Vart tar mannen vägen

·

Jag läste för många år sedan en bok av Aaron Kipnis som hette ”Riddare utan rustning”.  Även om den byggde på föreställningar om ojämlikheter mellan män och kvinnor som inte var riktigt uppdaterade, så satte den fart på många tankar. Hur ser manligheten ut? Finns det en bra manlighet? Är den ens önskvärd?

Jag har absolut inget vetenskapligt stöd för mina tankar, men jag tänker att mannen i männen saknas oss. Antingen banaliseras vi till IS-krigare, våldtäktsmän eller korrupta maktgalningar,  eller så alkoholiseras vi, blir psykiskt sjuka och degraderar oss i sex och spelmissbruk, såvida vi inte begår självmord först.

Var finns mannen som lyckats omstöpa sig själv i det nya samhällets form? Som hittar formen för att bära hem bytet till kvinnan, som hanterar att skydda och bygga hemmet där familjen kan växa i trygghet? Hur frambär mannen sig själv som föredöme för sina avkomlingar och hur bär han kulturen och historien på sina axlar som ett offer åt framtida generationer? Är det bara pengar och framgång (bytet) som definierar en man idag? Och i så fall hur ska den fattige och eventuellt misslyckade mannen kunna räddas? Är det Martin Timell-Arge snickaren-mannen som ger oss vår status som män? Vi kan i alla fall bygga en uteplats eller en car-port. Vad gör vi i så fall med alla oss män som inte ens orkar klippa gräset?

Det är förhoppningsvis inte främst de yttre attributen eller våra gärningar som definierar oss. De är mer som följderna på orsaken och måste kunna se olika ut. Det viktiga är de inre kvaliteter och själsegenskaper som utgör det armeringsnät som skapar kvalitet och ryggrad åt en fullvärdig man. Hur ser mannen i mannen ut, undrar jag därför?