Stockholm marathon

  • Jag är en maratonlöpare

    ·

    Jag tränar för maraton. Någon har sagt att det är viktigt att säga högt att man är en maratonlöpare. Det är lätt att man viker ner sig och kanske till och med inte fullföljer sin träning inför ett lopp annars. Man behöver omgivningens pepp och erkännande av ens föresatser. Det handlar som med så mycket annat om ens självförtroende, synen på dig själv. Hittills har jag klarat av två maraton och ett lopp har jag brutit. Mitt nästa försök ska bli i maj i Stockholm.

    Min största erfarenhet så här långt är att det är jobbigare än vad man tror och kräver mer av distansträning än vad man tror. Inför mitt första lopp hade jag stegrat min träning gradvis. Jag hade tävlat flera halvmaraton och även klarat Lidingöloppet som är 30 km långt i terräng. Några menar att det till och med är tuffare att springa Lidingöloppet. Kanske är det så för en del, men inte för mig. Så lite lurad av det ryktet och att det alltså bara var platt asfaltslöpning, om än tolv km extra, så trodde jag nog att jag skulle få en betydligt bättre sluttid än mina 4.40 och inte känna mig så totalt kraschad i kroppen. Efteråt minns jag att jag var väldigt besviken. Jag trodde jag var god för att springa på tider neråt fyra timmar. Kanske hade jag haft en dålig dag, kanske var det för varmt, kanske… ja, skälen surrade runt i huvudet. Idag några år senare tycker jag att jag ska vara glad att jag tog mig i mål och att det var en bra start på en maratonkarriär. Det var ju bara att anmäla mig till ett nytt lopp och komma igen där. I stället blev jag ganska nedslagen och valde att dra ner på löpningen ett tag. Jag var nog lite chockad över denna upplevelse och att jag var så pass oförberedd på vad som krävdes. Jag hade ju ändå ett gott självförtroende på halva distansen och jag trodde jag hade ett pannben som bara behövde aktiveras så jag kunde gå på ren vilja om det behövdes.

    Jag hade lovat min dotter att springa med den här snusnäsduken på huvudet...
    Jag hade lovat min dotter att springa med den här snusnäsduken på huvudet…

    Känslan vid mål var en helt annan än vid ett halvmaraton, då var jag trött mer på ett konditionsmässigt sätt, nu var det en utmattningströtthet (smärta) som gick djupare fysiskt och även mentalt. Det är stor skillnad mellan att vara tränad för ett halvmaraton och sedan tro att man ska kunna hålla nästan samma tempo i ytterligare 2 mil. Åtminstone för mig, det finns alltid undantag. Jag menar inte att det är lättare att springa kortare distanser som 5 km eller en mil. Det är inte alls svårt att springa sig helt sönder och samman av trötthet i sådana lopp, och det är oerhört krävande att springa på sin personliga topp i vilket lopp som helst. Allt beror på vad du tränat och hur mycket du tränat för just din distans.

    Snacket om tremilsgränsen är inte oväsentligt. Vid ungefär tre mil tar kroppens bränsle slut och för maratonlöpare finns det ett uttryck myntat att man går in i väggen när det händer. Det är alltså väldigt viktigt att man har tränat upp mot dessa distanser flera gånger för att förbereda och stärka kroppen. Helst bör man ha gjort ett par pass som når så långt som ca 34 kilometer. Genom sådan träning ökar kroppen sin förmåga att använda fett som energikälla. Detta tillsammans med en väl förberedd muskulatur är det som så småningom leder till mål. Bör man då inte träna på 42 km eller längre, undrar kanske någon? Jo det finns personer som gör det. Oftast är det elitlöpare eller andra väldigt vältränade som gör det. Men det generella rådet är att det räcker med tremilspass annars riskerar man bara slita ner kroppen och det får en motsatt träningseffekt, behovet av återhämtning blir för stort. Nyckeln till maratonträning är alltså enligt mig att göra tillräckligt många långa pass på träning, oftast i lugnt tempo. Generellt gäller att ju mer du springer desto bättre klarar du maran. Distansträning är A och O helt enkelt!

