Föräldraskap

  • Bra sagt Tomas Sjödin

    ·

    De flesta av oss stöter väl ibland på något bra uttalande eller läser ett citat i någon bok. Det svåra är oftast att behålla det som sägs. För att inte tala om att låta sig förändras av det. Precis som bibelordet säger: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” Rom. 12:2.

    Ibland kommer jag ihåg att skriva ner det jag hört eller läst, och givetvis vill man dela med sig till andra i tro och vilja att det även ska bidra till andras upplysning och bästa.

    Fotot är lånat från SR.s hemsida.
    Fotot är lånat från SR.s hemsida.

    För några veckor sedan lyssnade jag till Tomas Sjödins vinterprat i Sveriges Radio P1. Det var nog det bästa vinter eller sommarprat jag hört på bra länge. Äntligen kunde någon tala om tro och kristen tro i radio. Jag har länge tänkt att vi i religionslöshetens namn och rädslan för att vara antiislamistiska inte törs tala om kristen tro i officiella kanaler. Frågar du mig, ja då måste du höra programmet.

    Men, det var egentligen ett citat om något helt annat som jag lade märke till. Det handlar om ledarskap. Så här sa han:

    ”Allt ledarskap handlar egentligen alltid om att frigöra någon annans potential”.

    Jag tänkte genast på mina chefer på jobbet där det blir så oerhört tydligt i det perspektivet hur de fungerar. Jag har chefer av båda lägren, det vill säga de som försöker vara chef och som styr och ger order, har deadlines och avkräver rapporter. Och så de som hör efter hur det går och intresserar sig för de ideer och förslag som ges, samtidigt som de entusiasmerar och berömmer för bra arbete. Särskilt märks det på dem som vill klättra eller är nya. De tar dessutom gärna äran av arbetet för egen del (jo, det händer ofta). Men det är så oerhört tydligt att dessa aldrig får den respekt de så hett åtrår och heller aldrig ses som en bra ledare för dem som arbetar för dem. Tyvärr är sällan verkligheten idealisk. Oftast är det dessa chefer som ’lyckas’. Det beror på att de är klättrare och deras intresse består i att ta sig så högt upp som möjligt. Man kan fråga sig hur samhället skulle sett ut om det inte funnits chefer av klättrartypen. Givetvis skulle det lett till andra värderingar och därmed skulle vi också se på tillvaron med delvis andra ögon än dem vi har nu. Frågan är utopisk men intressant.

    Vill man dessutom ta citatet vidare så tror jag att vi även kan tänka på det utifrån föräldraskapet. Hur leder vi våra barn? Hittar vi deras inneboende potential och möjliggör för deras utveckling. Eller vill vi förverkliga våra egna drömmar genom dem? Styr och ’leder’ vi dem för att anpassas till samhället och rådande normer, eller för att bli de unika individer de kan. Håller vi i själva verket tillbaka dem?Frigjord potential

    Och slutligen hur är det med medmänniskoskapet? Frigör vi våra medmänniskor eller våra grannar, eller klättrar vi på dem för att själva framstå som framgångsrika. Hur är det med avunden? Det sägs att vi styrs av ’fear and greed’. Tänk så befriande motsatsen måste vara: ett utgivande och tillåtande förhållningssätt i tillit och förtröstan till livet och Guds omsorg!

    Jag avslutar med ett annat citat som jag läste i morse på väg till jobbet. Det är hämtat ur John Ortbergs bok Livet jag längtar efter. Läs även den! Han citerar där själv Bernard Shaw, och så här vill vi vara, hit vill vi nå:

    Livet jag längar efter”Detta är den sanna glädjen i livet: att få användas för ett syfte som man själv betraktar som högt; att få bli ordentligt utsliten innan man kastas på sophögen; att få vara en naturkraft istället för en liten självisk, ynklig och bitter figur som beklagar sig över att resten av världen inte ser som sin främsta uppgift att göra en lycklig.”

  • Att vara förälder

    ·

    Pust! Det är inte lätt att vara förälder. Och det finns inget jobbigare än att hamna i konflikt med sina barn. Hur man än gör så känner man att det var fel. Antingen klandrar man sig för att man inte sätter gränser och är tydligare i vad som är accepterat. Eller så gör man just det och sedan ångrar sig för det kanske var väl konsekvent eller intolerant. Självklart kan man ångra sig, be om förlåtelse, eller så får man ta tag i det på något annat sätt.

    Problemet just nu är att jag varit sträng, kanske för sträng. Det som är mest irriterande är att han (i det här fallet) låtsas som det inte rör honom, öppet trotsar och säger att han inte kommer att sluta i alla fall (spela krigsspel på datorn), dessutom har han ju ändå sin mobiltelefon, som han sa… Så inte nog med att jag gett honom dataförbud nästa vecka, jag kände även att jag var tvungen att köra upp honom på rummet (dock bara för en stund förstås) för att han var så uppstudsig.

    Om jag nu går upp och stryker honom medhårs eller stryker ett streck över detta, kommer överens – vilka signaler ger jag honom då! Bra eller dåliga? Att jag kommer att ge mig nästa gång med, att det egentligen inte var så farligt, att våra gränser inte gäller. Å andra sidan håller jag på mina förbud, vad har jag gjort för vår relation då? Bygger jag en mur mellan vår kärlek? Blir den högre och hårdare för varje gång som jag är sträng? Läker kärleken däremellan lika väl varje gång eller blir det svårare och svårare, eftersom den intellektuella bilden av motsättningarna (fostran) inte raderas ut på samma sätt som när han bara var ett litet barn?

