Böcker och läsning

  • Irriterande bokutgivning

    ·

    Jag har skrivit det här förut, men det är så irriterande. Boken The Wise Man’s Fear av Patrick Rothfuss som jag precis läst har nyligen getts ut på svenska. Här ges den ut i två volymer som i den lokala bokhandeln jag var till idag kostade hela 269 kronor styck! Dessutom var det trots att de var inbundna en påtagligt medioker kartongkänsla över utgåvan. På Amazon.com kostar den (en bok – självklart!) 19.54 US Dollar, dvs. 132.55 SEK. Jämför det med de 538 kronor du får punga ut med för de båda svenska utgåvorna. DET ÄR INTE KONSTIGT ATT DEN SVENSKA BOKHANDELN ÄR I KRIS. Hur kan det få vara på det här viset?! Eller var finns felet? Tänker jag fel?

    Någonstans blir det ju lika sjukt, fast åt andra hållet, när man knappt ett år efter första utgivningsdagen hittar de flesta böckerna på den årliga bokrean för knappt halva priset. (Visserligen i en sunkig billighetsutgåva som är fylld med tryckfel och andra kvalitetsmissar.) Och så slutligen ytterligare något år senare på loppis för en tia. Ja, en boks värde överstiger mitt förnuft.

  • The Wise Man’s Fear

    ·

    The Wise Man's Fear av Patrick Rothfuss

    Det är inte möjligt att säga annat än att Patrick Rothfuss har skrivit en fantastisk,  underhållande  och välskriven roman. The Wise Man’s Fear är i mitt tycke lika bra som första delen The Name of the Wind. Visserligen finns det några avsnitt som känns lite långrandiga, som exempelvis Kvothes tid hos Felurian, men i stort är handlingen nu lite mer ”på allvar” eller lite mer vuxen. Tidigare har jag tyckt att det saknats en korrelation mellan Kvothes inverkan och den stora berättelse han tycker sig berätta. Han tycks klä sig i för stora kläder, även om det ju är oerhört underhållande. Det är en historia om en kungamördare vi läser. Nu börjar vi ana att det kan stämma. Jag uppskattar verkligen när romanen blir lite mer shitty and gritty, det passar mitt tycke mer än den annars lite mer glättiga och högstämda ton som Kvothe har på universitetet – poeten Kvothe.

    Handlingen är annars både genomtänkt och sammanhållen: Det är riktigt spännande och man bjuds på en del överraskningar. Nu hoppas jag bara att Patrick Rothfuss sitter vid datorn så jag snart kan få veta hur det ska sluta!

  • Dags att sammanfatta läsningen 2011

    ·

    Läsåret 2011 blev inte det bästa om man räknar antal böcker som mått på framgång. Jag inser ju att jag inte läst mer än vad några bokbloggare normalt läser under en enda månad. Inte desto mindre älskar jag att läsa och böcker har en stor del av mitt intresse. Som väl är var det god kvalitet på så gott som allt. En orsak till att det inte blev fler böcker är säkert att inte mindre än sex av fjorton var på engelska. Det går visserligen allt bättre och flyter mer effortlessly att läsa, men fortfarande går det långsammare. Dessutom var några av årets böcker riktiga tegelstenar, exempelvis The Name of the Wind och A Clash of Kings.
    Det är inte lätt att utse vilken av böckerna som var bäst. Många har fått en femma i betyg och jag är glad att ha kunnat välja bara de bästa detta året. Några sticker fram hakan lite extra dock: såsom The Name of the Wind och The Blade Itself. Men det kanske var för att de var nya bekantskaper och jag inte visste vad jag kunde vänta. A Clash of Kings samt The Desert Spear var fortsättningsromaner och jag vill mena att de är minst lika bra. Den enda boken jag hade kunnat vara utan i år var Runar Eldebos Leva medan livet pågår. Den sa mig ingenting. Nej tacka vet jag Philip Yancey om man vill läsa en bok om kristen tro.

