A Cry for Myth

Jim Butcher – Storm Front

Jim Butcher - Storm Front

Bedömningen av en bok kan lätt bli missvisande om läsningen infaller precis efter att man läst en annan väldigt bra bok. Därför är det lite orättvist mot Jim Butcher att jag nu recenserar hans Storm Front precis efter att jag läst Peter V. Bretts The Desert Spear. Troligtvis är Jim Butcher ändå så storsint att han medger att Brett är en bra författare och förstår därför mina svårigheter att fullt ta till mig Storm Front. The Desert Spear var en intensiv läsupplevelse som spiller över på läsningen av denna roman och det tar ett tag att släppa minnet fritt från karaktärerna och handlingen som sådan. Det skulle behövts en läspaus egentligen.

Nåväl, inledningsvis hade jag svårt att uppskatta stilen och handlingen i boken. Det kändes lite tramsigt och alldeles för ytligt och småpluttrigt. Nu hör det till saken att jag har svårt för romaner som är klämkäcka och humoristiska, speciellt när humorn står i förgrunden och skämten formuleras snarare än gestaltas. Storm Front lider av det här problemet, tycker jag. Jim Butcher försöker göra en skojig roman snarare än en spännande sådan. Det saknas framförallt karaktärsfördjupning, men också breddning och nyansering av miljö och handling. Allt är för direkt återgivet i ett alltför raskt tempo. Tempo är bra, men det får inte bidra till förytligande. Boken påminner inte så lite om de gamla kioskdeckarna som man läste i tonåren (typ Mickey Spillane) överfört till fantasygenren. (Jag har en känsla av att jag är för hård i min dom nu.) Men Storm Front är en debutroman (del 1 i The Dresden Files), vad jag förstår, och enligt andra recensenter på nätet så blir serien bara bättre och bättre.

Det finns definitivt gott om ljuspunkter också. Tempot är en och humorn en annan! Vänta nu, var det inte det jag just klagade på? Jo, men mynten har alltid två sidor. En bok bör ha ett högt tempo, det ska finnas en drive och nerv i boken och det saknas verkligen inte handling här. Oväntade möten och överaskningar möter Harry Dresden slag i slag. Men även humorn gör boken riktigt lyckad. Framför allt då den gestaltas i form av dråpliga sammanträffanden eller invecklingar. Särskilt lyckad är beskrivningen av Harry Dresdens relation till poliskvinnan Karrin Murphy, en relation som är allt annat än okomplicerad. Just Murphys karaktär får vi en djupare insikt i och det gör henne både levande och intressant.

Det är en skojig och driven bok, men som saknar det där svarta djupet som jag gillar annars. Motiv inser jag nu! Jag saknar Harry Dresdens motiv. Han beskrivs alltför platt. Det blir därför svårt att verkligen lida eller känna med hans önskningar. (Här kan jag kort jämföra med en annan trollkarl – Kvothe i The name of the Wind som man får en helt annan bakgrundsbild av och inlevelse med). Jag är således lite ambivalent inför boken. Ändå skulle jag mycket väl kunna rekommendera boken. Om du kanske inte läst så mycket annan fantasy tidigare än exempelvis Harry Potter och nu söker efter något mer vuxet, ja då tror jag Harry Dresden är en bra start.

The Desert Spear av Peter V. Brett

Omslagsbild till The Desert SpearAtt läsa fantasy har inte alltid varit ett naturligt val för mig. Jag hade tidigare egentligen endast läst Sagan om ringen-böckerna; de var ju ”godkända” som litteratur. Rädsla för omgivningens förlöjligande omdömen, mitt högmod och okunskap avhöll mig från att prova även om lockelsen hela tiden funnits. Och vad är väl inte fantasy egentligen i vid bemärkelse när det gäller skönlitteratur? Särskilt övervägde jag att läsa Stephen King, och det blev slutligen även så att det var han som öppnade porten till denna fantastiska och helt uppslukande genre, den del av litteraturvärlden som finkulturens salonger rynkar på näsan åt. Fast det är nog inte många av dem som vet vad de pratar om. Jag vet numera. Och om du inte vet så läs George R.R. Martins böcker i serien A Song of Ice and Fire. Sedan kan du uttala dig!