    Andra maratonloppet gjorde jag i somras och det var lite av en kopia på första. Jag höll mig uppe lite över halva distansen, men sedan tog kroppen slut. Skillnaden denna gång låg mer på det personliga planet. Jag kände mig ganska nöjd med insatsen och valde att glädjas över att jag gick i mål. Jag accepterade att jag numera inte springer lika snabbt och samtidigt insåg jag att med mer träning så kan jag utvecklas och förbättra mig. Jag ser därför fram mot vinterns och vårens träning. Förhoppningsvis kan jag bevisa att jag har det där pannbenet. Det är nämligen hemma i soffan det behövs som mest, när det är regn eller snö ute, och boken vid läsfåtöljen lockar mer! 🙂

     

  • Kustmaran

    ·

    Det blev ju ingen medalj för mig i årets Stockholm marathon. Jag var tvungen att kliva av vid 15 km då min kropp inte alls fungerade. Det var en stor besvikelse att gå hem på Stockholms gator och samtidigt se alla löpare med medaljen hängandes om halsen. Efteråt har jag smält detta och nu ser jag att jag gjorde helt rätt som hoppade av loppet. Det finns så många fler lopp och så många chanser att komma igen. Jag gjorde i alla fall ett försök!

    Strax efter hemkomst tänkte jag att jag har ju tränat så bra att det vore synd att inte försöka igen. Sökte lite på jogg.se och läste i forum om olika maror i närtid och hittade Kustmaran i Kristianopel i Blekinge. Det passade mig perfekt. Jag hade varit där förut som vanlig turist och jag har släkt i närheten om jag ville stanna till hos dem en stund. Så det var bara att anmäla sig. Det var bara en knapp månad efter Stockholm så det var inte mycket tid att träna, men tillräckligt för att slipa lite på formen ändå. Viktigare var att jag kände mig lugnare och tävlingsnerverna lade sig en aning.

    Vädret blev fantastiskt bra, sol och lätt vind. Föreningen som arrangerar verkar vara en väldigt härlig förening med entusiastiska funktionärer och ett glatt och välkomnande humör. Jag blev personligt välkomnad dit av tävlingsledaren som kom fram och tog i hand! Alla andra var också väldigt serviceminded och trevliga. Jag kände snabbt att jag blev fylld av glädje och började se fram mot ett njutningsfullt lopp. Jag tappade fokus på målsättningar med tid och det var nog väldigt bra för mig. Samtidigt träffade jag och pratade med många av de andra medlöparna och jag tror att även de tyckte det var ett mysigt och härligt lopp att springa. Det spred sig en god och varm stämning bland de startande. Alla verkade vilja ha en god stund!

    Loppet då. Jo, för min del blev det både ris och ros, men totalupplevelsen går inte att beskriva. Det är bara ren glädje. Jag är inte rutinerad på att springa maraton. Jag har bara klarat av ett tidigare (2008) och jag gjorde nog det där nybörjarmisstaget som många gör, att starta för fort och sedan gå in i väggen. Det är svårt att inte dras med i tempot, speciellt när de andra löparna är så bra. I ett litet lopp som Kustmaran (med 75 anmälda på marasträckan) så är de flesta som anmäler sig ganska bra löpare eller i vart fall gamla rävar som sprungit många lopp. Jag borde ha hållit igen, men det kändes ju så bra och energilöst att springa! Fram till 25 km var det märkligt att jag sprang så bra, och just det borde varit min varningsklocka! Sedan tappade jag allt inom en km och vid 30 km trodde jag att det inte skulle gå vägen denna gången heller. Där fick jag dock lite mer att äta och jag tog mig tid att fylla på magen med gurka, banan och mycket dryck. Det blev min ”lifesaver” för dagen. Jag märkte sedan att även om benen blev trötta så vaknade mitt huvud till av energin och jag började se positivt på mig själv och på vad jag gjorde där. Jag fattade mitt beslut att jag skulle ta mig i mål!