    • Hungerspelen av Suzanne Collins
    • The Blade Itself av Joe Abercrombie
    • Storm Front av Jim Butcher
    • The Desert Spear av Peter V. Brett
    • Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
    • Glasbruket av Arnaldur Indridason
    • Leva medan livet pågår av Runar Eldebo
    • Pestens tid av Stephen King
    • Mörkerseende av Philip Yancey
    • Ultramarathon man : confessions of an all-night runner av Dean Karnazes
    • A Clash of Kings av George RR Martin
    • The Name of the Wind av Patrick Rothfuss
    • Hjälp, vem är jag? av Caroline af Ugglas
    • Sömnlös av Stephen King
  • Två kanoner

    ·

    Den senaste tiden har jag haft lyckan att läsa två riktigt bra böcker. Den första är Joe Abercrombies The Blade Itself. Den är skriven precis så där härligt rå och obarmhärtig som jag tycker fantasy ska vara. Joe Abercrombie: The Blade ItselfBoken är första delen i en trilogi och här etableras karaktärerna och endast gradvis avslöjas handlingen. Det är egentligen inte handlingen som bygger första delen utan det är snarare de fantastiska karaktärerna. Färgstarka, egensinniga och udda gör denna brokiga skara av hjältar på egen hand romanen till en höjdare.

    Den andra boken är Suzanne Collins Hungerspelen. Det här är en science-fictionroman som är skriven för unga vuxna, men den är minst lika bra läsning för oss högre upp i åldrarna. Till en början hade jag lite svårt att komma in i romanen. Det berodde mest på min ovana med tempusformen. Det dröjde dock inte länge innan jag sögs in i handlingen och led och kände med huvudpersonen. Det här var så intensivt och spännande att jag fann mig sträckläsa boken till långt in på natten.

    Hungergames - Suzanne Collins

    Jag har haft svårt med tanken på att läsa rena rymdromaner, men det här är science-fiction som utspelar sig på jorden i ett tänkt framtida samhälle. Sådana böcker och rent post-apokalyptiska tycker jag är mycket intressanta. Så nu har jag redan klickat hem del två och tre i denna trilogi också. Och när jag ändå beställde så blev det ett klick på nästa del i Abercrombies trilogi med!

  • Jim Butcher – Storm Front

    ·

    Jim Butcher - Storm Front

    Bedömningen av en bok kan lätt bli missvisande om läsningen infaller precis efter att man läst en annan väldigt bra bok. Därför är det lite orättvist mot Jim Butcher att jag nu recenserar hans Storm Front precis efter att jag läst Peter V. Bretts The Desert Spear. Troligtvis är Jim Butcher ändå så storsint att han medger att Brett är en bra författare och förstår därför mina svårigheter att fullt ta till mig Storm Front. The Desert Spear var en intensiv läsupplevelse som spiller över på läsningen av denna roman och det tar ett tag att släppa minnet fritt från karaktärerna och handlingen som sådan. Det skulle behövts en läspaus egentligen.

    Nåväl, inledningsvis hade jag svårt att uppskatta stilen och handlingen i boken. Det kändes lite tramsigt och alldeles för ytligt och småpluttrigt. Nu hör det till saken att jag har svårt för romaner som är klämkäcka och humoristiska, speciellt när humorn står i förgrunden och skämten formuleras snarare än gestaltas. Storm Front lider av det här problemet, tycker jag. Jim Butcher försöker göra en skojig roman snarare än en spännande sådan. Det saknas framförallt karaktärsfördjupning, men också breddning och nyansering av miljö och handling. Allt är för direkt återgivet i ett alltför raskt tempo. Tempo är bra, men det får inte bidra till förytligande. Boken påminner inte så lite om de gamla kioskdeckarna som man läste i tonåren (typ Mickey Spillane) överfört till fantasygenren. (Jag har en känsla av att jag är för hård i min dom nu.) Men Storm Front är en debutroman (del 1 i The Dresden Files), vad jag förstår, och enligt andra recensenter på nätet så blir serien bara bättre och bättre.

    Det finns definitivt gott om ljuspunkter också. Tempot är en och humorn en annan! Vänta nu, var det inte det jag just klagade på? Jo, men mynten har alltid två sidor. En bok bör ha ett högt tempo, det ska finnas en drive och nerv i boken och det saknas verkligen inte handling här. Oväntade möten och överaskningar möter Harry Dresden slag i slag. Men även humorn gör boken riktigt lyckad. Framför allt då den gestaltas i form av dråpliga sammanträffanden eller invecklingar. Särskilt lyckad är beskrivningen av Harry Dresdens relation till poliskvinnan Karrin Murphy, en relation som är allt annat än okomplicerad. Just Murphys karaktär får vi en djupare insikt i och det gör henne både levande och intressant.

    Det är en skojig och driven bok, men som saknar det där svarta djupet som jag gillar annars. Motiv inser jag nu! Jag saknar Harry Dresdens motiv. Han beskrivs alltför platt. Det blir därför svårt att verkligen lida eller känna med hans önskningar. (Här kan jag kort jämföra med en annan trollkarl – Kvothe i The name of the Wind som man får en helt annan bakgrundsbild av och inlevelse med). Jag är således lite ambivalent inför boken. Ändå skulle jag mycket väl kunna rekommendera boken. Om du kanske inte läst så mycket annan fantasy tidigare än exempelvis Harry Potter och nu söker efter något mer vuxet, ja då tror jag Harry Dresden är en bra start.