Men varför nämner jag allt det här när jag egentligen tänkte säga något om Peter V. Bretts The Desert Spear. Jo, det var nämligen så att han, utöver den ovan nämnde Stephen King (som väl är aningen mer skräck-drama), blev den som tände gnistan inom mig att läsa fantasy. Bretts första bok The Warded Man blev en omedelbar världssuccé och hyllades välförtjänt. För mig blev det lite som med fenomenet kring Harry Potter-böckerna för den yngre generationen. Jag läste ut boken (läs sträckläste) trots att jag inte alls var bekväm med att läsa på engelska. Jag greps av hans levandegörande och medryckande karaktäristik och av en driven spänning. Jag var helt tagen efteråt. Det kändes som jag stått tio centimeter från järnvägen just som X2000 passerade förbi i högsta fart.

Nu så har jag äntligen gripit mig an uppföljaren – The Desert Spear. Att det dröjde så länge tror jag beror på många av de recensioner jag läst som menade att boken inte blev lika lyckad som sin föregångare. Plötsligt började jag att vackla och tro att det var en sådan där bok där idén inte räckte till mer än en bok. Som väl är kom dessa farhågor på skam.

Åtminstone enligt mitt tycke så har Peter V. Brett lyckats skapa ännu en medryckande och intensiv historia, och det trots att vi nu känner till den värld som han har skapat och alltså inte kan bli lika överraskade. Jag förstår dock varför kritiken mot andra delen uppstått, även om jag inte håller med. Boken byter perspektiv och det redan från första början. Ingen Warded Man här. Vi får nu istället följa och ganska ingående lära känna det ökenlevande folket från Krasia och dess karismatiske ledare Jardir Ahmann. Brett vill här, helt riktigt enligt mig, fördjupa och bredda historien, ge den fler dimensioner och större möjligheter. Ytterligare perspektiv tillkommer efter vad jag förstår i den tredje delen. Jag tror risken annars skulle varit stor att inte kunna föra detta romanprojekt i hamn. The Warded Mans heliga krig eller karaktären skulle inte i sig vara tillräckligt nyskapande eller utvecklingsbart för att hålla intresset uppe över hela den planerade sviten av fem böcker.

Jag hyllar karaktäristiken och det fastän jag vet att man mycket väl kan kritisera den för att vara byggd på stereotyper och att man/kvinnosynen inte är modernt 2000-tal. Jag gör det av det enkla skälet att jag tror det är en medveten vinkling och Brett har, tycker jag, glimten i ögat när han mejslar fram sin karaktärer. Ungefär som Fantomen och Kalle Anka inte kan existera men som vi ändå kan känna stor sympati för. Låter man sig istället svepas med så får man en riktig åktur.

Krämarmentalitet

Jag har ju ett gott öga åt fantasyhållet för närvarande och följer många engelska och amerikanska bokbloggar. Fantasygenren upplever en sorts hype för närvarande och lockar en stor skara läsare. Här finns köpkraft.
The last argument of kings - på svenska del 1Fantasyböcker har en tendens att bli tjocka böcker på närmare 1000 sidor eller mer ibland, i långa serier dessutom. Dessa böcker ges i alla fall ut som en volym på engelska, men när det sedan gått en tid och förlagen i Sverige har fattat vilken fantastisk marknad och litteraturskatt det är, så ges den ut om vi har tur i svensk översättning. NU sätter girigheten in sitt fula tryne mot de icke ont anande fantasyälskande, beskedliga och försvarslösa läsarna och deras kärlekstörst efter senaste romanen av sina favoritförfattare. Boken ges plötsligt ut som två volymer till det icke beskedliga priset av… två böcker… Det är skandal att utgivarna av dessa böcker utnyttjar det faktum att många fortfarande inte är bekväma med att läsa på engelska.
Det är kapitalismens baksida eller är det kanske rent av dess framsida. Ja så skamlöst girigt beter sig bokutgivningen idag att man borde be om ursäkt.

För att ta några exempel. Joe Abercrombies böcker i First Law-trilogin som inte ens är några tegelstenar på originalspråket. Last Argument of Kings kostar 80 kronor på engelska och är på 704 sidor, men när den ges ut på svenska kommer den i två delar om vardera cirka 340 sidor på kartong och kostar 174 kronor styck! Är det bara jag som irriterar mig på detta och får lust att strypa någon?

Här ett annat exempel: den nyligen hyllade och internationella succén skriven av Patrick Rothfuss: Trilogin om kungadråparen. Senaste boken The Wise Man´s Fear kan köpas i en volym på engelska för 134 kronor och är på 896 sidor. Så ges den ut i Sverige: givetvis i två delar och ligger på cirka 550 sidor till det facila priset av 174 kronor st!The wise man´s fear - första delen på svenska Föregångaren Vindens namn finns numera i rättvisans namn för endast 44 kronor på pocket, men fortfarande i två delar.

