Så har jag till slut läst färdigt tredje delen i George R. R. Martins fantasyserie A Song of Ice and Fire. A Storm of Swords är precis som sina två föregångare en rejäl tegelsten på 1128 tättskrivna sidor. Det ska inte uppfattas negativt. Tvärtom så önskar jag att det aldrig ska ta slut. Och det behöver vi inte vara rädda för heller; serien är inte avslutad och även om det endast är två böcker kvar av sju planerade, så vet ingen riktigt säkert. George R. R. Martin har redan delat upp den fjärde volymen i två, så det finns kanske hopp om ytterligare någon del. 🙂
George R. R. Martin skriver ett gigantiskt fantasyepos som spänner över ett tiotal parallella och sammanlänkade scenarier. Här finns hundratals personer och släkten att fördjupa sig i för den som vill. (Jag är inte mycket för att rabbla upp handlingen i en roman dock. Det finns tillräckligt många recensenter som bara gör det.) Just denna typ av romaner löper en uppenbar risk att bli långtråkiga eller att gå bort sig i alltför mycket detaljer eller bihandlingar. Mr Martin klarar dock detta galant. Han är en twister av rang och handlingen tar hela tiden oväntade vändningar, inte ens huvudkaraktärerna är han främmande för att avliva. Det enda man kan vara hyfsat säker på är att ingenting blir som man tror.
Det finns några som haft invändningar mot att varje kapitel är skrivet sett ur en persons perspektiv. Det är svårt att hålla samman historien och hålla handlingen aktuell. Jag köper däremot detta sätt att skriva helt och har inga problem med att förflytta mig in och ut ur de olika personerna. Enda problemet är att jag hela tiden måste bläddra fram för att se hur långt det är kvar tills jag får läsa fortsättningen. Det betyder att varje kapitel inleds med en liten suck över att jag måste vänta, men som väl är dras jag oerhört snabbt in i den nya karaktären och så kan jag absolut inte slita mig från dennes öde heller!
Fantasyromaner innehåller oftast en hel del magi och övernaturliga fenomen. George R. R. Martin lyckas, som väl är, i mitt tycke, att hålla tillbaka dessa element. Romanen klarar sig utmärkt på egen hand med intriger, ränksmiderier och ond bråd död genom de enskilda karaktärernas försorg. Det behövs ingen magi för att alltid klara upp en knivig situation. Samtidigt förstår man att den magi som finns i denna världen har haft en stor betydelse historiskt och förmodligen kommer att få en allt större och starkare inverkan på händelserna framåt. Utan tvekan gäller det för händelserna på andra sidan muren och i berättelsen om Danaerys Targaryen och hennes tre drakar.
Återigen måste jag be att få betona att det är de enskilda karaktärerna som är romanens höjdpunkter. George R. R. Martin lyckas levandegöra dem på ett mästerligt sätt. Vi känner med dem. Även de man borde tycka illa om lyckas han skapa ett intresse för, exempelvis Jaime Lannister och jag förvånas över att jag önskar även honom lycka till (trots att vi ju vet vad han gjorde Bran). Det kändes till och med ett tag som det kunde finnas ett visst hopp för Sansa Stark. En karaktär jag annars lätt kan känna lite kräkskänsla inför. Som sagt George R. R. Martin älskar att vrida på handlingen och så även på karaktärerna.
Tre böcker har jag läst hittills och alla har varit toppen. Jag känner att Mr Martin nog har skrivit in sig i litteraturhistorien eller åtminstone i fantasyhimlen.
