En mästare

En mästare

Jag behöver en dos av Benjamin Zander lite då och då i mitt liv. Hans lektioner, master classes har en förändrande kraft som sträcker sig ut till alla som lyssnar. Att se när en människa tar steg från återhållsamhet till uttryck och från rädsla till passion gör mig lycklig. Det ger mig hopp och jag tänker att just så vill jag vara: sann, orädd och uttrycksfull!

Men det är ju enbart musik, säger någon. Varför göra det till något större än så?
Ja varför? Och, är det enbart musik? För Benjamin Zander är det ingen tvekan och han ger oss vägledning med ord som: “Routine will take you to college, but will it take you to heaven?” och “Life isn’t about progression, it’s about contribution!” Se bara på detta klipp och hur det berör och förändrar alla som lyssnar.

En kort introduktion till släkten på min fars sida

Pappa, Stig föddes i samma stad som jag själv, nämligen Tranås. Det gjorde förstås mamma med (BB låg där), men eftersom hon bodde i Sommen så skriver jag att det är därifrån hon kom. Pappa har tre syskon. Först två äldre och sedan ett hopp på tio år till honom själv och hans två år yngre bror. Pappa är idag 83 år och vid god hälsa. Han har ett stillsamt och lugnt tempo och är lätt att tycka om. Han är väldigt snäll. Precis som mamma började han att jobba vid fjorton års ålder. Valet stod mellan att bli lokförare eller arbeta inom pälsindustrin. Han valde att jobba med päls. Han gick den långa vägen och lärde sig yrket efterhand. De som inte gick utbildning och fick gesällbrev kom att kallas buntmakare, men utförde samma arbete som de som annars kallades körsnärer. Han blev ett och samma företag trogen ända till den dagen det följde pälsdöden i graven. Industri nummer två i Tranås var möbelindustrin och där landade han kort därefter fram till sin pension.

Elin, Karl och sonen Bertil, min farbror.

Pappas mor och far kommer ifrån Sävsjötrakterna respektive Alvesta. Min farmor hette Elin och var enda barnet. Hennes mor fick barn med en man som inte ville kännas vid sitt ansvar. I stället ska han enligt pappa ha flyttat till Nordamerika och där gift sig och bildat stor familj. Denne man är okänd än idag och stod inte högt i kurs inom släkten. Det verkar ändå som om Elin visste vem han var. En dag ska hon ha fått besked om och sagt inom familjen att nu är han död. Därefter nämndes han inte mer. Eftersom jag inte är i nära relation till denna historia och dessutom är släktforskare, så är det kanske förståeligt att jag gärna skulle vilja få reda på vem han var. Det är ändå hans gener jag delar hur ogärna jag än gör det. Kanske är det från honom jag har fått mina autistiska drag? Han är i alla fall ett av skälen till varför jag tagit DNA-test som komplement till min vanliga forskning. Farmor Elin fick jag aldrig träffa. Hon dog redan 1957. Pappa har sagt att han nog var mammas pojke, att han blev lite extra omhuldad av henne. Hon verkar efter vad jag förstått ha varit en både varm och godhjärtad person och haft nära till skratt.

Farfar Karl. Jag skulle gärna ha smakat köttbullarna.

Farfar, Karl lärde jag aldrig känna heller, även om han visserligen levde då jag föddes. Jag tänker att det nog var han som lockade Elin till skratt. Likheten med min morbror har ofta slagit mig och han har en förunderlig humor. Endast ett halvår efter jag föddes 1966 stannade tyvärr även hans hjärta. Farfar föddes i den lilla byn Benestad utanför Alvesta, som på den tiden gick under namnet Aringsås. Hans far och mor var ägare till Håkansgården. En gård som varit i släktens ägo sedan 1700-talet. Tyvärr kom fattigdom och Amerikautvandringen att ända detta. 1910 såldes gården till nya ägare. När man ser Karl på bild så är det första man ser att han var väldigt lång. Med dagens mått kanske det var en normalare längd (av dagens ungdom blir, tycker jag, många upp mot två meter), men för sin samtid var han mycket lång. Kanske var det även hans längd som avgjorde att han blev placerad på husarregemente då han tog värvning i början på 1900-talet. De som skulle rida och ta hand om de stora hästarna var ofta långa och stora. Hans tid som soldat blev dock kortvarig. Han förfrös en fot och fick ta avsked några år senare. Farfar noteras först som stenarbetare och blev sedan rallare, det vill säga en järnvägsarbetare. Det var utefter järnvägen som han även kom att finna Elin. Elin bodde hos sin morbror som var banvaktare. Tillsammans flyttade de slutligen till Tranås och bildade där sin familj.

