han var som sagt väldigt trevlig, men det kan bli lite komiskt ibland.

  • Okunniga kunniga tjänstemän

    ·

    Det här inlägget blir mest en hänvisning och en rekommendation att läsa vidare. Det handlar om hur inskränkt och okunnigt vi kan tänka ibland, vår oförmåga att tänka ett steg längre eller vidare. Här är det en tjänsteman som säkert försökt vara en duktig tjänsteman och som i sin iver att följa lagen och checklistan att kryssa av, inte har den blekaste aning om ärendet han handlagt eller kan förstå vad det egentligen har handlat om hela tiden. Mycket tragiskt!

    Det är så viktigt att vi inte bara blir duktiga på vårt jobb, det är så oerhört mycket viktigare att vi blir bra på att vara människor. Att vi öppnar våra sinnen och blir lyhörda. Låter oss formas av kärlek utan att vi för den skull blir naiva eller ”blåögda”.

    Läs Maria Ludvigssons välskrivna ledare på SvD.

  • Om jag var en robot

    ·

    Vid tanken på om jag var en robot skulle många tänka hur mycket de skulle klara att göra, vilken precision och vilka superkrafter de skulle få. För min del handlar det i stället (förstås … suck!) om känslor. Jag har inga behov av att bli en överdängare på saker och ting, men jag vill inte heller leva förkrympt och ofullgången. Jag vill nå min fulla potential och jag vill göra mig själv tydlig, stark och osårbar.

    Om jag var en robot skulle jag först ställa in mig på socialt läge. Inte alltid, men förmågan ska finnas där så fort den behövs. Jag skulle utan vidare kunna vara trevlig, öppen, kontaktsökande och artig. Det skulle kännas naturligt att bry mig om andra och min medmänsklighet skulle med lätthet vara utåtriktad. Jag skulle fråga mig om vad min nästa har för behov och vad jag kan göra.

    Om jag var en robot skulle jag kunna göra saker utan att känna efter. Jag skulle inte behöva låta mina känslor styra mig först. Det skulle leda till att jag får saker gjorda och min tid skulle bli fullt utnyttjad. Jag skulle få se upp bara så att jag inte oreflekterat ägnade mig åt fel saker eller trampade andra på tårna, därför att jag inte känt mig för. Men, det skulle vara så enkelt att planera, göra listor och bocka av.

    Framför allt: om jag var en robot skulle jag ha ett jämnt humör. Jag skulle inte behöva bli sårad av andras ord. Jag skulle inte behöva förlåtelse eller tröst, och förhoppningsvis inte heller behöva be om förlåtelse, eftersom jag skulle klara mig från att såra andra. Jag skulle inte känna revanschlust eller hämndlystnad. Mitt tålamod skulle vara obegränsat. Inga problem att orka med barnen, hustrun, mig själv eller andra. Jag skulle kunna göra mig fri från aggressioner.

  • Tillsammans är bäst

    ·

    Jag var djupt försjunken i min dagbok och kände att det var viktigt att hålla kvar i den där tråden så jag inte tappade bort vad jag tänkt. Inspirerad av min försjunkenhet kände plötsligt min son att även han hade en tanke han ville skriva, och det var ju bara på den där platsen det verkade gå att formulera sig. Det fanns även ett stort mått av mysfaktor inblandat förstås. Vi delar ju på denna stund tillsammans du och jag pappa! Så nu skriver vi – eller åtminstone jag… 🙂

    Jag tycker man kan se en liten uppgivenhet i min blick, kanske även en frustration, men jag lovar att det finns även en stor ömhet och insikt i vem som kommer främst i livet. Jag kände att jag var färdig med mitt skrivande och gav mig så in i formuleringar om monster och gubbar och olika namn på företeelser jag aldrig hört talas om! 🙂

    Vilken glädje det är att ha prioriteringarna klara för sig!

