Inbromsning och minne av ett möte

·

Storslagen vy
Storslagen vy

Guds vägar är outgrundliga. Jag ber honom om en förändrad motivation. Att han ska inspirera mig och göra mig villig att arbeta mer flitigt och effektivt. Att han ska blåsa eld i mina energier och väcka min känsla för plikt, trofasthet och redlighet. Jag förväntar mig alltså att det ska bli lite mer action, men istället bromsar han in mig än mer! Det sker genom allt från migränanfall, saker som kommer emellan och plötsligt var det semester… Dessutom när jag precis kommit igång med semesterprojektet så ramlar jag på en sten och skadar mig. Så nu kan jag inte göra något alls… huh!

Gud, ja! Denne någon/något som jag tror på. Inte utan tvekan, men ändå, i djupet, i grunden. Jag kan inte förneka den innersta känslan och den innersta rösten som kallar mitt namn ur djupet av det som är mitt väsen. Denna kallelse är en upplevelse av något som finns inom mig, ner igenom djupet och ut ur mig, bortom mig själv. Som jag är en kanal från, en utväxt ur: fri att leva, formas och verka, för att manifestera hans vilja genom att lyssna till den rösten.

Guds hus
Guds hus

Min första upplevelse av Honom, som jag minns, var när jag var sex år och gick på dagis, eller om det hette lekis. Det var en kyrka som drev verksamheten och det fanns inslag av kristendomsundervisning, men mest var det ändå en vanlig social lekskola. Att jag berättar detta är för att det givetvis kan vara en orsak till att begreppet Gud ändå kunde formuleras i mina tankar. Jag vet att bibelberättelserna var oerhört starka och lämnade djupa spår i mig som jag minns än i dag. Hemma å andra sidan pratade vi aldrig om Gud. Mina föräldrar var inte troende. Så när det hände kom det som en överraskning, för mig helt oförberett, och oförståeligt då det inträffade, men oförglömligt! Jag minns att jag precis hade gått och lagt mig och kommit till ro. Jag hade aldrig bett en bön och visste inget om vilken roll en tro på Gud har i en troendes liv. För mig var Gud som en mytisk sagofigur, inte annorlunda än trollet Plupp eller någon som helst annan karaktär ur barnböckerna. Just i denna stund stillnade intrycken omkring mig, likt när det tvärt blir helt lugnt på en vindpiskad sjöyta. Och just där öppnar sig ur djupet, som en kanal ur mitt inre, och en känsla stiger upp av ett möte med en annan. Mitt namn bli tydligt i mina tankar, nästan hörbart. Jag vet där och då att jag har en kontakt med Gud. Vad det innebär för mig är jag inte säker på, men känslan i mig då är att jag är sedd, och det har format resten av mitt liv egentligen.

Sedda barn
Sedda barn

När jag tänker på detta idag så är det detta att jag var sedd som var avgörande. Det blev min trygghet och mitt ankare fäst i honom. Jag är sedd och kan inte dölja mig för hans blick. Alltså måste jag ta ställning i allt jag gör, tänker eller säger: välja att säga ja eller nej till honom – alltid inför honom! Valen gör jag fortfarande. Så var alltså mitt första möte med Gud, det gav mig en visshet att han finns, en trygghet, och en längtan att söka honom igen.