Lev Grossman

  • The Magicians – Lev Grossman

    ·

    Lev Grossman - The Magicians
    Lev Grossman – The Magicians

    Boken handlar om en begåvad man som heter Quentin Coldwater och han antas till ett college för magiker. Han är mycket begåvad och lyckas väl på sin utbildning. Efter examen upptäcker han och några vänner att det finns en parallell verklighet, eller en magisk verklighet som ligger till grund för de barndomsböcker han en gång läst. Han träder in i denna värld tillsammans med sina vänner och plötsligt blir tillvaron i Fillory kanske mer verklig för honom än vår värld och nu är det på liv och död!

    Mina tankar om boken har varit lite negativa från första sidan. Den har fått kämpa i motvind under hela läsningen. Jag kände redan i inledningen att jag som läsare blev inkastad i en personlighet och hans förehavanden utan bakgrund eller uppbyggnad. Omedelbart skulle jag liksom ha fattat sympati för huvudpersonen och känna med honom i hans äventyr. Här tycker jag Lev Grossman missar målet rejält. Det är inte som med exempelvis Harry Potter-böckerna, som den jämförs med i blurbarna, där vi lär känna Harry och hans bakgrund för att sedan resa i äventyret med honom. Detsamma gäller inte bara för Quentin utan för alla hans vänner i boken. Personlighetsporträtten är för tunna och de olika individernas varför lämnas åt sitt öde. Jag har därför oerhört svårt för att engagera mig och skulle någon dö eller glömmas bort ett antal sidor så skulle det inte göra mig något heller. Framför allt borde huvudpersonen ha tecknats starkare och mer levande.

    Handlingen i boken är det inte något fel på egentligen. Den är händelserik och fantasifull. Men jag är inte utan invändningar där heller. Vad är egentligen tvisten i historien eller kanske mer vad är hotet, vad är ”björnen på stranden”. Inte heller huvudpersonen tycks veta vad han gör i boken. Allt får liksom utvecklas efterhand. Och så den magiska värld de inträder i på slutet av boken, – what’s the point? Varför skulle jag bry mig?

    Ja, här fångar Lev Grossman mig inte alls på samma sätt som med Harry Potter-böckerna eller böckerna om Kvothe (Patrick Rothfuss). Man önskar att blurbarna kunde vara lite mer sanningsenliga, där hyllas boken som ett fenomen, typ.