Exemplen är legio, bara att jämföra lite själv på eget valt författarnamn. Där har du Svenne för att du inte var flitigare i skolan.

Det är dock en välsignelse att även om det var några år sedan jag gavs chansen att förkovra mig i engelska språket så är jag och de flesta svenskar inte obildbara. Utveckling är möjlig och jag har upptäckt att efter mina första år av trögläst och stapplande försök det nu flyter allt bättre och lättare att läsa engelska. Så bäva bokindustrialister jag (och förhoppningsvis alla andra) kanske enbart väljer att köpa engelska böcker utgivna av engelska förlag framöver (vart tar vinsten vägen då? HA HA!).

En bit söndag

Jag sitter hemma vid skrivbordet och lyssnar på Jean Sibelius violinkonsert i d-moll. Samtidigt har jag dåligt samvete för att jag inte lägger in det sista lagret golvskivor i badrummet. Jag känner att jag är på väg att få ett migränanfall. Jag har redan tagit Treo mot en begynnande huvudvärk. Det här blir nog en av dessa dagar som jag behöver vila och vara stilla.

Klassisk musik har med åren utmejslats till att bli den genre som jag överlägset föredrar. Här finns både hårdrock och ballad under samma skal. På något vis tränger just den klassiska musiken in djupare och berör mig starkare än annan musik. Kanske beror det på att den först och främst är skriven av själar, men också att den framförs av själar som tolkar varje stycke utifrån sin egen erfarenhet, och slutligen sätts den samman med mig som lyssnar i min situation och mitt känsloläge. Bah – all musik berör väl, invänder någon, det beror väl bara på vem som lyssnar och vad man gillar helt enkelt. Ja, så är det nog.

Ute mörknar det tidigare idag. Det är den 30 oktober och i natt ställde vi tillbaka klockan en timme. Mörkret påverkar mig tydligt. Jag är väldigt mottaglig för melankoli och får ständigt vakta mina tankar från att börja med det inre tjattret av nedbrytande negativa tankar. Nu är det extra viktigt att värna om mina intressen, att få tid att som nu skriva, eller att läsa eller att springa. Jag tror det var Nietzsche som sa att ett intresse bara kan ersättas av ett annat starkare intresse. Kanske är det även så med melankolin: att den går att ersätta bara man är på sin vakt.

Just nu tänker vi extra mycket på vår äldsta flicka. Hon är vuxen och utflugen ur hemmet och vi vill inte förlora henne mer än vad som kommer sig redan av det. Vi bekymrar oss över att de val hon gör verkligen är hennes och att de är bra för henne. Vi är oroliga och vi tycker att vi har anledning till det. Det känns ofta som vi balanserar på en tunn lina när vi pratar med henne om det. Om vi ställer krav eller försöker att styra över hennes livsstil blir det omedelbart en anledning för henne att dra sig undan eller fly. Samtidigt är livsstilen hon nu har i grund och botten helt oförenlig med vårt liv och våra värderingar. När hon är hemma hos oss döljer hon det väl och upprätthåller en lögn om vem hon är, tror inte att vi vet och spelar sin teater. Och vi spelar med, av rädsla och av kärlek. Det blir en anpassad låtsastillvaro och inget äkta kan uppstå ur det.

Nu har musiken övergått till Magnus Lindbergs violinkonsert på samma skiva. Det är Lisa Batiashvili som spelar (i klippet ovan är det Sarah Chang som spelar) och hon skapar i båda verken en oerhört uttrycksfull och koncentrerad stämning. Hennes violin känns nästan som den skulle vilja explodera, men den hålls kontrollerat precis intill gränsen där känslorna vill brista.

Gammal är äldst

Skicka inte mig att handla mjölk eller youghurt… Det slutar alltid med att jag lockas att köpa något. Oftast kommer jag hem med en eller ett par böcker, eller en tidning eller som nu en film. Har fingrat girigt på Blade Runner (1982) de senaste gångerna jag handlat och givetvis kunde jag inte stå emot.