    Skriver tillsammans

  • Krisen i Ukraina och på Krimhalvön är givetvis i första hand en kris och en tragedi för de människor som lever sina liv mitt i den. Hur krisen kan lösas på bästa sätt är omöjligt att säga. Vilket pris får det kosta, i människoliv, pengar, prestige eller makt? Det är kanske också bara de som är involverade i krisen som har rätten att säga något, men samtidigt också de som är minst kapabla att formulera förnuftiga tankar när vreden flammar. Den vältalige Sir Winston Churchill kan citeras: ”Tala i vredesmod och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin ångrat”. Jag personligen vill gärna att vi människor anlägger ett perspektiv på vår tillvaro där vi betraktar vår planet som satt vi på månen och blickade ner på jorden. Inser vi inte hur små vi är och hur oändligt sårbara vi är. Vart ska vi ta vägen om vi inte kan leva tillsammans på denna planet? Vem äger jorden och vem har bestämt de territoriella gränserna? Är jag naiv? Jag tycker det är Putin och andra krigshetsare som är såväl naiva som rädda och giriga! Därmed har jag inte sagt att jag inte tycker man ska reagera på orätt, och trots att jag i grunden är pacifist och aldrig skulle kunna tänka mig att starta ett krig själv, menar jag visst att vi bör genomdriva sanktioner och resolut protestera och i yttersta nödfall också har rätt att värna vårt hem med våld mot övergrepp och invasion. Som vanligt handlar det om sandlådans eller skolgårdens filosofi: Kalle bråkar med Pelle. Vem har rätt, vem började, och ska jag lägga mig i bråket? På vilket sätt hotar utgången av bråket den rådande ordningen? Vems perspektiv ska avgöra det? Är det den vars perspektiv gynnar de flesta, de starkaste eller de med det högsta moraliska imperativet? Och vem ska så slutligen avgöra denna legitimitet – historien?

    Utan att ta ytterligare ställning i frågan när det gäller hur konflikten ska lösas eller vems anspråk som är mest berättigat har jag med igenkännande läst några artiklar i SvD som jag vill länka dig vidare till. De belyser så väl hur situationen har kunnat uppstå och framför allt ger de läsaren en bild av vår egen nonchalans att lära oss av historien men också en flathet som bottnar i en kulturell oförståelse. Framför allt vill jag ur detta perspektiv rekommendera Prof. Wilhelm Agrells artikel: Sunt förnuft måste göra halt. Och när det gäller olikheter i strategi och synsätt på agerande följande belysande artikel av statsvetaren Björn Ottosson: Så kan Putin snabbt manövrera ut USA.

    Tack för ordet.

  • När tron går fel

    ·

    Jag kan inte låta bli att skriva om den här nyheten som precis kablades ut i media. Det finns tydligen en pastor Jamie Coots som deltar i en reality-show. Han lever med giftormar och menar enligt artikeln att hans tro ska rädda honom från att bli biten. Nu har han blivit biten och döden dött.

    Hur fel kan det inte bli. Då menar jag inte bara att personen blev biten och dog, utan hur fel kan vi inte tolka bibeln och det kristna budskapet! Den här typen av utmanande kristendom, att pröva Gud och bevisa något i hans namn tror jag Gud vänder sig från i vämjelse! Visserligen har vi berättelsen om Daniel i lejongropen, men det är så långt från samma grund till berättelsen att det är svårt att hitta någon likhet alls.

    Det finns så många skrockfyllda kristna och jag menar att det är snudd på antikrist att tänka så. Jag hörde min svärfar berätta om en ung kvinna som ännu inte hittat någon att gifta sig med. Det här uppfyllde henne dagligen och hon bad mycket över det. Hennes självförtroende var i botten. En dag så sa hon till honom att hon trodde det var Guds mening att hon skulle gifta sig med en person som var i mångas ögon frånstötande. Han var dessutom mycket äldre. Hon hade bett om ett tecken och fått ett sådant. Problemet var att även detta tecken var av den karaktären att det liknade att slå en tärning. Om det blir fyra och över så…

    Nu var hon förtvivlad för hon trodde inte hon skulle klara detta henne pålagda?! I botten av detta fanns en trosuppfattning och en Gudsbild som jag menar det inte finns fog för. En medeltida Gud, en straffande och prövande Gud och en Gud som härskar och utan kärlek påtvingar oss hans vilja. Hon var egentligen uppfylld av skräck inför Gud och hade missat hela budskapet om Guds nåd och kärleksfullhet. Att Gud inte kräver av oss något vi inte är redo för eller är frivilliga till. Att Guds längtan efter gemenskap med oss är byggd på vår frivillighet att möta honom. Sann kärlek. Hon var så fylld av att leta efter en make och att se och höra ett tecken från Gud samtidigt som hennes bild av Gud ledde henne mot att göra val som bara var hjärnspöken. Sedan är det en helt annan sak att Gud mycket väl kunde ha lagt sin välsignelse över ett sådant äktenskap och efteråt skapat en grund för att hållbart och lyckligt liv. Just för att han är kärlek!

  • Att vara förälder

    ·

    Pust! Det är inte lätt att vara förälder. Och det finns inget jobbigare än att hamna i konflikt med sina barn. Hur man än gör så känner man att det var fel. Antingen klandrar man sig för att man inte sätter gränser och är tydligare i vad som är accepterat. Eller så gör man just det och sedan ångrar sig för det kanske var väl konsekvent eller intolerant. Självklart kan man ångra sig, be om förlåtelse, eller så får man ta tag i det på något annat sätt.