Här ses farfars mor Eva och tre av fyra syskon framför Håkansgården, inledningen av 1900-talet (Lille pojken är okänd)

En kort introduktion till släkten på min mors sida

Mamma, Ann-Mari (som inte lever idag), kom från den lilla orten Sommen som ligger vid sjön Sommens nordvästra strand. Samhället Sommen tillhör Tranås kommun i norra Småland och har cirka 800 invånare. Som så många andra orter i min släkts historia så uppstod Sommen med järnvägens framdragning i slutet av 1800-talet. På platsen fanns en insjöhamn och ett sågverk och från stationen i samhället transporterades gods vidare med båt och järnväg. Redan som ung tonåring fick mamma börja arbeta som sömmerska i Tranås som vid den tiden, 1950-70-talet, blomstrade av en stark och levande pälsindustri. Dessa många gånger småskaliga pälstillverkare kom att bygga grunden till den beskrivning av Tranås som köpmannastad som Tranåsborna än i dag mest känner igen sig i. Det var här på samma arbetsplats som mamma träffade en stilig körsnär, eller buntmakare som de utan gesällbrev kom att kallas, och som sedermera kom att bli min pappa. En liten intressant detalj som jag just läste på Wikipedia är att i Sommen så fanns den enda laestadianska församlingen utanför Norrland. Kapellet finns kvar än idag men heter nu Sionskapellet.

Mamma och pappa i solen på sjön Sommen någon gång runt 1970

Mamma var andra barnet i ordningen i en syskonskara om sex barn till mormor och morfar. Mormor Rut är den enda mor respektive farförälder som jag kunnat lära känna och fått växa upp med. De andra dog strax efter eller några år före min födsel. Jag minns mormor med värme och kärlek. Hon var snäll och omtänksam, men var inte särskilt stor i gesterna utan en stillsam och aningen tillbakadragen kvinna. Hennes barn var däremot inte så stillsamma och det var nog inte utan att mormor behövde vara såväl sträng som krävande stundtals för att kunna få familjen att dra åt samma håll. Till saken hör att morfar som arbetade på sågverket i Sommen kom att förolyckas i en tågolycka på väg till jobbet då yngsta barnet ännu var några år gammalt. Mormor blev därför ensam med sex barn att försörja och det måste ha varit mycket tufft för henne att klara av. Mormor härstammar från trakterna runt Ydre i Kinda kommun. Pratet inom släkten rör sig ofta kring att de tillhörde Björna-släktet, som alltså måste ha varit aningen särpräglad i folks medvetande. Självklart är detta endast en del av hennes härkomst.

Mormor sitter med mig i knät 1966

Morfar, som hette Manne, har jag alltså aldrig träffat, men min mamma har beskrivit honom som en mycket varm och kärleksfull pappa. Om själva olyckan pratade hon inte så mycket och jag förstår att det måste ha varit fruktansvärt att förlora sin pappa då hon ännu var en tonåring. Förmodligen var det något hon aldrig helt kom över. Morfar kommer från trakterna runt Boxholm i södra Östergötland. Bland hans förfäder märker man snart en hel hög med traditionella soldatefternamn, som Strid, Lätt och Granat. Morfar själv var däremot arbetare vid sågen i Rasslefall och endast 47 år gammal kom han alltså att förolyckas då han skulle passera en järnvägsövergång med sin moped på väg till jobbet. Han upptäckte tåget för sent och blev påkörd av loket. Dödsolyckan blev omskriven i Dagens Nyheter. Anledningen var att den blev orsak till en strejk i tre fabriker som låg i anslutningen till övergången där olyckan skedde. Arbetarna hade påtalat den farliga järnvägsövergången vid ett flertal tillfällen tidigare men inga åtgärder hade gjorts.