    Under hela loppet hejade funktionärerna och medlöparna på varandra och stöttade varandra. Men det var speciellt en tjej jag minns som flera gånger åkte förbi på cykel och hejade. Hon var så sprudlande positiv! Mot slutet och även vid målgången ropade hon till mig (och det kändes som hon menade det) att jag såg så härligt glad och pigg ut! 🙂 Det värmde i hjärtat! Hon gjorde min upplevelse av maran till något helt fantastiskt, jag kunde ha vänt ner mig och tyckt jag gjort något dåligt, men istället kom jag att njuta av upplevelsen och känna att det här var kul och även om jag sprang sakta så var jag välkommen, viktig och sedd! Jag sprang i mål med ett lyckligt leende! 4.46 blev min sluttid och jag var nästan sist i mål, men so what! Jag gjorde det och jag hade en riktigt härlig dag i Kristianopel!

    Ett stort tack till alla funktionärer och medlöpare!

    Lycklig löpare efter avklarat lopp!
    Lycklig löpare efter avklarat lopp!
  • Målbild Stockholm marathon

    ·

    Jag tänker ofta att jag är trött och inte har motivation eller drivkraft att utföra ens de basala dagliga sysslorna, än mindre klarar jag att av moral eller plikt göra ett gott utfört arbete på min arbetsplats. Så hur motsägelsefullt kan det då inte tyckas att jag ligger i träning för ett maraton. Om mindre än ett par veckor hoppas jag hålla i medaljen för Stockholm marathon. Jag har undrat vad det är som driver mig att vilja springa maraton. Varför inte nöja mig med halvmaraton eller millopp? Varför ”tävla” alls? Varifrån kommer drivkraften att göra något så extremt jobbigt när jag knappt ens orkar skriva en rapport eller ibland ens komma ur sängen? En sak vet jag, även om det långt ifrån förklarar detta: att löpning bidrar positivt till min hälsa och till mitt psykiska välmående. När jag i vissa perioder haft uppehåll från löpning så har jag ofta genomgått någon sorts kris och ovanpå det även fått ökade migränanfall, högre blodtryck och inte oväntat ökad vikt. På minussidan tycks det som jag blir en allt större godisfrossare när jag tränar hårt. Jag kan nästan aldrig gå förbi lösgodiset i affären utan att köpa (det händer att jag skäms för det och smusslar med påsen i ryggan så min fru inte ska se det och rynka på näsan och fnysa åt mig… Jag håller på lördagsgodis för barnen, men kan inte stå emot själv. 🙁 )

    Hett eftertraktad medalj
    Hett eftertraktad medalj

    Jag förstår att utbrändhet är ett tillstånd som det tar riktigt lång tid att komma tillbaka från. Jag kan inte påstå att jag varit utbränd, men jag har en kronisk depression, dystymi, och jag har upplevt mig mer trött och håglös, viljelös och omotiverad de senaste två-tre åren än någonsin tidigare. Kanske har jag först nu också börjat inse och uppleva min allt ökande ålder. Jag har alltid känt mig som 20 år och evigt ung. Hmm…

    Ska man överhuvudtaget ha en chans att verkligen komma tillbaka efter en utbrändhet så behöver man ny livskvalitet, nya livsmål, en revitaliserad lust och man behöver lägga av sig gamla bördor, byta kläder, ja, ibland köpa en helt ny garderob, för att uttrycka det bildligt. Och det tar tid! Under tiden får inga nya bördor läggas till eller händelser tillkomma som försvårar läkandet, som kväver ens syretillförsel och skymmer ens blick.

    Vi behöver måla upp nya målbilder av vårt framtida liv. Hur vill vi ha det med familjeliv, intressen och önskningar om resor och upplevelser. Jag vill helst inte dra in arbete i detta, eftersom ett hållbart och fruktbart val av arbete kommer ur en genomtänkt förståelse av de andra delarna av ens jag. Däremot tror jag att det är en bra idé om man kan tänka sig att arbeta med något ideellt eller stödja något som går utanför ens eget jag. Ett osjälviskt utgivande utan krav på motprestation. Vi mår bra av att ge! Se bara på våra barn – hur naturligt och grundläggande det är för dem att vilja dela med sig!