Oro

  • En bit söndag

    ·

    Jag sitter hemma vid skrivbordet och lyssnar på Jean Sibelius violinkonsert i d-moll. Samtidigt har jag dåligt samvete för att jag inte lägger in det sista lagret golvskivor i badrummet. Jag känner att jag är på väg att få ett migränanfall. Jag har redan tagit Treo mot en begynnande huvudvärk. Det här blir nog en av dessa dagar som jag behöver vila och vara stilla.

    Klassisk musik har med åren utmejslats till att bli den genre som jag överlägset föredrar. Här finns både hårdrock och ballad under samma skal. På något vis tränger just den klassiska musiken in djupare och berör mig starkare än annan musik. Kanske beror det på att den först och främst är skriven av själar, men också att den framförs av själar som tolkar varje stycke utifrån sin egen erfarenhet, och slutligen sätts den samman med mig som lyssnar i min situation och mitt känsloläge. Bah – all musik berör väl, invänder någon, det beror väl bara på vem som lyssnar och vad man gillar helt enkelt. Ja, så är det nog.

    Ute mörknar det tidigare idag. Det är den 30 oktober och i natt ställde vi tillbaka klockan en timme. Mörkret påverkar mig tydligt. Jag är väldigt mottaglig för melankoli och får ständigt vakta mina tankar från att börja med det inre tjattret av nedbrytande negativa tankar. Nu är det extra viktigt att värna om mina intressen, att få tid att som nu skriva, eller att läsa eller att springa. Jag tror det var Nietzsche som sa att ett intresse bara kan ersättas av ett annat starkare intresse. Kanske är det även så med melankolin: att den går att ersätta bara man är på sin vakt.

    Just nu tänker vi extra mycket på vår äldsta flicka. Hon är vuxen och utflugen ur hemmet och vi vill inte förlora henne mer än vad som kommer sig redan av det. Vi bekymrar oss över att de val hon gör verkligen är hennes och att de är bra för henne. Vi är oroliga och vi tycker att vi har anledning till det. Det känns ofta som vi balanserar på en tunn lina när vi pratar med henne om det. Om vi ställer krav eller försöker att styra över hennes livsstil blir det omedelbart en anledning för henne att dra sig undan eller fly. Samtidigt är livsstilen hon nu har i grund och botten helt oförenlig med vårt liv och våra värderingar. När hon är hemma hos oss döljer hon det väl och upprätthåller en lögn om vem hon är, tror inte att vi vet och spelar sin teater. Och vi spelar med, av rädsla och av kärlek. Det blir en anpassad låtsastillvaro och inget äkta kan uppstå ur det.

    Nu har musiken övergått till Magnus Lindbergs violinkonsert på samma skiva. Det är Lisa Batiashvili som spelar (i klippet ovan är det Sarah Chang som spelar) och hon skapar i båda verken en oerhört uttrycksfull och koncentrerad stämning. Hennes violin känns nästan som den skulle vilja explodera, men den hålls kontrollerat precis intill gränsen där känslorna vill brista.