  • The Desert Spear av Peter V. Brett

    ·

    Omslagsbild till The Desert SpearAtt läsa fantasy har inte alltid varit ett naturligt val för mig. Jag hade tidigare egentligen endast läst Sagan om ringen-böckerna; de var ju ”godkända” som litteratur. Rädsla för omgivningens förlöjligande omdömen, mitt högmod och okunskap avhöll mig från att prova även om lockelsen hela tiden funnits. Och vad är väl inte fantasy egentligen i vid bemärkelse när det gäller skönlitteratur? Särskilt övervägde jag att läsa Stephen King, och det blev slutligen även så att det var han som öppnade porten till denna fantastiska och helt uppslukande genre, den del av litteraturvärlden som finkulturens salonger rynkar på näsan åt. Fast det är nog inte många av dem som vet vad de pratar om. Jag vet numera. Och om du inte vet så läs George R.R. Martins böcker i serien A Song of Ice and Fire. Sedan kan du uttala dig!

    Men varför nämner jag allt det här när jag egentligen tänkte säga något om Peter V. Bretts The Desert Spear. Jo, det var nämligen så att han, utöver den ovan nämnde Stephen King (som väl är aningen mer skräck-drama), blev den som tände gnistan inom mig att läsa fantasy. Bretts första bok The Warded Man blev en omedelbar världssuccé och hyllades välförtjänt. För mig blev det lite som med fenomenet kring Harry Potter-böckerna för den yngre generationen. Jag läste ut boken (läs sträckläste) trots att jag inte alls var bekväm med att läsa på engelska. Jag greps av hans levandegörande och medryckande karaktäristik och av en driven spänning. Jag var helt tagen efteråt. Det kändes som jag stått tio centimeter från järnvägen just som X2000 passerade förbi i högsta fart.

    Nu så har jag äntligen gripit mig an uppföljaren – The Desert Spear. Att det dröjde så länge tror jag beror på många av de recensioner jag läst som menade att boken inte blev lika lyckad som sin föregångare. Plötsligt började jag att vackla och tro att det var en sådan där bok där idén inte räckte till mer än en bok. Som väl är kom dessa farhågor på skam.

    Åtminstone enligt mitt tycke så har Peter V. Brett lyckats skapa ännu en medryckande och intensiv historia, och det trots att vi nu känner till den värld som han har skapat och alltså inte kan bli lika överraskade. Jag förstår dock varför kritiken mot andra delen uppstått, även om jag inte håller med. Boken byter perspektiv och det redan från första början. Ingen Warded Man här. Vi får nu istället följa och ganska ingående lära känna det ökenlevande folket från Krasia och dess karismatiske ledare Jardir Ahmann. Brett vill här, helt riktigt enligt mig, fördjupa och bredda historien, ge den fler dimensioner och större möjligheter. Ytterligare perspektiv tillkommer efter vad jag förstår i den tredje delen. Jag tror risken annars skulle varit stor att inte kunna föra detta romanprojekt i hamn. The Warded Mans heliga krig eller karaktären skulle inte i sig vara tillräckligt nyskapande eller utvecklingsbart för att hålla intresset uppe över hela den planerade sviten av fem böcker.

    Jag hyllar karaktäristiken och det fastän jag vet att man mycket väl kan kritisera den för att vara byggd på stereotyper och att man/kvinnosynen inte är modernt 2000-tal. Jag gör det av det enkla skälet att jag tror det är en medveten vinkling och Brett har, tycker jag, glimten i ögat när han mejslar fram sin karaktärer. Ungefär som Fantomen och Kalle Anka inte kan existera men som vi ändå kan känna stor sympati för. Låter man sig istället svepas med så får man en riktig åktur.

