Här är en väldigt fin film om El Camino. ÅHHH!
Här är en väldigt fin film om El Camino. ÅHHH!
Det är fantastiskt att kunna berätta att jag och min grabb har pilgrimsvandrat från Ödeshög till Vadstena. Det var kanske inte Camino de Santiago de Compostela, men det var två dagar längs Fransiscusleden och Klosterleden. Det var pilgrimsvandring som den skulle ha sett ut även i Spanien. Jag är lycklig!
Samtidigt är jag ledsen, för efter ankomst till Vadstena fick jag världens migränanfall, och den kväll jag hade tänkt skulle bli en så fin avslutning, blev nu i stället ingenting. Det gav mig mycket att tänka på, och det är ju vad en pilgrimsvandring är till för. För det första: att ha ansvar för någon annan och inse att jag inte klarar av det. Jag blev så dålig att jag inte ens tog mig ur sängen. (Nu led min kille inte svårt av det. Han var själv så trött att han lade sig att sova. Det fanns några smörgåsar och Digestivekex ifall han velat, men den medhavda godispåsen räckte som kvällsmat…) För det andra: insikten att jag är oerhört känslig för vätskebrist och stekande solsken. Jag drack relativt stora mängder, men kom aldrig ifatt första dagens stora vätskeförlust. Solstrålarna stekte på mitt huvud och starkt ljus översvämmade mina ögon. Jag har svårt att tänka mig att ha en varm hatt på huvudet i värmen och solglasögon har jag alltid funnit bedrövligt jobbiga att bära.
Som ett prov att vandra inför ett eventuellt Spanienäventyr var det perfekt! Jag fick prova min nya ryggsäck och den satt perfekt på ryggen. Den kommer att fungera bra. Det var nyttigt att känna att handdukar, kläder och lakan väger. Böcker, tidningar, konserver som vi nu bar med oss väger massvis och dem kan man helt skippa i Spanien. Det gäller att jaga gram på allt! Det var helt uppenbart att en minskning med 2-3 kg var en stor hjälp för fötter och ben. Rekommendationen på 10-11 kg som maxvikt är bra som rättesnöre (jag hade nu 14-15 kg som mest, allt för att grabben skulle ha en bra resa).
Minst lika viktigt eller mest, det hänger samman, är bra skor! De jag hade nu fungerade överraskande bra. Det var ett par helt vanliga walking skor från Salomon, alltså inga särskilda vandrarkängor. Men sulan var hård och gav en bra stötupptagning. Skon var stabil. Enda minus var den mediokra snörningen som är deras standard. Det bör i stället vara en klassisk snörning, tror jag. Skorna bör dessutom vara en halv storlek för stora. Fötterna svullnar och man slår i stortån i framkanten. Något som efter en dag blir ganska besvärligt. Överhuvudtaget tror jag man ska tänka lite militäriskt när det gäller skor. De har lång erfarenhet av tuffa marscher med packning. Därför tänker jag att skorna ska vara hårda och ge ett bra stöd. Min kille gick i ett par mer vanliga gympaskor med mjukare sula och fick större problem än jag med smärta i fötterna. Det avgörs speciellt på asfalt…
Jag älskar att läsa böcker om Camino de Santiago och de som vandrat leden som pilgrimer. Nu har jag precis läst klart A Million Steps av Kurt Koontz. Boken är precis som många andra en personlig betraktelse över vandringen och de personer han möter.
Han reflekterar över sig själv och sitt liv och beskriver hur vandringen och de tankar han erfar sätter hans tidigare liv i perspektiv. På så vis fungerar pilgrimsvandringen så som många förväntar sig att den ska göra, och för Kurt Koontz blir den en stark personlig upplevelse. Bokens värde ligger inte enbart i den personliga förändringen av Kurt, utan minst lika mycket i hur välskriven den är och hur levande han berättar om allt han upplever.
Det är en vacker bok, en glad bok och en hyllning till att leva i nuet. I allt blir den en inspiration att själv göra resan och öppna sig för att låta sig förändras. Det Caminon gör är att under en kort period intensivt lära ut och öppna våra sinnen för det vi inte förmår sortera fram i våra dagliga liv. Det blir en intensivkurs i livskunskap. Lärdomen är att pilgrimsresan inte enbart finns på Caminon utan görs här och nu i alla människors liv.
För några år sedan var jag helt inriktad på att vandra pilgrimsleden (Caminon) till Santiago de Compostela. Det har ännu inte blivit av och risken finns att det stannar vid en dröm. Det finns många skäl som plötsligt träder fram som verkar för att avhålla mig från en sådan resa. Pengar är ett skäl, men långt ifrån det enda. Främst är det modet som hindrar mig. Modet att göra det själv, att tro mig om att klara allt ovisst som att boka biljetter och få en plats på härbärgen. Jag inbillar mig att jag inte kommer att få plats eller våga ta för mig socialt. (Jag tänker att jag kommer att få sova ute hela vandringen och planerar för att ta med ett enmanstält. Jag vet att denna del av färden blir svårare än den fysiska delen. Alltså inte att sova ute, utan att möta mig själv i belysningen av andras framåtanda, förmåga att knyta band och släppa andra in på livet.)
Längs Caminon knyter man förstås många kontakter och jag vet inte hur många nya bästisar jag vill ha om ens någon. En pilgrim sa i ett videoinslag att Caminon var en ”crash course in bonding”. Scary, enligt mig! Det har alltid varit en kämpig avvägning för mig att ha vänner och samtidigt vilja vara själv. Att hitta en balans mellan kravlös vänskap och sådan som övergår i alltför intensiva band. En del vill umgås hela tiden och blir som ett plåster på huden, medan jag mer vill vara autonom, känna frihet att ägna mig åt mina egna tankar och intressen, att vara i min inre värld dit bara jag själv når – och i mitt tempo. Jag konfronteras och tvingas hela tiden arbeta med att vara ärlig mot mig själv kontra risken att såra eller stöta mig med andra.
En annan mycket besvärlig känsla som hindrar mig från att ta steget är detta att lämna familjen. Att lämna hustru och barn för en så självcentrerad handling, att använda våra gemensamma pengar för mitt eget höga nöjes skull, att dra iväg på fritid när hustrun får ta hand om hushåll och barn på egen hand. Borde jag inte i stället ordna en semester för hela familjen någonstans. Men, det är inte endast mitt självförakt, utan även andras förakt för ett sådant val jag är rädd för. Hur många skulle inte fnysa åt en man som lämnar hustru och barn för att bara tänka på sig själv och sitt eget, även om så bara för en kort tid. Jag bryr mig kanske för mycket om vad jag tror att andra tänker, men det är jag som måste bestämma mig för vad jag känner för det. Det är många som lämnar familj och barn hemma för att vandra. När det gäller pilgrimsvandrare så är det väldigt vanligt och det finns lika många skäl till varför de gör det. Jag har även berättat om en svensk kvinna som vandrat genom en stor del av Sverige helt på egen hand tidigare. Jag undrar ibland hur hennes tankar kring detta var.