Utdrag ur DN 610105 med bild på min morfar

Natursyn

För mig är det helt grundläggande att alla arter, vare sig växt, människa eller djur, har en inneboende rätt till sin existens. Ingen kan sägas ha mer rätt än den andra, eller har rätten att avgöra den andras vara eller inte. Att vi människor inte kan eller vill leva efter denna princip gör den inte mindre sann eller giltig. Jag menar att vi gör dagligen rov på naturen, beter oss egenmäktigt då vi brukar, nyttjar eller äger den.

 Äganderätten 

Äganderätt till naturen är helt och hållet en mänsklig konstruktion som inte har ursprunglig rätt ur något perspektiv, geologiskt, evolutionärt eller på annat sätt. Att man under generationer har lagt ned möda, svett och pengar i bruk av naturen förändrar inte detta grundläggande förhållande. Ej heller att vi idag i lag och mening, antingen genom köp eller hävd, är överens om äganderätten. Alltså, även om äganderätten gäller (rättsligt) så betyder det inte, enligt min mening, att man har rätt att göra vad man vill. Ett samhälles (lokalt eller globalt) intresse för ett högre syfte eller skydd övertar den enskildes rätt. Vad många idag också börjar diskutera är åsikten att naturen har sin egen rätt. En rätt som i sin tur övertar alla andras rätt.

 Åtagande, avtal och konventioner 

Människan är ett rovdjur och vi beter oss som ett sådant, fast sämre. Vi har bevisat gång efter annan att vi inte är kapabla till att skapa den balans som naturen helt på egen hand gjort under jordens utvecklingsstadier. Så vi behöver inrätta olika system för att hålla oss i schack. Konventionen om biologisk mångfald (CBD) är ett exempel på ett sådant – i den har vi förbundit oss att vårda vår biologiska mångfald, och nyttja den, på ett uthålligt sätt, det vill säga så att den inte förstörs eller tar slut.

 4 skäl till att bevara mångfalden 

För mig är det självklart att vi ska skydda och bevara naturen, men det är inte alltid som jag har lätt att snabbt kasta fram några bra skäl för varför vi ska bevara precis alla arter, eller just den där fästingen… Dessa fyra principer eller tankar brukar föras fram som en grund för naturvårdstanken:

  1. Ekonomiska eller nyttoskäl. Vi skulle inte överleva utan allt som naturen producerar åt oss. Människan behöver naturen för att tillgodose sitt behov av näring och syre. 
  2. Etiska skäl. Mångfalden har ett egenvärde, alla arter har rätt att finnas. Bara för att en art inte har något värde för människan, betyder det inte att den inte har något värde t.ex. för sig själv, sin avkomma, för omgivningen eller för andra arter.
  3. Ekologiska skäl. Utarmade ekosystem får svårare att förse oss med livsviktiga tjänster som syreproduktion och vattenrening. Balansen i ett ekosystem kan rubbas eller helt förstöras om en eller flera arter försvinner. Motståndskraftiga ekosystem är avgörande för att vi ska klara klimatkrisen.
  4. Estetiska eller kulturella skäl. Människan inspireras av naturens rikedom inom konst, musik och litteratur. Naturen är även en källa till återhämtning och avkoppling för många människor. Naturen har ett skönhetsvärde.

Min resa till Asperger

I eftertankens kranka blekhet

Här är jag nu. Ganska många år framåt i livet. Jag vet idag att jag har autismspektrumtillstånd, medelsvår eller Aspergers som det kallas i folkligt tal. Diagnosen rymmer ett antal olika funktionsnedsättningar och de flesta som har diagnosen har en variation av vilka som gör sig gällande för just dem. Det tog tyvärr 53 år innan jag förstod och fick min diagnos. I de flesta fall upptäcks Aspergers tidigt, vanligen mellan 2-4 års ålder. Jag misstänker därför att jag har drag som inte är så tydliga att andra som observerat mig utifrån kunnat ana något. Även nu är det många i min omgivning som inte kan tro att jag har Aspergers. Jag motsvarar nog inte standardbilden av hur en med Asperger ska vara. Fast det händer ofta att mina barn eller min hustru med ett gott skratt kan peka ut för mig när jag beter mig som en Asperger och som väl är kan jag själv dra lite på munnen när jag blir så speglad.

