Klassisk musik

  • En mästare

    ·

    Jag behöver en dos av Benjamin Zander lite då och då i mitt liv. Hans lektioner, ’interpretation’ och ’master classes’ har en förändrande kraft som sträcker sig ut till alla som lyssnar. Att se när en människa tar steg från återhållsamhet till uttryck och från rädsla till passion gör mig lycklig. Det ger mig hopp och jag tänker att just så vill jag vara: sann, orädd och uttrycksfull!

    Men det är ju enbart musik, säger någon. Varför göra det till något större än så?
    Ja varför? Och, är det enbart musik? För Benjamin Zander är det ingen tvekan och han ger oss vägledning med ord som: “Routine will take you to college, but will it take you to heaven?” och “Life isn’t about progression, it’s about contribution!” Se bara på detta klipp och hur det berör och förändrar alla som lyssnar.

  • Nu har mitt nörderi slagit till igen eller är det ett Aschbergerdrag jag har? Spelar ingen roll, det är så här jag fungerar och jag har lärt mig det nu. När jag blir intresserad av något så uppfyller det mig helt. Jo jag kan göra annat också men det krävs styrka och mycket resonerande med mig själv. Jag gör de dagliga sysslorna, men min själ längtar hela tiden efter det där som jag är så intresserad av, och jag kan bli riktigt frustrerad och besviken om det inte det finns lite plats för det under en dag. Helst vill jag ägna alla dygnets timmar åt det förstås! Så nu är det alltså klassisk musik – igen. Snart kommer jag att nörda in på något annat, kanske schack eller löpning eller fantasylitteratur eller kristen tro eller psykologi, kanske Dostojevskij, kanske Andra Världskriget… Ja så där håller det på, om och om igen. Några av dessa ämnen vill jag ska följa mig dagligen under normalt fokus, såsom min tro, klassisk musik och löpning. Ibland känner jag att bågen spänns lite extra dock, som nu alltså med klassisk musik. Och det får konsekvenser som jag borde tänka efter lite mer på. Jag har nu köpt in mer musik. CD-skivor för ett antal hundralappar (jag är glad att det inte blir tusenlappar), men så har det förstås även blivit några böcker i ämnet, fyra stycken för att vara korrekt…

    Det är därför på sin plats att jag rekommenderar en stunds lyssnande på något av det bästa. Haydns Londonsymfoni nr 104 i D-dur

     

  • And the rest is silence

    ·

    Att Claudio Abbado har gått ur tiden har nog inte kunnat undgå någon som lyssnar till eller intresserar sig för klassisk musik. Svenska Dagbladet skriver om det här och här. Jag personligen har för små kunskaper för att kunna säga något om hans storhet eller uttryck, men jag snubblade över ett Youtube-klipp som visar på en oerhört sensibel och inkännande dirigent då han håller publiken i tystnad en stund efter stycket.

    R.I.P Claudio Abbado

     

  • Konsert jag önskade jag hört

    ·

    I gårdagens SvD läste jag en väldigt bra recension av Sjostakovitjs cellokonsert nr 1 med Jakob Koranyi, cello, Daniel Blendulf, dirigent, Kungliga Filharmonikerna på Konserthuset. Lyssnarens nyfikenhet väcks i mig och entusiasmen över den klassiska musikens levande själ uppenbaras i artikeln så jag önskade jag varit där.
    Jag tog genast fram mina cellokonserter och lyssnade girigt igenom dem. I samma box har jag även hans Pianokonsert Nr 1. Här kommer Sjostakovitjs hela register av lekfullhet och lyricism fram tycker jag. Konserten skrevs också 1933 innan han blev stämplad som fiende till folket av Stalin och tvingades ändra sitt uttryck för att överleva som tonsättare. Senare forskning har dock visat att han hela tiden var dissident och många gånger skrev in ett ”dolt” budskap i musiken.

  • Peteris Vasks – hopp och skönhet

    ·

    Klassisk musik har fått en allt starkare betydelse för mig med åren. Som ung var det hårdrock som gällde. Jag lyssnar fortfarande på hårdrock, men den har inte samma potential längre. Hårdrocken har betydelse endast för en liten del av min själs spektra, främst i aggressions- eller tuffhetsdelen. Klassisk musik som försöker nå fram till dessa uttryck lyckas sällan eller aldrig. Och väl är det. Som mål för mänskligheten tjänar aggression inga syften. ”Tala i vrede och du har hållit det bästa tal du någonsin kommer att ångra”, sa Winston Churchill. Dessutom ska en gammal indian ha sagt att människan lever endast av skönheten. Väl talat!

