Nörderi

  • Nu har mitt nörderi slagit till igen eller är det ett Aschbergerdrag jag har? Spelar ingen roll, det är så här jag fungerar och jag har lärt mig det nu. När jag blir intresserad av något så uppfyller det mig helt. Jo jag kan göra annat också men det krävs styrka och mycket resonerande med mig själv. Jag gör de dagliga sysslorna, men min själ längtar hela tiden efter det där som jag är så intresserad av, och jag kan bli riktigt frustrerad och besviken om det inte det finns lite plats för det under en dag. Helst vill jag ägna alla dygnets timmar åt det förstås! Så nu är det alltså klassisk musik – igen. Snart kommer jag att nörda in på något annat, kanske schack eller löpning eller fantasylitteratur eller kristen tro eller psykologi, kanske Dostojevskij, kanske Andra Världskriget… Ja så där håller det på, om och om igen. Några av dessa ämnen vill jag ska följa mig dagligen under normalt fokus, såsom min tro, klassisk musik och löpning. Ibland känner jag att bågen spänns lite extra dock, som nu alltså med klassisk musik. Och det får konsekvenser som jag borde tänka efter lite mer på. Jag har nu köpt in mer musik. CD-skivor för ett antal hundralappar (jag är glad att det inte blir tusenlappar), men så har det förstås även blivit några böcker i ämnet, fyra stycken för att vara korrekt…

    Det är därför på sin plats att jag rekommenderar en stunds lyssnande på något av det bästa. Haydns Londonsymfoni nr 104 i D-dur

     

  • Tegelstenar

    ·

    Bland bokbloggar just nu har det rullat runt en utmaning att visa vilka tegelstensromaner som folk har. Jag har ingen bloggkrets som läser och kommenterar mina inlägg så jag har inte blivit taggad av någon att lägga upp mina, men eftersom jag tyckte det var en skojig idé så taggar jag mig själv. Det får man väl?

    Utmaningen går ut på att visa de fem tjockaste böckerna man har i bokhyllan som man läst. Dessutom ska man visa de två tjockaste böcker man har som man inte läst.

    By the way så tycker jag att en bok blir en tegelsten först när den passerar 800 sidor.

    1. A Storm of Swords av George R. R. Martin, 1128 sidor.

    Boken är del 3 i serien A Song of Ice and Fire. Jag har läst de fyra första delarna och har A Dance with Dragons stående i hyllan hemma. Kan knappt inte fatta att jag har lyckats vänta med att läsa den, men Mr. Martin tar ju lite tid på sig mellan släppen så jag vill läsa den lite lagom långt före att nästa del kommer ut.

    A Storm of Swords
    A Storm of Swords

    2. De välvilliga av Jonathan Littell, 902 sidor.

    Littell skriver en oerhört stark, bitvis grym och äcklig, men oförglömlig roman om en tysk SS-officer, Max Aue, som under andra världskriget har till uppdrag att göra koncentrationslägren så effektiva som möjligt. Samtidigt försöker han leva ett normalt liv och klänger sig desperat fast vid fin kultur och bildade intressen, men inombords rämnar hans själ samman under trycket av de fasor han bevittnar.

    De välvilliga
    De välvilliga

    3. Blonde av Joyce Carol Oates, 862 sidor.

    Här har Oates skapat en fiktiv ’biografi’ över Marilyn Monroes liv. Detaljerna och händelserna finns där i stort, men det som gör romanen till en av världens bästa romaner är Oates inkännande med kvinnan Marilyn Monroe. Givetvis kan vi aldrig få veta hur Marilyn Monroe tänkte eller kände, men Oates är briljant och gör något unikt, ett fantastiskt och realistiskt kvinnoporträtt och vi tror och upplever att det måste ha varit precis så det var och precis så hon tänkte.

    Blonde
    Blonde

    4. Det av Stephen King, 1333 sidor.

    Säkert skulle King velat skriva än längre romaner, men efter vad jag förstått så har han ofta valt att korta ner romanerna några hundra sidor hellre än att ge ut dem i två delar. Det stora undantaget från den regeln är väl hans magnum opus Det svarta tornet som sträcker sig över sju böcker. Det är en fantastisk bok och som vanligt ligger det fantastiska med Stephen Kings författarskap inte i själva skräckgestaltningen, den kan ofta bli lite väl splattermovie, tycker jag. Storheten med King är hans karaktärskildringar, hans förmåga att leda läsaren vid handen att lära känna en individs levnadshistoria och motivation. Han låter oss känna deras lidelser, deras tro och hopp och kärlek. Som här i Det där han skapar en fantastisk barndomsskildring av en grupp skolkamrater som uppbringar ett mod och en styrka som vida överstiger deras förmåga, i en kamp mot en fasa som hållit en hel stad i sitt grepp i århundraden.

    Det
    Det

    5. Flickan från ingenstans av Justin Cronin, 907 sidor.

    Det här är en riktig bladvändare. En vampyr/zombieapokalyps, och så mycket mer. Vi vill verkligen veta hur det ska gå för den lilla föräldralösa flickan Amy. Ska världen åter kunna bli en beboelig plats och hur ska den lilla skaran överlevare kunna rädda sig och sina nära från ondskan som ruvar i nattens mörker? Huh… dessutom ett väldigt snyggt omslag, tycker jag.

    Flickan från ingenstans
    Flickan från ingenstans

    Så var det slutligen dags för de där böckerna som ännu inte blivit lästa.

    Först ut blir 2666 av Roberto Bolano som klockar in på 1053 sidor. Boken har fått strålande recensioner och jag förväntar mig att jag också kommer att tycka om den. Dock är den tjock och sägs vara ganska tungläst. Och här går meningarna isär. Några anser att det händer för lite i boken och det myckna resonerandet tycks inte ha någon ände, medan andra anser att vartenda ord är meningsskapande och har en suggestionskraft som är oefterliknad. Vi får helt enkelt läsa och se.

    2666
    2666

    Sist har jag valt en bok som inte är skönlitterär, men precis som Peter Englunds historieböcker, sägs Antony Beevor kunna skriva på ett levande och gestaltande vis. Jag ser fram emot att läsa Andra världskriget, 880 sidor, eftersom historien om denna mänskliga katastrof fascinerat mig sedan barnsben.

    Andra världskriget
    Andra världskriget