  • Krämarmentalitet

    ·

    Jag har ju ett gott öga åt fantasyhållet för närvarande och följer många engelska och amerikanska bokbloggar. Fantasygenren upplever en sorts hype för närvarande och lockar en stor skara läsare. Här finns köpkraft.
    The last argument of kings - på svenska del 1Fantasyböcker har en tendens att bli tjocka böcker på närmare 1000 sidor eller mer ibland, i långa serier dessutom. Dessa böcker ges i alla fall ut som en volym på engelska, men när det sedan gått en tid och förlagen i Sverige har fattat vilken fantastisk marknad och litteraturskatt det är, så ges den ut om vi har tur i svensk översättning. NU sätter girigheten in sitt fula tryne mot de icke ont anande fantasyälskande, beskedliga och försvarslösa läsarna och deras kärlekstörst efter senaste romanen av sina favoritförfattare. Boken ges plötsligt ut som två volymer till det icke beskedliga priset av… två böcker… Det är skandal att utgivarna av dessa böcker utnyttjar det faktum att många fortfarande inte är bekväma med att läsa på engelska.
    Det är kapitalismens baksida eller är det kanske rent av dess framsida. Ja så skamlöst girigt beter sig bokutgivningen idag att man borde be om ursäkt.

    För att ta några exempel. Joe Abercrombies böcker i First Law-trilogin som inte ens är några tegelstenar på originalspråket. Last Argument of Kings kostar 80 kronor på engelska och är på 704 sidor, men när den ges ut på svenska kommer den i två delar om vardera cirka 340 sidor på kartong och kostar 174 kronor styck! Är det bara jag som irriterar mig på detta och får lust att strypa någon?

    Här ett annat exempel: den nyligen hyllade och internationella succén skriven av Patrick Rothfuss: Trilogin om kungadråparen. Senaste boken The Wise Man´s Fear kan köpas i en volym på engelska för 134 kronor och är på 896 sidor. Så ges den ut i Sverige: givetvis i två delar och ligger på cirka 550 sidor till det facila priset av 174 kronor st!The wise man´s fear - första delen på svenska Föregångaren Vindens namn finns numera i rättvisans namn för endast 44 kronor på pocket, men fortfarande i två delar.

    Exemplen är legio, bara att jämföra lite själv på eget valt författarnamn. Där har du Svenne för att du inte var flitigare i skolan.

    Det är dock en välsignelse att även om det var några år sedan jag gavs chansen att förkovra mig i engelska språket så är jag och de flesta svenskar inte obildbara. Utveckling är möjlig och jag har upptäckt att efter mina första år av trögläst och stapplande försök det nu flyter allt bättre och lättare att läsa engelska. Så bäva bokindustrialister jag (och förhoppningsvis alla andra) kanske enbart väljer att köpa engelska böcker utgivna av engelska förlag framöver (vart tar vinsten vägen då? HA HA!).

  • Leva medan livet pågår

    ·

    På kvällarna ligger jag en stund bredvid min minste grabb medan han somnar. Det är en ganska fin stund som jag säkert uppskattar lika mycket som han. Eftersom jag har svårt att få tid för egen reflektion och han ännu är aningen för liten för att uppskatta att jag läser för honom så brukar jag läsa en bok själv. Det blir ofta en kristen bok, som en sorts andaktsstund. Jag är dock ingen van läsare av kristna böcker och jag har stora svårigheter att läsa bibeln och få ut något av den. (Jag tycker att bibeln är stum i förhållande till min livssituation och jag hittar sällan eller aldrig några texter som passar.)

    Runar Eldebos Leva medan livet pågår har följt mig under några kvällar och jag hade en förhoppning att den skulle kunna skänka lite livsvisdom och kanske få mig att komma nära Gud. Och visst har jag kunnat notera några korn av sanning och insikt, men oj vad besviken jag blev. Besviken därför att jag inte fattade vad han skrev. Kanske var jag alltför trött och det var fel tidpunkt på dygnet, men jag måste hela tiden fråga mig vad han menade och leta efter en röd tråd både i den omedelbara texten, men också i boken som helhet. Tyvärr anser jag att Runar Eldebo inte har haft läsaren i åtanke när han skrev, utan han verkar ha skrivit för att nå upp till sig själv och litteraturens höjder, abstraherar tankar och resonemang, staplar ord på varandra likt en poet i syfte att skapa något lyriskt och verbalt mästerverk. För mig blev det bara ett enda stort surr utan mening eller sammanhang. Jag hade önskat att boken hade ett tydligare tilltal och ett starkare fokus på att förändra läsaren och leda denna till just Gud. Men jag tror jag förstår vari problemet ligger. Runar avslöjar i boken att han skriver daglig journal. En sådan har rent inåtskådande syfte och där anar jag att han skriver på liknande vis som i boken. Kanske är den rent av hämtad från dessa journaler.

  • Top 100 sff

    ·

    NPR books har nyligen publicerat en lista med de 100 bästa science-fiction och fantasyböckerna enligt en omröstning. 5000 personer nominerade böckerna och 60000 personer röstade. Så här ser de första tjugo platserna ut.