    Problemet just nu är att jag varit sträng, kanske för sträng. Det som är mest irriterande är att han (i det här fallet) låtsas som det inte rör honom, öppet trotsar och säger att han inte kommer att sluta i alla fall (spela krigsspel på datorn), dessutom har han ju ändå sin mobiltelefon, som han sa… Så inte nog med att jag gett honom dataförbud nästa vecka, jag kände även att jag var tvungen att köra upp honom på rummet (dock bara för en stund förstås) för att han var så uppstudsig.

    Om jag nu går upp och stryker honom medhårs eller stryker ett streck över detta, kommer överens – vilka signaler ger jag honom då! Bra eller dåliga? Att jag kommer att ge mig nästa gång med, att det egentligen inte var så farligt, att våra gränser inte gäller. Å andra sidan håller jag på mina förbud, vad har jag gjort för vår relation då? Bygger jag en mur mellan vår kärlek? Blir den högre och hårdare för varje gång som jag är sträng? Läker kärleken däremellan lika väl varje gång eller blir det svårare och svårare, eftersom den intellektuella bilden av motsättningarna (fostran) inte raderas ut på samma sätt som när han bara var ett litet barn?

    Jovisst ska vi prata ut med varandra när det lagt sig lite. Det känns som oftast att jag kommer att välja att så småningom ge med mig i någon sorts kompromiss. Kanske efter ett löfte att inte spela sådana spel mer (om det så bara håller ett tag). Allt för att jag inte vill riskera en brusten relation. I grunden är jag inte ängslig för att just han inte hanterar dessa spel, i grunden vet jag att han är en väldigt godhjärtad och ren själ, bara lockad av det som han vet han inte får och det häftiga och spännande som de flesta kompisar ändå får göra. Så är det dessutom det där med mitt eget hyckleri, jag tvekar ju inte att hyra filmer med krig och våld, och är förresten inte Star Wars eller till och med Harry Potter krigiska så det räcker? Vad är det för skillnad på att döda någon med trollstav eller en AK47:a?

    Jag vet inget, jag blir inte klok på det här? Finns det någon kurs för föräldrar som jag kan gå? Fast vad är det som säger att en sådan har det rätta svaret och den korrekta moralen? Ingen har de rätta svaren, alltså kan vi bara fortsätta göra vårt bästa, bara vi har kärlek i det vi gör.

    Edit: Ja, så tog det bara en timma så har jag upphävt dataförbudet. Det var för hårt! Eller? Men vi har pratat mycket om varför jag reagerar så på dessa krigsspel som är realistiska i bild och ljud. Jag har också försökt att närma mig något om att jag tycker det finns en skillnad mot de mer overkliga spelen, som visserligen också handlar om  samma saker. Jag försökte även prata om mitt eget märkliga liv, där jag gjorde militärtjänst, som han ju vet, men numera skulle ha valt att vägra vapen. Hur konstigt det är att vi är så hycklande med vissa val och heliga med andra… Tänkte att det är huvudsaken att säga vad jag tycker, inte kanske att i första hand säga att jag har rätt eller alltid har gjort rätt själv! Det fina i kråksången var att det faktiskt var han (min underbara son) som lite slokörat först kom och närmade sig med ett förlåt att han var dum. Jag kan säga att det dröjde inte innan jag kastade mig om halsen på honom och så började vi prata. 🙂

     

  • Förlåt

    ·

    Det lilla ordet förlåt är ibland väldigt svårt att säga. Det är förståeligt eftersom det innebär en ödmjukelse och en ånger. Det krävs en insikt och en förnyad vilja. Ibland kan det säkert kännas som en förlust för den som tvingas krypa till korset, någon kanske till och med känner en förödmjukelse. Hur skönt känns det då å andra sidan inte när man blir förlåten. Då skulden kan lyftas från ens axlar och man blir lättad från det dåliga samvetet. Smärtan och det onda kan börja läka. Relationer kan helas.

    Det är dock väldigt märkligt att det även kan vara så svårt acceptera en ursäkt, att ta emot ett förlåt och förlåta. När våra små barn har gjort en dumhet så vill vi föräldrar gärna att de ska kunna säga förlåt. På något vis är de så mycket längre komna på denna punkt än vi vuxna. Det tycks inte vara så svårt för dem att be om förlåtelse och vi accepterar det omedelbart, kramar om dem och blir så glada över deras villighet att ångra sig och ändra sitt beteende. På samma sätt håller barnen inte inne med sitt Ja eller OK när vi ber dem om förlåtelse. De tycks skaka av sig så snabbt och sedan kan leken fortsätta. Viljan till glädje, kärlek och försoning finns naturlig och inbyggd i dem.

