Just nu pågår Candidates Tournament 2013 i London där vinnaren får chansen att utmana V. Anand om titeln som världsmästare i schack. Turneringen kan följas direkt med kommentarer i realtid. Detta sätt att presentera schackmatcher är riktigt spännande. Många skulle nog annars kunna säga att det är mer spännande att se på när färg torkar än att sitta fem – sex timmar vid en schackmatch som dessutom med säkerhet bara ett fåtal människor förstår djup och bredd av när de ser det spelas. Men det är här de briljanta kommentatorerna kommer in; såväl Lawrence Trent som Nigel Short gör ett fenomenalt bra jobb i att förklara ideerna bakom de olika dragen och ger en god inblick i hur en schackmästare tänker. Så även om jag inte begriper särskilt mycket av det som sker på brädet, så rycks jag med i dramatiken och njuter av spänningen. Det bästa är att jag inspireras till att själv spela.
-
“Let us therefore brace ourselves to our duties, and so bear ourselves,
that if the British Empire and its Commonwealth last for a thousand years,
men will still say, This was their finest hour.”“To each there comes in their lifetime a special moment when they are figuratively tapped on the shoulder
and offered the chance to do a very special thing, unique to them and fitted to their talents.
What a tragedy if that moment finds them unprepared or unqualified for that which could have been their finest hour.” -
Jag gjorde ett quiz för att se vilken typ av läsare jag är och ansågs vara en dedicated reader.
What Kind of Reader Are You?
Your Result: Dedicated Reader 86%You are always trying to find the time to get back to your book. You are convinced that the world would be a much better place if only everyone read more.
Nu har jag dock precis bestämt att inte fortsätta med Sofi Oksanens Utrensning. Jag får återkomma till den senare. Anledningen var som jag antydde i förra inlägget att jag inte kom in i boken och om jag inte känner att jag hör samman med huvudpersonen eller att handlingen drar in mig så vet jag inte varför jag ska läsa den egentligen.
Så jag bytte snabbt mot Connie Willis Blackout och det var påtagligt mer intressant och medryckande.
-
Här är ett urval av mina senast inköpta böcker:
Jag har läst sju av dem hittills och har alltså många spännande lästimmar framöver! 🙂Just nu läser jag Sofi Oksanens Utrensning, men har inte riktigt kommit in i den ännu. De flesta som läst den menar att den är mycket bra, men det verkar just som om det är inledningen som kan vara lite förvirrande innan man får grepp om personerna och hur de relaterar sig till varandra.Annars ser jag mest fram mot att få läsa George R. R. Martins A Dance with Dragons. Jag håller den dock lite på sträckbänken eftersom han tagit ganska lång tid mellan sina böcker och jag vill hålla serien aktuell i huvudet.Jag inser också att jag borde läsa mer klassiker, men när det finns så mycket som är så spännande och samtidigt välskrivet så kan jag ibland ställa mig frågan varför. Tiden på jorden är kort och den nya litteraturen är ofta minst lika bra och livsviktig! -
Jag inleder varje års läsredogörelse med att säga att det som vanligt inte blev så mycket läst som jag velat. Det är förmodligen inget som jag kan göra något åt. Jag har för mycket omkring mig och alltför många olika intressen. 22 böcker blev det i alla fall, klart bättre än 2011. Jag tycker inte heller att det blev några direkta bottennapp i år. Som vanligt överväger fantasy och science fiction numera, men det vore orätt att på något vis misskreditera dessa genrer och mena att de skulle vara mindre läsvärda eller kvalitativa. Det är bara de som inte har läst dem som kan säga något sådant.
Att utse årets bästa bok var oerhört svårt att göra, men till slut bestämde jag att det blev A Storm of Swords av George R.R. Martin tätt följd och i nära konkurrens med The Wise Man’s Fear av Patrick Rothfuss, Magiker och glas av Stephen King samt Flickan från ingenstans av Justin Cronin. Dessa fyra var sanna läsupplevelser och så medryckande att jag haft brist på många sömntimmar detta år. Men för att också nämna en roman som jag menar är viktig att ha läst, en bok som öppnar dina ögon och som ger dig rätta perspektiv i livet, så rekommenderar jag att läsa Susanna Alakoskis Svinalängorna.