    1. The Lord Of The Rings Trilogy, by J.R.R. Tolkien

    2. The Hitchhiker’s Guide To The Galaxy, by Douglas Adams

    3. Ender’s Game, by Orson Scott Card

    4. The Dune Chronicles, by Frank Herbert

    5. A Song Of Ice And Fire Series, by George R. R. Martin

    6. 1984, by George Orwell

    7. Fahrenheit 451, by Ray Bradbury

    8. The Foundation Trilogy, by Isaac Asimov

    9. Brave New World, by Aldous Huxley

    10. American Gods, by Neil Gaiman

    11. The Princess Bride, by William Goldman

    12. The Wheel Of Time Series, by Robert Jordan

    13. Animal Farm, by George Orwell

    14. Neuromancer, by William Gibson

    15. Watchmen, by Alan Moore

    16. I, Robot, by Isaac Asimov

    17. Stranger In A Strange Land, by Robert Heinlein

    18. The Kingkiller Chronicles, by Patrick Rothfuss

    19. Slaughterhouse-Five, by Kurt Vonnegut

    20. Frankenstein, by Mary Shelley

  • Pestens tid

    ·

    Wow, 1220 sidor episk apokalyps. Skrivet av mästaren själv – Stephen King. Boken gavs ut i en förkortad version som första utgåva, men folket ville ha mer och vad kan förlagen säga emot King om han så önskar. Den oavkortade versionen står högt i kurs hos alla dem som vill veta mer om alla detaljer och personer, vad vem gjorde och sade och hur det gick till. Då jag läser boken ringer detta i mitt bakhuvud och jag kan hålla med dem som menar att boken faktiskt kunde ha vunnit på att förtätas och kortas ner en aning. Kanske inte med 400 sidor som den första utgåvan, men en aning. Med detta sagt så vill jag ändå säga att jag tycker Pestens tid är ett storverk. En av samtidens omistliga klassiker!

    Jag personligen upptäckte inte Stephen King förrän i sena år. Jag var en av dessa gymnasiala litteratursnobbar som ansåg att endast Joyce och Machiavelli kunde läsas på rätt sida av skamgränsen. Ja, ni förstår. Denna hållning är jag lyckligt befriad från idag och jag förhandsbegränsar inte mitt tyckande, utan värderar ett författarskap först efter att ha provsmakat. Ok, jag är åtminstone medveten om problemet och försöker att inte avfärda någon baserad på mina förutfattade åsikter. Jag menar hur ofta har jag inte haft fel förut!

    Stephen King är en underbar författare och jag är genuint avundsjuk på med vilken lätthet orden och ideerna flyter fram ur hans penna. Jag är bara så tacksam för att jag upptäckt hans författarskap och att jag fortfarande har så många bra böcker att se fram emot att läsa. (Måtte bara mina dagar inte vara räknade alltför kort.) Det jag framförallt uppskattar är hans förmåga att lyfta upp frågor av religiös och existentiell natur, men också hans lysande personteckning och hur han lyckas gestalta mellanmänskliga känslor som kärlek, broderskap, moderskap, avund och vrede, mm mm. Detta gör han samtidigt som han driver läsningen framåt i ett ofta rasande tempo, aldrig långrandig eller syrefattig. Nya ideer och nya hemskheter avlöser ständigt.

    Pestens tid känns mycket aktuell även idag. Vi upplever på liknande vis en kollektiv ångest inför människans sårbarhet för sjukdomar och nya epidemier och känner en maktlöshet inför globala problem som miljöförstöring, ekonomisk kollaps och krig. Likaså står som alltid de eviga frågorna om gott och ont och människans förmåga att göra de rätta valen. Val som vi ofta gör baserade på hur vi utvecklats som barn och vår förmåga att hantera våra rädslor som vuxna. Sedan lämnar Stephen King som alltid en dörr öppen mot det okända mot det övermänskliga, finns det en Gud och finns det ett högre syfte? Men framför allt tycker jag styrkan i Pestens tid ligger i personteckningen, i karaktäristiken. Det stora persongalleriet till trots så har han lyckats skapa en samling karaktärer som kliver ut ur boken som levande individer och som förenar sig med oss i soffan eller bak vår rygg när vi läser. Personer som sitter med oss på tåget eller möter oss på stan och vi är nästan beredda att höja handen till en hälsning och fråga hur det står till idag. Tacksamt vilar jag min inre blick på dem och känner mig så mycket rikare som människa i deras sällskap.