    Nu har jag gjort bort mig i en fråga, ord har sagts och jag har sårat en människa. Jag förstod det inte alls då jag sa det, men har efteråt fått veta att så blev det. Eftersom jag inte alls menade att såra så kastade jag mig på telefonen för att förklara och be om ursäkt. Tyvärr ville personen inte prata just då så jag skickade inte bara ett sms utan flera där jag på alla vis ångrade mig och bad om ursäkt. Ett svar har jag fått och det stod just det att hon var sårad och arg.

    Det är klart att det kan ta tid att förlåta, att stilla sina känslor och låta en försoning sjunka in. Jag får helt enkelt vänta och vara villig att åter förklara och be om förlåtelse när tillfället öppnar sig. Jag tänker dock på den skillnad det är när ett barn söker vår förlåtelse. Hur omedelbart vi själva vill förlåta dem. Men så är det alltså inte alltid vuxna emellan. Det tycker jag är beklämmande.förlåt

  • Dagens hjälte

    ·

    Idag försökte jag vara Dagens hjälte! En invandrarkvinna skulle åka med samma buss som jag men verkade inte ha någon giltig biljett och inte heller några kontanter. Chauffören bad henne gå till Pressbyrån för att ordna biljett, men när hon kom tillbaka var biljetten (kortet) fortfarande tomt. Det var tydligt att hon inte förstod vad som gällde eller hur man köpte och fyllde på kortet. Det är inte så lätt när man förmodligen bara har en början till förståelse av svenska som språk.

    Eftersom jag har varit ute för liknande incidenter förut på bussen och klandrat mig för att jag inte har gripit in så tänkte jag att nu ska jag minsann erbjuda mig att betala en biljett för henne. Jag var inte säker på att jag hade kontanter själv, men efter att ha grävt fram några tjugor och lite mynt så gick jag fram till chauffören just som kvinnan lämnade bussen och sa att jag kan betala för henne. Det visade sig att chauffören inte alls hade kört henne på porten utan hon skulle få åka med gratis. Hon hade en barnvagn och han hade bara öppnat de bakre dörrarna för henne. ”Spara du dina pengar”, sa han med ett litet leende.

    Nå det här var inget märkvärdigt i och för sig. Huvudsaken var ju att det ordnade sig för henne. Det är tanken som räknas. Beredskapen att vara oegoistisk och hjälpsam utan att vänta att få något tillbaka är hållningen. Jag får väl bli dagens hjälte en annan dag i stället. Det verkar inte vara lätt att bli hjälte. Man kanske skulle bli en superhjälte för att lyckas. Det var i alla fall ett bra försök!

    superhjältar

  • Tid

    ·

    Ge mig tid!

    – Mina intressen tar sån tid! Jag vill ha extra tid. Ett par timmar mer varje kväll och ett år bör vara 15 månader samt en livstid ska räcka minst 125 år. Intellektuellt bör man nå sin topp vid 105. Schack går inte att göra eller att lära på mindre än en livstid, om man inte heter Magnus Carlsen förstås. Löpning tar minst fyra kvällar i veckan i anspråk under i genomsnitt 3 timmar inklusive dusch och internetforum. Sedan vill jag gärna läsa mina böcker… det vill jag göra minst tre timmar varje dag. Och ovanpå detta vill jag fågelskåda så mycket det går. Glömde jag nämna att jag dessutom har familj, hus, trädgård, bil och lika många födelsedagsfester och liknande släktkalas som det finns veckor i almanackan. Ja, å så jobbar jag också förstås.

    Å så lite om betänketid!

    – Att spela schack mot en dator är frustrerande. Datorn behöver inte mer än någon liten sekund för att komma på ett mycket starkt drag. Så fort jag möter det draget så kastar den genast fram ett lika starkt drag igen. Pressen att själv komma på ett drag blir överväldigande och det känns som datorn sitter och suckar, väntande att jag äntligen ska göra mitt drag. Och i min iver att vinna, att göra något, så kastar jag fram ytterligare ett drag och ser genast att jag ställde bort mig. Jag hade ju en sådan fin plan…eller. Otålmodig som jag är inser jag inte att jag med en hårsmån själv står illa till och är sårbar för en attack. Datorn har givetvis inte bara försvarat sig utan har egentligen placerat sig för en gruvlig hämnd. Nu går det snabbt – schack matt! Låt oss hoppas att jag inte fungerar likadant i livets övriga skeenden. 🙂