- A Feast for Crows av George R R Martin
- Magiker och glas av Stephen King
- Svinalängorna av Susanna Alakoski
- Blindheten av José Saramago
- Flickan från ingenstans av Justin Cronin
- Världskrig Z av Max Brooks
- Gargoylen av Andrew Davidson
- Before They Are Hanged av Joe Abercrombie
- Born to run : jakten på löpningens själ av Christopher McDougall
- Fladdermusmannen av Jo Nesbø
- The Runner’s Guide to the Meaning of Life av Amby Burfoot
- Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
- Dokument rörande spelaren Rubashov av Carl-Johan Vallgren
- Marathon: The Ultimate Training Guide av Hal Higdon
- Horn av Joe Hill
- Revolt av Suzanne Collins
- Fatta eld av Suzanne Collins
- Mullvaden av John LeCarré
- Counterplay av Robert R. Desjarlais
- The Immortal Game: A History of Chess av David Shenk
- A Storm of Swords av George R.R. Martin
- The Wise Man’s Fear av Patrick Rothfuss
-
Så har jag till slut läst färdigt tredje delen i George R. R. Martins fantasyserie A Song of Ice and Fire. A Storm of Swords är precis som sina två föregångare en rejäl tegelsten på 1128 tättskrivna sidor. Det ska inte uppfattas negativt. Tvärtom så önskar jag att det aldrig ska ta slut. Och det behöver vi inte vara rädda för heller; serien är inte avslutad och även om det endast är två böcker kvar av sju planerade, så vet ingen riktigt säkert. George R. R. Martin har redan delat upp den fjärde volymen i två, så det finns kanske hopp om ytterligare någon del. 🙂
George R. R. Martin skriver ett gigantiskt fantasyepos som spänner över ett tiotal parallella och sammanlänkade scenarier. Här finns hundratals personer och släkten att fördjupa sig i för den som vill. (Jag är inte mycket för att rabbla upp handlingen i en roman dock. Det finns tillräckligt många recensenter som bara gör det.) Just denna typ av romaner löper en uppenbar risk att bli långtråkiga eller att gå bort sig i alltför mycket detaljer eller bihandlingar. Mr Martin klarar dock detta galant. Han är en twister av rang och handlingen tar hela tiden oväntade vändningar, inte ens huvudkaraktärerna är han främmande för att avliva. Det enda man kan vara hyfsat säker på är att ingenting blir som man tror.
Det finns några som haft invändningar mot att varje kapitel är skrivet sett ur en persons perspektiv. Det är svårt att hålla samman historien och hålla handlingen aktuell. Jag köper däremot detta sätt att skriva helt och har inga problem med att förflytta mig in och ut ur de olika personerna. Enda problemet är att jag hela tiden måste bläddra fram för att se hur långt det är kvar tills jag får läsa fortsättningen. Det betyder att varje kapitel inleds med en liten suck över att jag måste vänta, men som väl är dras jag oerhört snabbt in i den nya karaktären och så kan jag absolut inte slita mig från dennes öde heller!
Fantasyromaner innehåller oftast en hel del magi och övernaturliga fenomen. George R. R. Martin lyckas, som väl är, i mitt tycke, att hålla tillbaka dessa element. Romanen klarar sig utmärkt på egen hand med intriger, ränksmiderier och ond bråd död genom de enskilda karaktärernas försorg. Det behövs ingen magi för att alltid klara upp en knivig situation. Samtidigt förstår man att den magi som finns i denna världen har haft en stor betydelse historiskt och förmodligen kommer att få en allt större och starkare inverkan på händelserna framåt. Utan tvekan gäller det för händelserna på andra sidan muren och i berättelsen om Danaerys Targaryen och hennes tre drakar.
Återigen måste jag be att få betona att det är de enskilda karaktärerna som är romanens höjdpunkter. George R. R. Martin lyckas levandegöra dem på ett mästerligt sätt. Vi känner med dem. Även de man borde tycka illa om lyckas han skapa ett intresse för, exempelvis Jaime Lannister och jag förvånas över att jag önskar även honom lycka till (trots att vi ju vet vad han gjorde Bran). Det kändes till och med ett tag som det kunde finnas ett visst hopp för Sansa Stark. En karaktär jag annars lätt kan känna lite kräkskänsla inför. Som sagt George R. R. Martin älskar att vrida på handlingen och så även på karaktärerna.Tre böcker har jag läst hittills och alla har varit toppen. Jag känner att Mr Martin nog har skrivit in sig i litteraturhistorien eller åtminstone i fantasyhimlen.
-
Jag var på hälsokoll för en tid sedan. Det finns ingen tid för att prata djupare om ens mående men lite kort kom vi in på det. Bland annat fastnade jag för orden a laughing depression som skulle vara en beskrivning på mig. Det var intressant att höra att man kan vara nedstämd eller deprimerad och ändå ha sociala förmågor och till och med skratta. Det kunde till och med vara så att det fungerade som ett slags skydd för att dölja symptomen eller för att man helt enkelt inte förmår ta konfrontationen. Jag blev i alla fall mycket intresserad av detta och skulle vilja veta mer. För precis så här fungerar jag. Jag kan vara mycket social och fungerande (ytligt) och jag driver med mig själv och allt och alla. Skulle jag inte det måste jag falla ner på golvet och skrika i ångest och det skulle ju inte funka på arbetsplatsen eller i hemmet när man har ansvar för familj, barn och försörjning.
Google verkar dock mer hänvisa till skratt som terapi än som en del i symptombilden. Så är det någon som vet mer om det här eller har tips på läsning i ämnet så är jag mycket intresserad. Dela med Er!
-
Ofta vill jag bara lägga mig ner och inte resa mig upp igen. För ett tag sedan när jag gick inne på ICA fick jag plötsligt en sån där konstig tanke – vad händer om jag bara lägger mig här? Någon skulle förmodligen få bära bort mig. Vore intressant att se vart jag i så fall skulle forslas bort. Sophögen eller vårdinrättningen?
Tänk – bara sluta lyssna, sluta prata och låta benen sluta fungera.
System shutdown? – OK!
Are you sure? – YES!…Blip zzzt.