Autism symboliseras
ofta med ett mångfärgat pussel

Jag har tidigare i livet varit hos såväl läkare som psykolog och psykiater vid flera tillfällen för att få hjälp, men det krävdes till slut att jag själv kom till insikt i att jag inte kände igen mig i den bild och diagnos jag fått som dystymiker, eller kroniskt deprimerad. Att jag vågade tänka tanken att det kanske kunde vara något annat som låg till grund för de problem jag upplevde. Jag funderade bland annat på om jag hade ADD (alltså ADHD utan hyperaktiviteten). Jag kommer väl ihåg mitt möte med min läkare som är mycket öppen i sinnet och lyssnande, då jag sa att jag inte trodde på min diagnos som primärt deprimerad, att jag egentligen kände att jag var en glad kille inuti, även om jag i många år haft depression och mått riktigt dåligt stundtals. Bara att våga säga att jag egentligen känner mig glad var ju en risk jag tog att bli hemskickad igen utan möjlighet till vidare hjälp. Det gäller att man som jag har en bra läkare som förstår att lyssna och kan tänka lite längre. Det är annars fullt logiskt och jag klandrar ingen för att jag har haft en diagnos som endast deprimerad. Det är ju det som har varit mitt ”problem”, alla misslyckanden och allt självtvivel, allt självhat och all skuld, och orkeslösheten och livsledan, som helt logiskt uttrycktes i depression. Men det fanns ju också något annat där som kontrasterar mot en deprimerads livssyn. Alla mina intressen, min starka vilja att göra något, bli något samt även min många gånger barnsliga glädje och lycka särskilt när jag varit ute i naturen eller sprungit och motionerat.

Så här efter att jag fått kunskap om att jag har Asperger ser jag på dessa symptom och på mina tillkortakommanden på ett helt annat sätt. Inte att de blir mindre allvarliga eller kan bortförklaras, utan jag känner mig skuldbefriad! Jag gjorde mitt bästa, för jag kunde inte annat! Mina förutsättningar har helt enkelt inte räckt till. Det är denna känsla av skuldbefrielse som har varit det bästa med diagnosen, den har nästan helt lyft undan den blöta, gråa filt av ångestriden depression som legat omkring mig i större delen av mitt vuxna liv och som jag bara sällsynt har kunnat kasta av mig då solen lyst som starkast. Nu efteråt ser jag på mitt liv i ljuset av denna kunskap. Det är så mycket som förklaras av den. Samtidigt förstår jag nu även mina helt oproblematiska drag. Drag som jag trivs med eller i vart fall inte har ont av. Drag som gör mig till mig, men som jag förstår också är typiska drag i en Aspergers arsenal.

Jag har Asperger

Sedan jag fick min diagnos på ASD, Autism Spectrum Disorder – medelsvår (kallades Asperger förut och jag väljer att fortsätta kalla det så), i maj 2019 efter att ha gått på utredning i ett halvår, så måste allt jag skrivit tillbaka i tiden ses i ljuset av den diagnosen. Inte för att det jag känt eller tänkt varit fel eller mindre sant, utan för att det nu går att se på många av dessa tankar och känslor som ett resultat av eller ett symptom på min Asperger.

Det betyder att mina självanklagelser som lett till depression och mina tillkortakommanden som gett mig bitterhet och förtvivlan, nu inte kan tillskrivas min person, som en dålig karaktär, utan som ett resultat av ett handikapp och ett medfött genetiskt fel, ett obotligt tillstånd. Det är alltså inte mitt jag det är fel på utan min förmåga att klara av saker. Fortfarande brister jag och kommer tillkorta, precis som förut, men nu behöver jag inte se bristerna som något jag kan göra något åt, något att anklaga mig för som dålig och karaktärslös, svag och mindre värd, att det är jag som misslyckas.

Jag blir snabbt utmattad och jag behöver vila och återhämtning, samtidigt kan jag få världens energi av annat som andra blir trötta av. Jag är alltså funktionshindrad på områden som andra behärskar med lätthet.

