Gud

  • Inbromsning och minne av ett möte

    ·

    Storslagen vy
    Storslagen vy

    Guds vägar är outgrundliga. Jag ber honom om en förändrad motivation. Att han ska inspirera mig och göra mig villig att arbeta mer flitigt och effektivt. Att han ska blåsa eld i mina energier och väcka min känsla för plikt, trofasthet och redlighet. Jag förväntar mig alltså att det ska bli lite mer action, men istället bromsar han in mig än mer! Det sker genom allt från migränanfall, saker som kommer emellan och plötsligt var det semester… Dessutom när jag precis kommit igång med semesterprojektet så ramlar jag på en sten och skadar mig. Så nu kan jag inte göra något alls… huh!

    Gud, ja! Denne någon/något som jag tror på. Inte utan tvekan, men ändå, i djupet, i grunden. Jag kan inte förneka den innersta känslan och den innersta rösten som kallar mitt namn ur djupet av det som är mitt väsen. Denna kallelse är en upplevelse av något som finns inom mig, ner igenom djupet och ut ur mig, bortom mig själv. Som jag är en kanal från, en utväxt ur: fri att leva, formas och verka, för att manifestera hans vilja genom att lyssna till den rösten.

    Guds hus
    Guds hus

    Min första upplevelse av Honom, som jag minns, var när jag var sex år och gick på dagis, eller om det hette lekis. Det var en kyrka som drev verksamheten och det fanns inslag av kristendomsundervisning, men mest var det ändå en vanlig social lekskola. Att jag berättar detta är för att det givetvis kan vara en orsak till att begreppet Gud ändå kunde formuleras i mina tankar. Jag vet att bibelberättelserna var oerhört starka och lämnade djupa spår i mig som jag minns än i dag. Hemma å andra sidan pratade vi aldrig om Gud. Mina föräldrar var inte troende. Så när det hände kom det som en överraskning, för mig helt oförberett, och oförståeligt då det inträffade, men oförglömligt! Jag minns att jag precis hade gått och lagt mig och kommit till ro. Jag hade aldrig bett en bön och visste inget om vilken roll en tro på Gud har i en troendes liv. För mig var Gud som en mytisk sagofigur, inte annorlunda än trollet Plupp eller någon som helst annan karaktär ur barnböckerna. Just i denna stund stillnade intrycken omkring mig, likt när det tvärt blir helt lugnt på en vindpiskad sjöyta. Och just där öppnar sig ur djupet, som en kanal ur mitt inre, och en känsla stiger upp av ett möte med en annan. Mitt namn bli tydligt i mina tankar, nästan hörbart. Jag vet där och då att jag har en kontakt med Gud. Vad det innebär för mig är jag inte säker på, men känslan i mig då är att jag är sedd, och det har format resten av mitt liv egentligen.

    Sedda barn
    Sedda barn

    När jag tänker på detta idag så är det detta att jag var sedd som var avgörande. Det blev min trygghet och mitt ankare fäst i honom. Jag är sedd och kan inte dölja mig för hans blick. Alltså måste jag ta ställning i allt jag gör, tänker eller säger: välja att säga ja eller nej till honom – alltid inför honom! Valen gör jag fortfarande. Så var alltså mitt första möte med Gud, det gav mig en visshet att han finns, en trygghet, och en längtan att söka honom igen.

  • Sparlåga

    ·

    I den här åldern tänker man inte på att falla, och skulle det ske så faller man mjukt.

    Livet går vidare. Det flyttar sig framåt eftersom klockan inte går att stanna. Jag själv har inträtt i en själslig skymning. Jag är besviken och trött på Gud. Man kan verkligen säga att hans vägar äro outgrundliga! Jag hoppas verkligen inte jag behandlar mina barn så som han behandlar sina. Bevara mig från det!

    Nog om det. I morgon ska jag ta mig runt Stockholm halvmarathon. Jag har inte tränat för det men har ju ett startbevis, så jag gör ett försök i alla fall. Jag får väl gå lite om det blir jobbigt. En sorts sparlåga även på det.

    Men så äntligen lite goa news. På måndag börjar jag en kurs i släktforskning. Det ser jag verkligen fram mot! Nu vill jag se om det är sant att farfars far blev mördad i USA. Kanske kan jag luska ut några Fader okänd. Fast det som verkligen intresserar mig är om det går att ana människan bakom faktauppgifterna. Vad hade han för värderingar, var hon lycklig? Jag har inget intresse i adelsmän eller andra potentater. Jag vill lära känna den verkliga, ofta fattiga rallaren eller torparen. Hur orkade de fast det var fattigt och eländigt. Vad hittade de för motiv som höll dem fast vid livet.

    Här är min farmor som ung. Jag fick aldrig lära känna henne eftersom hon dog 1957 och jag ännu inte var född. Jag skulle verkligen ha velat fråga henne om råd och sökt hennes vägledning. Hur såg hon på livets varför?

    Min farmor Elin
    Min farmor Elin
  • En otydlig Gud

    ·

    Ibland – som igår – tyckte jag att jag kände hans närvaro. Mina segel fylldes av friska vindar och jag kände mig viss om hans ord och löften.

    Idag är jag knäckt som när torra grenar bryts under ens fötter då man går i skogen. Någonting stort rullade just över mitt huvud och jag knäcktes som en liten råtta – igen! Jag såg det inte ens komma.

    Vill Gud välsigna eller knäcka? Vad är det som är så svårt att bestämma. Är det här hans sätt att uppfostra? Uppfostrar jag mina barn utan att säga dem orsaken eller hur jag vill att de ska bete sig framöver – knappast! Varför är då Gud så erbarmeligt otydlig och komplicerad. Denne store allsmäktige fader som förmodligen kan om han vill, föredrar att vara inkonsekvent, slumpartad, sällan eller aldrig rolig eller skojig. Han tycks föredra lidande, gråt och tandagnisslan framför glädje och lycka. Och vem är jag att ge honom pekpinnar? Han gör som han vill. Det tragiska eller svåra är att han vill vi ska tacka honom och vara underdåniga och prisa honom för hans visdom, samtidigt som vi står med brallorna nere och inget fattar!!!

    Och hallå Gud -hur svårt kan det vara att prata så man hör!

    Till Gud… du kan behöva lite bra musik som omväxling mot änglatrumpeter och jubelkörer!