    Jovisst ska vi prata ut med varandra när det lagt sig lite. Det känns som oftast att jag kommer att välja att så småningom ge med mig i någon sorts kompromiss. Kanske efter ett löfte att inte spela sådana spel mer (om det så bara håller ett tag). Allt för att jag inte vill riskera en brusten relation. I grunden är jag inte ängslig för att just han inte hanterar dessa spel, i grunden vet jag att han är en väldigt godhjärtad och ren själ, bara lockad av det som han vet han inte får och det häftiga och spännande som de flesta kompisar ändå får göra. Så är det dessutom det där med mitt eget hyckleri, jag tvekar ju inte att hyra filmer med krig och våld, och är förresten inte Star Wars eller till och med Harry Potter krigiska så det räcker? Vad är det för skillnad på att döda någon med trollstav eller en AK47:a?

    Jag vet inget, jag blir inte klok på det här? Finns det någon kurs för föräldrar som jag kan gå? Fast vad är det som säger att en sådan har det rätta svaret och den korrekta moralen? Ingen har de rätta svaren, alltså kan vi bara fortsätta göra vårt bästa, bara vi har kärlek i det vi gör.

    Edit: Ja, så tog det bara en timma så har jag upphävt dataförbudet. Det var för hårt! Eller? Men vi har pratat mycket om varför jag reagerar så på dessa krigsspel som är realistiska i bild och ljud. Jag har också försökt att närma mig något om att jag tycker det finns en skillnad mot de mer overkliga spelen, som visserligen också handlar om  samma saker. Jag försökte även prata om mitt eget märkliga liv, där jag gjorde militärtjänst, som han ju vet, men numera skulle ha valt att vägra vapen. Hur konstigt det är att vi är så hycklande med vissa val och heliga med andra… Tänkte att det är huvudsaken att säga vad jag tycker, inte kanske att i första hand säga att jag har rätt eller alltid har gjort rätt själv! Det fina i kråksången var att det faktiskt var han (min underbara son) som lite slokörat först kom och närmade sig med ett förlåt att han var dum. Jag kan säga att det dröjde inte innan jag kastade mig om halsen på honom och så började vi prata. 🙂

     

  • En bit söndag

    ·

    Jag sitter hemma vid skrivbordet och lyssnar på Jean Sibelius violinkonsert i d-moll. Samtidigt har jag dåligt samvete för att jag inte lägger in det sista lagret golvskivor i badrummet. Jag känner att jag är på väg att få ett migränanfall. Jag har redan tagit Treo mot en begynnande huvudvärk. Det här blir nog en av dessa dagar som jag behöver vila och vara stilla.

    Klassisk musik har med åren utmejslats till att bli den genre som jag överlägset föredrar. Här finns både hårdrock och ballad under samma skal. På något vis tränger just den klassiska musiken in djupare och berör mig starkare än annan musik. Kanske beror det på att den först och främst är skriven av själar, men också att den framförs av själar som tolkar varje stycke utifrån sin egen erfarenhet, och slutligen sätts den samman med mig som lyssnar i min situation och mitt känsloläge. Bah – all musik berör väl, invänder någon, det beror väl bara på vem som lyssnar och vad man gillar helt enkelt. Ja, så är det nog.

    Ute mörknar det tidigare idag. Det är den 30 oktober och i natt ställde vi tillbaka klockan en timme. Mörkret påverkar mig tydligt. Jag är väldigt mottaglig för melankoli och får ständigt vakta mina tankar från att börja med det inre tjattret av nedbrytande negativa tankar. Nu är det extra viktigt att värna om mina intressen, att få tid att som nu skriva, eller att läsa eller att springa. Jag tror det var Nietzsche som sa att ett intresse bara kan ersättas av ett annat starkare intresse. Kanske är det även så med melankolin: att den går att ersätta bara man är på sin vakt.

    Just nu tänker vi extra mycket på vår äldsta flicka. Hon är vuxen och utflugen ur hemmet och vi vill inte förlora henne mer än vad som kommer sig redan av det. Vi bekymrar oss över att de val hon gör verkligen är hennes och att de är bra för henne. Vi är oroliga och vi tycker att vi har anledning till det. Det känns ofta som vi balanserar på en tunn lina när vi pratar med henne om det. Om vi ställer krav eller försöker att styra över hennes livsstil blir det omedelbart en anledning för henne att dra sig undan eller fly. Samtidigt är livsstilen hon nu har i grund och botten helt oförenlig med vårt liv och våra värderingar. När hon är hemma hos oss döljer hon det väl och upprätthåller en lögn om vem hon är, tror inte att vi vet och spelar sin teater. Och vi spelar med, av rädsla och av kärlek. Det blir en anpassad låtsastillvaro och inget äkta kan uppstå ur det.

    Nu har musiken övergått till Magnus Lindbergs violinkonsert på samma skiva. Det är Lisa Batiashvili som spelar (i klippet ovan är det Sarah Chang som spelar) och hon skapar i båda verken en oerhört uttrycksfull och koncentrerad stämning. Hennes violin känns nästan som den skulle vilja explodera, men den hålls kontrollerat precis intill gränsen där känslorna vill brista.