    Just nu satt en rödstjärt i grantoppen alldeles framför där jag sitter. Han spelade sin allra finaste sång för att locka till sig en hona. Det är fascinerande när man ser och hör vårsymfonin utspelas framför ens ögon och öron. Hur blommor och djur och natur fullständigt exploderar, inte i aggression eller fulhet, utan i lyrisk skönhet. Att se det vackra manifestera sig i skapande kraft som en lovsång i fulländning till Guds ära.

    När det gäller klassisk musik har jag haft en förutfattad mening att moderna eller nutida tonsättare endast är intresserade av att experimentera och helst chockera, med en musik som inte bara är atonal utan helst också bryter med alla skönhetsideal, i en vilja att skapa en svår och komplicerad musik som knappt går att lyssna till. Men, samtidigt inser jag att det är lockande och spännande att söka nya uttryck, i linje med själva skapandeprocessen, en nyupptäckandets glädje.

    Peteris Vasks är en samtida kompositör som kombinerar skönhetssökande med moderna anspråk. Hans musik utstrålar såväl harmoni som hoppfullhet, även om det finns ett anslag av nån sorts ambivalent drama, ett mörker som bekämpas av godhetens krafter. Lyssna särskilt till hans konsert för violin och stråkorkester ”Distant Light”, ett stycke som kommer så nära fulländning och perfektion i känsla och tilltal som någonting jag lyssnat till. Därefter vill jag rekommendera ett underbart stycke komponerat för basfiol, ”Bass Trip”, där bassträngarnas frekvenser omsluter din ryggrad och får hela din själ att vibrera.

  • En bit söndag

    ·

    Jag sitter hemma vid skrivbordet och lyssnar på Jean Sibelius violinkonsert i d-moll. Samtidigt har jag dåligt samvete för att jag inte lägger in det sista lagret golvskivor i badrummet. Jag känner att jag är på väg att få ett migränanfall. Jag har redan tagit Treo mot en begynnande huvudvärk. Det här blir nog en av dessa dagar som jag behöver vila och vara stilla.

    Klassisk musik har med åren utmejslats till att bli den genre som jag överlägset föredrar. Här finns både hårdrock och ballad under samma skal. På något vis tränger just den klassiska musiken in djupare och berör mig starkare än annan musik. Kanske beror det på att den först och främst är skriven av själar, men också att den framförs av själar som tolkar varje stycke utifrån sin egen erfarenhet, och slutligen sätts den samman med mig som lyssnar i min situation och mitt känsloläge. Bah – all musik berör väl, invänder någon, det beror väl bara på vem som lyssnar och vad man gillar helt enkelt. Ja, så är det nog.

    Ute mörknar det tidigare idag. Det är den 30 oktober och i natt ställde vi tillbaka klockan en timme. Mörkret påverkar mig tydligt. Jag är väldigt mottaglig för melankoli och får ständigt vakta mina tankar från att börja med det inre tjattret av nedbrytande negativa tankar. Nu är det extra viktigt att värna om mina intressen, att få tid att som nu skriva, eller att läsa eller att springa. Jag tror det var Nietzsche som sa att ett intresse bara kan ersättas av ett annat starkare intresse. Kanske är det även så med melankolin: att den går att ersätta bara man är på sin vakt.

    Just nu tänker vi extra mycket på vår äldsta flicka. Hon är vuxen och utflugen ur hemmet och vi vill inte förlora henne mer än vad som kommer sig redan av det. Vi bekymrar oss över att de val hon gör verkligen är hennes och att de är bra för henne. Vi är oroliga och vi tycker att vi har anledning till det. Det känns ofta som vi balanserar på en tunn lina när vi pratar med henne om det. Om vi ställer krav eller försöker att styra över hennes livsstil blir det omedelbart en anledning för henne att dra sig undan eller fly. Samtidigt är livsstilen hon nu har i grund och botten helt oförenlig med vårt liv och våra värderingar. När hon är hemma hos oss döljer hon det väl och upprätthåller en lögn om vem hon är, tror inte att vi vet och spelar sin teater. Och vi spelar med, av rädsla och av kärlek. Det blir en anpassad låtsastillvaro och inget äkta kan uppstå ur det.

    Nu har musiken övergått till Magnus Lindbergs violinkonsert på samma skiva. Det är Lisa Batiashvili som spelar (i klippet ovan är det Sarah Chang som spelar) och hon skapar i båda verken en oerhört uttrycksfull och koncentrerad stämning. Hennes violin känns nästan som den skulle vilja explodera, men den hålls kontrollerat precis intill gränsen där känslorna vill brista.