Detta har förut gjort mig deprimerad. Ja, så till den grad att jag inte sett något hopp, ingen utväg och känt skam och förnedring. Som resultat har jag inte önskat fortsätta leva, inte sett någon möjlighet att klara av livet som andra gör med sådan lätthet och planerat för hur jag ska kunna avsluta det själv. Tack Gud för att jag har barn och familj, nära och kära. Personer i min närhet som jag inte vill svika eller såra, fast jag trott att de klarar sig bättre utan mig. Jag har alltid tänkt att jag (egentligen) inte betyder något för någon, att jag inte är till någon nytta och att jag inte åstadkommit något av bestående värde.

Jag vet att det här låter väldigt kategoriskt. Jag får ofta höra att jag är alldeles för svart eller vit, alldeles för hård mot mig själv, och ställer alldeles för höga krav på både mig själv och min omgivning. Perfektionism och mer än 100 procent måluppfyllelse är mitt synsätt. Annars är det inget värt och inget bra. Det är självklart att en människa med dessa krav på sig är bunden att misslyckas, inte har några förutsättningar att någonsin bli nöjd med sig själv eller någonsin kan tycka om sig själv.

Så vad gör jag nu med all denna kunskap om mig själv när jag till sist fått min diagnos? När jag vet att det är Asperger som ställer villkoren för mitt liv? Det återstår förstås att se. Det har gått alldeles för kort tid från att jag fått min diagnos för att jag ska kunna ha hunnit lära mig tillräckligt om den. Det bästa och det viktigaste är i alla fall att genast lyftes den tunga och våta filten av mig. Dimmorna från självanklagelsens giftrök skingrades faktiskt omedelbart. Det räckte med insikten att den är ett resultat av något, inte orsaken i sig och därmed inte heller något jag är hjälplös mot. Nu kan jag spjärna emot och säga mig själv: jag är inte min depression. Jag är Torbjörn. En egentligen livsglad och nyfiken kille, fast med begränsningar på samma vis som en handikappad. Samma resa och upplevelse av att depressionen lyfts bort har jag förstått att väldigt många andra som fått en diagnos sent i livet också har haft. Alla, inklusive jag själv, har känt en enorm lättnad att få veta och få en förklaring till sina svårigheter.

Myten om Sanningen

”The Truth coming out of the well”
Jean-Léon Gérôme, 1896

According to a 19th century legend, the Truth and the Lie meet one day. The Lie says to the Truth: ”It’s a marvelous day today”! The Truth looks up to the skies and sighs, for the day was really beautiful. They spend a lot of time together, ultimately arriving beside a well. The Lie tells the Truth: ”The water is very nice, let’s take a bath together!” The Truth, once again suspicious, tests the water and discovers that it indeed is very nice. They undress and start bathing. Suddenly, the Lie comes out of the water, puts on the clothes of the Truth and runs away. The furious Truth comes out of the well and runs everywhere to find the Lie and to get her clothes back. The World, seeing the Truth naked, turns its gaze away, with contempt and rage.
The poor Truth returns to the well and disappears forever, hiding therein, its shame. Since then, the Lie travels around the world, dressed as the Truth, satisfying the needs of society, because, the World, in any case, harbors no wish at all to meet the naked Truth.

Work in progress

Hej,

Den här bloggen kommer att få en nystart om det går som jag tänkt. En del inlägg kommer att städas bort och några gamla från en tidigare blogg kommer att läggas till.

Det finns ämnen som jag tycker förtjänar att lyftas och luftas betydligt mer och tydligare. Inte bara här på bloggen utan framför allt i samhället. Jag kommer att skriva mer om vilka de är och varför jag tycker de är så viktiga i kommande inlägg.

Förhoppningsvis kommer jag att vara mer tydlig med vad jag tycker och även öppna mig lite mer, göra mig lite mer sårbar. Ännu har jag inte bestämt om jag ska skriva mitt namn eller om det är viktigt att göra det.

Ståpäls

Ibland får man lust att lyssna på sina gamla favoriter. Ett band som betydde mycket för mig på 70-talet var Bachman Turner Overdrive, BTO. De var för mig råa, rockiga och briljanta. Än idag kan jag tycka att de är bra och framför allt förstår jag deras storhet. De räknas till rockens legendarer. Och när man hör den här basgången, då vet man att det blir bra…

%d bloggare gillar detta: