• Vart tar mannen vägen

    ·

    Jag läste för många år sedan en bok av Aaron Kipnis som hette ”Riddare utan rustning”.  Även om den byggde på föreställningar om ojämlikheter mellan män och kvinnor som inte var riktigt uppdaterade, så satte den fart på många tankar. Hur ser manligheten ut? Finns det en bra manlighet? Är den ens önskvärd?

    Jag har absolut inget vetenskapligt stöd för mina tankar, men jag tänker att mannen i männen saknas oss. Antingen banaliseras vi till IS-krigare, våldtäktsmän eller korrupta maktgalningar,  eller så alkoholiseras vi, blir psykiskt sjuka och degraderar oss i sex och spelmissbruk, såvida vi inte begår självmord först.

    Var finns mannen som lyckats omstöpa sig själv i det nya samhällets form? Som hittar formen för att bära hem bytet till kvinnan, som hanterar att skydda och bygga hemmet där familjen kan växa i trygghet? Hur frambär mannen sig själv som föredöme för sina avkomlingar och hur bär han kulturen och historien på sina axlar som ett offer åt framtida generationer? Är det bara pengar och framgång (bytet) som definierar en man idag? Och i så fall hur ska den fattige och eventuellt misslyckade mannen kunna räddas? Är det Martin Timell-Arge snickaren-mannen som ger oss vår status som män? Vi kan i alla fall bygga en uteplats eller en car-port. Vad gör vi i så fall med alla oss män som inte ens orkar klippa gräset?

    Det är förhoppningsvis inte främst de yttre attributen eller våra gärningar som definierar oss. De är mer som följderna på orsaken och måste kunna se olika ut. Det viktiga är de inre kvaliteter och själsegenskaper som utgör det armeringsnät som skapar kvalitet och ryggrad åt en fullvärdig man. Hur ser mannen i mannen ut, undrar jag därför?

  • LORD, I need an exit

    ·

    LORD, I need an exit!

    operator

  • Drömmen om Caminon

    ·

    För några år sedan var jag helt inriktad på att vandra pilgrimsleden (Caminon) till Santiago de Compostela. Det har ännu inte blivit av och risken finns att det stannar vid en dröm. Det finns många skäl som plötsligt träder fram som verkar för att avhålla mig från en sådan resa. Pengar är ett skäl, men långt ifrån det enda. Främst är det modet som hindrar mig. Modet att göra det själv, att tro mig om att klara allt ovisst som att boka biljetter och få en plats på härbärgen. Jag inbillar mig att jag inte kommer att få plats eller våga ta för mig socialt. (Jag tänker att jag kommer att få sova ute hela vandringen och planerar för att ta med ett enmanstält. Jag vet att denna del av färden blir svårare än den fysiska delen. Alltså inte att sova ute, utan att möta mig själv i belysningen av andras framåtanda, förmåga att knyta band och släppa andra in på livet.)

    Liten man på vandring. Försöker få mina barn att uppskatta naturen.

    Längs Caminon knyter man förstås många kontakter och jag vet inte hur många nya bästisar jag vill ha om ens någon. En pilgrim sa i ett videoinslag att Caminon var en ”crash course in bonding”. Scary, enligt mig! Det har alltid varit en kämpig avvägning för mig att ha vänner och samtidigt vilja vara själv. Att hitta en balans mellan kravlös vänskap och sådan som övergår i alltför intensiva band. En del vill umgås hela tiden och blir som ett plåster på huden, medan jag mer vill vara autonom, känna frihet att ägna mig åt mina egna tankar och intressen, att vara i min inre värld dit bara jag själv når – och i mitt tempo. Jag konfronteras och tvingas hela tiden arbeta med att vara ärlig mot mig själv kontra risken att såra eller stöta mig med andra.

    En annan mycket besvärlig känsla som hindrar mig från att ta steget är detta att lämna familjen. Att lämna hustru och barn för en så självcentrerad handling, att använda våra gemensamma pengar för mitt eget höga nöjes skull, att dra iväg på fritid när hustrun får ta hand om hushåll och barn på egen hand. Borde jag inte i stället ordna en semester för hela familjen någonstans. Men, det är inte endast mitt självförakt, utan även andras förakt för ett sådant val jag är rädd för. Hur många skulle inte fnysa åt en man som lämnar hustru och barn för att bara tänka på sig själv och sitt eget, även om så bara för en kort tid. Jag bryr mig kanske för mycket om vad jag tror att andra tänker, men det är jag som måste bestämma mig för vad jag känner för det. Det är många som lämnar familj och barn hemma för att vandra. När det gäller pilgrimsvandrare så är det väldigt vanligt och det finns lika många skäl till varför de gör det. Jag har även berättat om en svensk kvinna som vandrat genom en stor del av Sverige helt på egen hand tidigare. Jag undrar ibland hur hennes tankar kring detta var.

    Det är bedårande vackert att vandra i Sverige också!
  • Kristna böcker

    ·

    Jag tycker det är väldigt svårt att hitta bra kristen litteratur. Inte för att det saknas utgivning eller förslag på namn, utan för att det är svårt att hitta en författare som man känner det där särskilda förtroendet för. Och det är inte så att de flesta inte är intelligenta eller pålästa nog. Nej, jag vill att författaren ska förstå människor och deras livsvillkor. Inte bara kastar fram bibelord och hurtiga dogmer om hur livet borde vara, utan kanske själv upplevt att livet inte alltid blir som det borde, och har förmågan att fråga sig varför det kan bli så. En predikant som inte kan vara ödmjuk går bort för mig. Dessutom vill jag inte att det är en författare som står för en extremism eller är självrättfärdig (hmm, det står knappast på omslaget förstås…). Även det har med ödmjukhet att göra, exempelvis inför den vetenskap som finns, (eller, har de inte själva haft ett barn i magen som inte kommit dit planerat eller av egen vilja – ja då ska de inte uttala sig). Det finns så många bokstavstroende som gränsar till fanatiker, och jag tror de gör mer skada än nytta. Här vill jag betona att det är stor skillnad att vara fylld av ande och kärlek, och att med patos och trosvisshet vilja leda andra människor till ett övertygat och tillitsfullt liv i tjänst för Gud. Det handlar om att frigöra andra människors potential, inte att skuldbelägga eller döma (det är Guds sak).

    Den jag vill vara av John Ortberg
    Den jag vill vara av John Ortberg

    När jag så hittat en författare som jag klickat med så har jag svårt att välja någon annan egentligen. Så har det varit med Philip Yancey. Genom åren har jag läst flera böcker av honom, känt att hans idévärld och budskap stämmer med mitt. Samtidigt har jag tänkt att varför kan jag inte hitta fler sådana bra författare? Jag är säker att det finns många, men jag har inte lockats att prova. I bokaffären, tack Nya musik för att ni finns, känner jag en stor skepsis när jag läser lovorden och blurbarna på baksidan. Tveksam inför att jag inte vet varifrån många författare härstammar, och då menar jag inte geografiskt utan trosmässigt. Det är väldigt sällan man får veta om det är ett språkrör för en särskild rörelse (beware of the fanatics – ännu en gång).

    Till min glädje har jag ändå vågat läsa av John Ortberg. Han uttrycker förståelse för människor som bottnar i både kunskaper och erfarenheter. Han vill utveckla oss och utmana oss att släppa in Gud i våra liv. Han skuldbelägger inte, utan avdramatiserar vår gudsbild av en dömande Gud, och hjälper oss i stället att se en kärleksfull och förlåtande Gud. En Gud som törstar efter vår gemenskap och som vill se oss blomma ut till fullvärdiga kristuslika individer. Han vet att vi kommer till korta, inte sällan tar han sig själv som exempel. Han vet att vi tvivlar, men fokuserar inte på det, utan ger handfasta råd om hur vi kan återknyta kontakten med Gud. Han sätter sin tillit till att Gud verkar och kommer oss tillmötes. Alltid.

    Så Philip Yancey och John Ortberg är de två författare jag läst hittills som faller mig i smaken. Får du som läser det här känslan av att du vet någon annan författare som du tror skulle passa mig bra, så är jag väldigt tacksam för tips. Just nu läser jag Den jag vill vara av John Ortberg.

  • Insektsbiten

    ·

    Jag har gått och blivit insektsbiten. För några år sedan var jag enbart intresserad av fåglar. Då jag och familjen var ute i naturen var min blick ständigt riktad mot himlen eller trädtopparna. Min hustru var däremot mer intresserad av det som kröp omkring på marken, bland buskar och sly, och det var faktiskt hon som fick mig att sänka blicken för att se på dessa små kryp.

    Inledningsvis var jag väl lite skrämd och även äcklad av de kravlande och krypande djuren, särskilt de som kan stickas. Jag hade lite Hitchcock-känsla likt en scen ur filmen Fåglarna, att insekterna skulle surra och flyga in i öronen och klättra i ansiktet och kanske äta upp mig…

    Men, ganska snart vågade jag titta. Och hur fascinerande är de inte? Jag såg en mångfald och variationsrikedom som är oöverträffad, roliga utseenden, vackra utseenden, fascinerande utseenden. Så blev jag fast!

    Rödbent bärfis
    Rödbent bärfis

    När jag så fastnar så gör jag det ordentligt. Det är mitt nörddrag som sätter in, och det är inget jag beklagar egentligen, för det hjälper mig att verkligen hänge mig och utveckla mina intressen. Jag tränger lite djupare in i världarna och ser till att lära mig mer, precis som ett intresse faktiskt bör fungera. Nackdelen är förstås att allt annat trängs undan för stunden och jag avsätter all tid för detta, och det funkar inte alltid så bra med annat i livet då.

    Visste du att det finns ca 25 000 arter bara i Sverige! Otroligt, och antalet ökar. Bara fjärilar, som förresten många ornitologer idag börjat intressera sig för, finns det ca 2 800 arter av. Ja du läste rätt. Utan att värdera så kan jag jämföra med fåglarna där vi i Sverige har sett omkring 500 arter, och en riktigt duktig fågelskådare ser kanske 200 – 300 arter på ett år. Chansen att se en insekt känns ju betryggande då. Men, som sagt, jämförelsen haltar. Fåglarna är ju lite större och ofta annonserar de sin närvaro, särskilt om våren… Många insekter däremot är enbart några få millimeter och gömmer sig i bark och mull. Men vem har sagt att man måste välja den ena eller andra? Det går utmärkt att skåda efter båda samtidigt.

    När det gäller identifieringen av vissa arter så kan det bli riktigt besvärligt. Det är inte bara antalet som är överväldigande när man ska bestämma vilken art. Många insekter skiftar i utseende och är inte arttypiska, andra är slitna i dräkt och färg. Vissa arter är dessutom så likartade att det kan behövas ett mikroskop för att skilja dem åt. Men låt inte detta avskräcka dig. Du behöver ju inte som jag känna att det är viktigt att sätta namn på dem. Det går alldeles utmärkt att bara vara ute i naturen och titta på dem, njuta av deras fantastiska färgprakt och beundra naturens storslagenhet, även i det lilla.

    Sexfläckig bastardsvärmare
    Sexfläckig bastardsvärmare
  • Bra sagt Tomas Sjödin

    ·

    De flesta av oss stöter väl ibland på något bra uttalande eller läser ett citat i någon bok. Det svåra är oftast att behålla det som sägs. För att inte tala om att låta sig förändras av det. Precis som bibelordet säger: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” Rom. 12:2.

    Ibland kommer jag ihåg att skriva ner det jag hört eller läst, och givetvis vill man dela med sig till andra i tro och vilja att det även ska bidra till andras upplysning och bästa.

    Fotot är lånat från SR.s hemsida.
    Fotot är lånat från SR.s hemsida.

    För några veckor sedan lyssnade jag till Tomas Sjödins vinterprat i Sveriges Radio P1. Det var nog det bästa vinter eller sommarprat jag hört på bra länge. Äntligen kunde någon tala om tro och kristen tro i radio. Jag har länge tänkt att vi i religionslöshetens namn och rädslan för att vara antiislamistiska inte törs tala om kristen tro i officiella kanaler. Frågar du mig, ja då måste du höra programmet.

    Men, det var egentligen ett citat om något helt annat som jag lade märke till. Det handlar om ledarskap. Så här sa han:

    ”Allt ledarskap handlar egentligen alltid om att frigöra någon annans potential”.

    Jag tänkte genast på mina chefer på jobbet där det blir så oerhört tydligt i det perspektivet hur de fungerar. Jag har chefer av båda lägren, det vill säga de som försöker vara chef och som styr och ger order, har deadlines och avkräver rapporter. Och så de som hör efter hur det går och intresserar sig för de ideer och förslag som ges, samtidigt som de entusiasmerar och berömmer för bra arbete. Särskilt märks det på dem som vill klättra eller är nya. De tar dessutom gärna äran av arbetet för egen del (jo, det händer ofta). Men det är så oerhört tydligt att dessa aldrig får den respekt de så hett åtrår och heller aldrig ses som en bra ledare för dem som arbetar för dem. Tyvärr är sällan verkligheten idealisk. Oftast är det dessa chefer som ’lyckas’. Det beror på att de är klättrare och deras intresse består i att ta sig så högt upp som möjligt. Man kan fråga sig hur samhället skulle sett ut om det inte funnits chefer av klättrartypen. Givetvis skulle det lett till andra värderingar och därmed skulle vi också se på tillvaron med delvis andra ögon än dem vi har nu. Frågan är utopisk men intressant.

    Vill man dessutom ta citatet vidare så tror jag att vi även kan tänka på det utifrån föräldraskapet. Hur leder vi våra barn? Hittar vi deras inneboende potential och möjliggör för deras utveckling. Eller vill vi förverkliga våra egna drömmar genom dem? Styr och ’leder’ vi dem för att anpassas till samhället och rådande normer, eller för att bli de unika individer de kan. Håller vi i själva verket tillbaka dem?Frigjord potential

    Och slutligen hur är det med medmänniskoskapet? Frigör vi våra medmänniskor eller våra grannar, eller klättrar vi på dem för att själva framstå som framgångsrika. Hur är det med avunden? Det sägs att vi styrs av ’fear and greed’. Tänk så befriande motsatsen måste vara: ett utgivande och tillåtande förhållningssätt i tillit och förtröstan till livet och Guds omsorg!

    Jag avslutar med ett annat citat som jag läste i morse på väg till jobbet. Det är hämtat ur John Ortbergs bok Livet jag längtar efter. Läs även den! Han citerar där själv Bernard Shaw, och så här vill vi vara, hit vill vi nå:

    Livet jag längar efter”Detta är den sanna glädjen i livet: att få användas för ett syfte som man själv betraktar som högt; att få bli ordentligt utsliten innan man kastas på sophögen; att få vara en naturkraft istället för en liten självisk, ynklig och bitter figur som beklagar sig över att resten av världen inte ser som sin främsta uppgift att göra en lycklig.”

  • Last night

    ·

    Vacker utsikt från vårt kök.

    I går var det en rejäl storm. Egon kom på besök. Det var tursamt att det inte låg tung snö på grenarna, då hade vi nog fått se betydligt större skador och fler vindfällda träd. I dag när jag tittar ut ser allt återställt ut och nysnön som kommit skapar en vacker inramning åt denna söndag. Utanför fönstret har jag en vacker utsikt mot vårt fågelbord där just nu ett tjugotal domherrar proppar i sig av solrosfrön och annat. Det har även varit besök av en flock stjärtmesar som stirrigt klänger i en klase på talgbollarna. Vackert!

    Medan stormen röt utanför i kvällsmörkret fick jag äntligen ro att titta på årets upplaga av BBC Last Night of the Proms. Har du möjlighet att se den på datorn eller på TV:n så kan jag verkligen rekommendera det! Jag tycker årets konsert var en av de bättre. Musiken var fenomenal och Janine Jansen som soloviolinist helt underbar i sin tolkning av Chaussons Poème. Men frågan är om inte sångarna och styckena för kör var största lyssnarupplevelsen. Jag tänker främst på stycket Song for Athene av John Tavener som var så känsligt och innerligt framfört. Vill du veta vad andra tyckte om konserten så kan du läsa denna recension av The Guardian här.

    Chaussons Poeme i ett klipp från Youtube med Vadim Repin.

  • Kemikaliekonferens igår

    ·

    kemikalie

    Igår var jag på en kemikaliekonferens i Jönköping. Det var den andra konferensen som anordnats och jag hoppas på fler.

    Tyvärr var det inte lika lyckat som jag hoppats på. Det var många upprepningar och man håller sig på ytan. Jag kommer att skriva en hel del i utvärderingen! Samtidigt tycker jag att den här konferensen är nödvändig. Den får absolut inte upphöra!

    Vi är ju väldigt intresserade av området – annars hade det ju inte kommit 330 pers! Men, det var för simpelt. Nu har vi hört att farligheterna heter Bisfenol A och Dioxin. Dags för lite mer fördjupning. Och dessutom lite motstånd – vill gärna ha representanter för kapitalet och kemiindustrin där, och så vill jag gärna hänga fram en eller annan miljöminister eller politiker… Nu vill jag höra hur vi ska göra för att stoppa det här, inte bara vi som konsumenter. Pengar, pengar, pengar, var finns viljan till lagstiftning, var gömmer de sig som ska ta besluten! Hur gör vi REACH kraftfullare. Vad görs nationellt och internationellt.

    Det vore väldigt intressant att få höra lite mer från dem som forskar inom plaster mm. Lite kemikurs kanske. Hur tänker de, innovationer och alternativ.

    Men återigen och slutligen!!! ALLT allt allt handlar om det stora kapitalet, multimiljonindustrier, sysselsättningspolitik, etc. VI ÄR YNKRYGGAR! ALLA vi andra. Varför kräver vi inte mer av politiker och i förlängningen myndigheter, ner till oss själva. Jovisst, ja, allt ska ju först bevisas i segdragna forskningsrapporter som tar 20 år och som genast ifrågasätts, så behövs ny forskning, som åter tar 20 år…osv. Sedan tappar vi tron och hoppet och blir luttrade och bittra och uppgivna och kapitalet vinner återigen framför livet och de långsiktiga värdena.

    Stickspår men parallellt: Hur kan det få fortgå att vi exempelvis har två superstora vapentillverkare i Sverige – SAAB och Bofors. Särskilt i fallet Bofors är vi ju extremt naiva. Nu har de precis lanserat en ny modell av Carl-Gustav CG4 och det vänder sig i magen att se deras reklam för den. Det framstår som L’Oreals smink för din hy, men här är verklighetens resultat söndersliten hy! Nå det var ett stickspår. Men kemindustrin har samma motiv och ibland lika tragiska resultat eller bieffekter.

    Ja och så var det ju LRF med då! Men dem orkar jag inte kommentera. Det var ju en kul snubbe på slutet och vi fick ju skratta lite. Ibland behövs lite stand-up comedy också.

    Jo för resten – lite om LRF ändå.

    ”Vill ni inte ha svenska bönder?” – frågade hon och förväntade sig ett rungande medhåll.

    Hmm, för min del: det skiter jag faktiskt i. Jag tycker inte synd om de svenska bönderna. Jag kan dricka dansk eller norsk eller lettisk mjölk lika väl.

    Vad är viktigt! Jo att det är säker och redlig mat. Att den är framtagen på bästa sätt för miljön (det är säkert så att det ändå är bäst för miljön med svensk mjölk med tanke på transporter och antibiotikaanvändning etc?). Att det är ett hyfsat pris.

    Men, inte blir det bättre i sig att osten kommer från Västerbotten eller fläskfilen från Gästrikland. Det blir ju inte längre att ta färjan över från Helsingör. Och nej, jag tror inte det kommer att hålla med gårdslaktat från grannsocknen i längden. Det är förbi med det tänkandet, det är för romantiker.

    Jag tror inte heller att de svenska bönderna har ett bättre etiskt tänkande än bönder från andra länder. Det är återigen bara en efterkonstruktion nu när vi har en bättre (annan) lagstiftning på vissa områden. Om vi släppte den svenska lagstiftningen skulle de snart bli lika pengakåta och vinstdrivna som alla andra.

    Jag tänker fortfarande njuta av en god tysk pepparsalami och skinka från spanska Serrano – ibland när jag vill.
    Pust! Och tack för att jag fick skriva av mig lite… Nu återstår det bara vad jag ska göra för att åstadkomma resultat. Vad kan jag göra?

  • Högkänslighet och gåshud

    ·

    Då jag gärna lastar saker på mina axlar och inte som gåsen låter det rinna av mig har jag fattat tycke för ännu en teori om min personlighet. sens2Jag ser nu att jag inte bara är en grön personlighet (samordnande stödjare i insightstestet som baseras på Jungs psykologiska personlighetstyper), och dessutom introvert och dystymiker, utan numera är jag även viss om att jag också är högkänslig, om än inte fullt ut i alla delar. …Vilken arbetsgivare vill anställa mig efter att ha läst den här bloggen?! Men, sanningen skolen göra eder fria!

    Nåväl, om du inte ger dig ut och springer någon dag, vilket Gud förbjude, utan istället nöjer dig med en varm kopp te vid brasan och laptopen i knät, så finns det intressant läsning på SvD:s Idag-sida.

    En högkänslig person har en så låg tröskel för sinnesintryck att det påverkar hela livet. De har en lägre tröskel för att ta in olika slags sinnesintryck och deras hjärnor bearbetar informationen på ett djupare sätt. Känsligheten kan vara både en sårbarhet och en gåva.sens Många högkänsliga är till exempel riskmedvetna och lite försiktiga i nya situationer. De har ofta hög empati, är goda lyssnare, ser saker som andra missar och fattar ofta väl genomtänkta beslut. Allt enligt artikeln.

    Ett passande citat:

    ”Men högkänsligheten är ett personlighetsdrag, understryker Elaine Aron. På samma sätt som vissa har utrustats med en ovanligt hög ”gåsfaktor” som gör att de flesta motgångar rinner av, påverkas andra människor extra mycket av såväl känslomässiga som sensoriska sinnesintryck.

    Så kan till exempel en mindre tillrättavisning på jobbet, en armbåge i tunnelbanan eller en skavande tvättlapp i nacken rubba den högkänsliges sinnesstämning för resten av dagen – samtidigt som åsynen av ett knoppande träd eller ett barn som just lärt sig cykla kan överskölja honom eller henne med ett varmt lyckorus som håller i sig nästan lika länge. Högkänsligheten har alltså även positiva sidor.”

    sens1Mycket i den här artikeln stämmer med flera bara i min familj. Sedan behöver det ju inte betyda att vi lider av detta eller har särskilt starka drag av det. Men det var intressant läsning och ger en tanke… Det är viktigt att vi förstår våra reaktioner och vet vem vi är. Annars blir vi som vindflöjlar som reagerar på förändringar och kastas hit och dit i vinden. Nej, det är alltid bättre att stå stadigt på jorden, känna sina rötter och gener, så att man vet vilken sorts träd man är.

    För övrigt anser jag att Idag-sidan är värd en prenumeration på SvD enbart den.

    De högkänsliga – alla artiklar

  • Då och nu

    ·

    Mitt nyvaknade intresse för släktforskning har fått mig att samla på mig en del bilder från familje- och släktalbum. Att titta på de gamla svartvita fotografierna ger upphov till en mängd tankar. Om hundra år sitter kanske våra barnbarn och funderar över vår tid och våra tankar.

    Syskon. Lilla flickan i hatt är troligtvis min mormor Rut.
    Syskon?. Lilla flickan i hatt är troligtvis min mormor Rut.
    Sysslingar fikar i gröngräset.
    Sysslingar fikar i gröngräset.
    Fika på ett rejält stenbord med fin service.
    Fika på ett rejält stenbord med fin servis.
    Inte riktigt samma kvalitet på bordet, men kaffet smakar säkert lika bra!