Jag har visserligen sett filmen förr och minns att den gjorde ett starkt intryck på mig! Och efter att ha sett den igen så finns det inget tvivel om varför den gått till filmhistorien. Blade Runner är en av dessa filmer som man kan se många gånger och ständigt hitta nya detaljer. Den är starkt suggestiv och har en magisk, episk ton både i bildspråket och i handlingen. Samtidigt är den lika fullt trovärdig och tempot uppdrivet. Utan tvekan håller den än och jag har svårt att tänka mig någon av de senaste årens filmer som kan bräda Blade Runner trots alla moderna dataanimeringar. Det är lika mycket en kultfilm som ett filmhistorisk mästerverk. Se den!

Och Rutger Hauer är briljant!

Vad jag inte visste eller kanske hade glömt bort var att filmen är baserad på Philip K. Dicks roman Do Andoids Dream of Electric Sheep.  På svenska heter den Androidens drömmar.  Så nu får jag väl leta reda på den – biblioteket kanske?

Leva medan livet pågår

På kvällarna ligger jag en stund bredvid min minste grabb medan han somnar. Det är en ganska fin stund som jag säkert uppskattar lika mycket som han. Eftersom jag har svårt att få tid för egen reflektion och han ännu är aningen för liten för att uppskatta att jag läser för honom så brukar jag läsa en bok själv. Det blir ofta en kristen bok, som en sorts andaktsstund. Jag är dock ingen van läsare av kristna böcker och jag har stora svårigheter att läsa bibeln och få ut något av den. (Jag tycker att bibeln är stum i förhållande till min livssituation och jag hittar sällan eller aldrig några texter som passar.)

Runar Eldebos Leva medan livet pågår har följt mig under några kvällar och jag hade en förhoppning att den skulle kunna skänka lite livsvisdom och kanske få mig att komma nära Gud. Och visst har jag kunnat notera några korn av sanning och insikt, men oj vad besviken jag blev. Besviken därför att jag inte fattade vad han skrev. Kanske var jag alltför trött och det var fel tidpunkt på dygnet, men jag måste hela tiden fråga mig vad han menade och leta efter en röd tråd både i den omedelbara texten, men också i boken som helhet. Tyvärr anser jag att Runar Eldebo inte har haft läsaren i åtanke när han skrev, utan han verkar ha skrivit för att nå upp till sig själv och litteraturens höjder, abstraherar tankar och resonemang, staplar ord på varandra likt en poet i syfte att skapa något lyriskt och verbalt mästerverk. För mig blev det bara ett enda stort surr utan mening eller sammanhang. Jag hade önskat att boken hade ett tydligare tilltal och ett starkare fokus på att förändra läsaren och leda denna till just Gud. Men jag tror jag förstår vari problemet ligger. Runar avslöjar i boken att han skriver daglig journal. En sådan har rent inåtskådande syfte och där anar jag att han skriver på liknande vis som i boken. Kanske är den rent av hämtad från dessa journaler.

Top 100 sff

NPR books har nyligen publicerat en lista med de 100 bästa science-fiction och fantasyböckerna enligt en omröstning. 5000 personer nominerade böckerna och 60000 personer röstade. Så här ser de första tjugo platserna ut.

1. The Lord Of The Rings Trilogy, by J.R.R. Tolkien

2. The Hitchhiker’s Guide To The Galaxy, by Douglas Adams

3. Ender’s Game, by Orson Scott Card

4. The Dune Chronicles, by Frank Herbert

5. A Song Of Ice And Fire Series, by George R. R. Martin

6. 1984, by George Orwell

7. Fahrenheit 451, by Ray Bradbury

8. The Foundation Trilogy, by Isaac Asimov

9. Brave New World, by Aldous Huxley

10. American Gods, by Neil Gaiman

11. The Princess Bride, by William Goldman

12. The Wheel Of Time Series, by Robert Jordan

13. Animal Farm, by George Orwell

14. Neuromancer, by William Gibson

15. Watchmen, by Alan Moore

16. I, Robot, by Isaac Asimov

17. Stranger In A Strange Land, by Robert Heinlein

18. The Kingkiller Chronicles, by Patrick Rothfuss

19. Slaughterhouse-Five, by Kurt Vonnegut

20. Frankenstein, by Mary Shelley

Jag är en Stark

Brukar inte göra så många nätquiz, men snubblade in på denna via en annan bloggare, Trotzig Frizon, som jag hittade på sidan Boktipset.se

Det var ju tur att jag hamnade på den rätta sidan av godhet och ondska. Fast jag har inte så mycket lycka eller framgång att se fram mot. Mest död och pina som det verkar att döma av de första två böckerna som jag läst.  Oops, var det en spoiler kanske.

Här kan du själv göra testet.

You Scored as HOUSE STARK
Brrr. You hail from House Stark. Your house seat is Winterfell way up North. You are responsible, trustworthy, and know how to be a leader when called upon. You are a workhorse for the realm, and even with all those good things, sometimes you dont come out on top. Your house motto: Winter is Coming.

HOUSE STARK
80%
HOUSE TULLY
75%
HOUSE ARRYN
60%
HOUSE LANNISTER
55%
HOUSE MARTELL
55%
HOUSE BARATHEON
50%
HOUSE GREYJOY
40%
HOUSE TYRELL
35%
HOUSE FREY
25%
HOUSE TARGARYEN
25%

Pestens tid

Wow, 1220 sidor episk apokalyps. Skrivet av mästaren själv – Stephen King. Boken gavs ut i en förkortad version som första utgåva, men folket ville ha mer och vad kan förlagen säga emot King om han så önskar. Den oavkortade versionen står högt i kurs hos alla dem som vill veta mer om alla detaljer och personer, vad vem gjorde och sade och hur det gick till. Då jag läser boken ringer detta i mitt bakhuvud och jag kan hålla med dem som menar att boken faktiskt kunde ha vunnit på att förtätas och kortas ner en aning. Kanske inte med 400 sidor som den första utgåvan, men en aning. Med detta sagt så vill jag ändå säga att jag tycker Pestens tid är ett storverk. En av samtidens omistliga klassiker!

Jag personligen upptäckte inte Stephen King förrän i sena år. Jag var en av dessa gymnasiala litteratursnobbar som ansåg att endast Joyce och Machiavelli kunde läsas på rätt sida av skamgränsen. Ja, ni förstår. Denna hållning är jag lyckligt befriad från idag och jag förhandsbegränsar inte mitt tyckande, utan värderar ett författarskap först efter att ha provsmakat. Ok, jag är åtminstone medveten om problemet och försöker att inte avfärda någon baserad på mina förutfattade åsikter. Jag menar hur ofta har jag inte haft fel förut!

Stephen King är en underbar författare och jag är genuint avundsjuk på med vilken lätthet orden och ideerna flyter fram ur hans penna. Jag är bara så tacksam för att jag upptäckt hans författarskap och att jag fortfarande har så många bra böcker att se fram emot att läsa. (Måtte bara mina dagar inte vara räknade alltför kort.) Det jag framförallt uppskattar är hans förmåga att lyfta upp frågor av religiös och existentiell natur, men också hans lysande personteckning och hur han lyckas gestalta mellanmänskliga känslor som kärlek, broderskap, moderskap, avund och vrede, mm mm. Detta gör han samtidigt som han driver läsningen framåt i ett ofta rasande tempo, aldrig långrandig eller syrefattig. Nya ideer och nya hemskheter avlöser ständigt.

Pestens tid känns mycket aktuell även idag. Vi upplever på liknande vis en kollektiv ångest inför människans sårbarhet för sjukdomar och nya epidemier och känner en maktlöshet inför globala problem som miljöförstöring, ekonomisk kollaps och krig. Likaså står som alltid de eviga frågorna om gott och ont och människans förmåga att göra de rätta valen. Val som vi ofta gör baserade på hur vi utvecklats som barn och vår förmåga att hantera våra rädslor som vuxna. Sedan lämnar Stephen King som alltid en dörr öppen mot det okända mot det övermänskliga, finns det en Gud och finns det ett högre syfte? Men framför allt tycker jag styrkan i Pestens tid ligger i personteckningen, i karaktäristiken. Det stora persongalleriet till trots så har han lyckats skapa en samling karaktärer som kliver ut ur boken som levande individer och som förenar sig med oss i soffan eller bak vår rygg när vi läser. Personer som sitter med oss på tåget eller möter oss på stan och vi är nästan beredda att höja handen till en hälsning och fråga hur det står till idag. Tacksamt vilar jag min inre blick på dem och känner mig så mycket rikare som människa i deras sällskap.

en dröm jag har

Just nu pågår Skövde ultrafestival. Vad är det? Jo ett antal envisa löpare försöker springa så långt det bara går under 24 eller 48 timmar. Tävlingen kan följas live via jogg.se. Jag är djupt imponerad av dem som gör detta.
Dessutom ska det bli spännande att följa Isabellah Andersson i natt då hon gör sitt maratonlopp i VM. Tänk om det kunde bli svensk medalj…

%d bloggare gillar detta: