Last night

I går var det en rejäl storm. Egon kom på besök. Det var tursamt att det inte låg tung snö på grenarna, då hade vi nog fått se betydligt större skador och fler vindfällda träd. I dag när jag tittar ut ser allt återställt ut och nysnön som kommit skapar en vacker inramning åt denna söndag. Utanför fönstret har jag en vacker utsikt mot vårt fågelbord där just nu ett tjugotal domherrar proppar i sig av solrosfrön och annat. Det har även varit besök av en flock stjärtmesar som stirrigt klänger i en klase på talgbollarna. Vackert!

Vacker utsikt från vårt kök.
Vacker utsikt från vårt kök.

Medan stormen röt utanför i kvällsmörkret fick jag äntligen ro att titta på årets upplaga av BBC Last Night of the Proms. Har du möjlighet att se den på datorn eller på TV:n så kan jag verkligen rekommendera det! Jag tycker årets konsert var en av de bättre. Musiken var fenomenal och Janine Jansen som soloviolinist helt underbar i sin tolkning av Chaussons Poème. Men frågan är om inte sångarna och styckena för kör var största lyssnarupplevelsen. Jag tänker främst på stycket Song for Athene av John Tavener som var så känsligt och innerligt framfört. Vill du veta vad andra tyckte om konserten så kan du läsa denna recension av The Guardian här.

Chaussons Poeme i ett klipp från Youtube med Vadim Repin.

 

Filmer om musik och skapande

De filmer som jag värdesätter mest och som jag berörs mest av är de som handlar om musik och skapande. Filmer som handlar om musikaliska genier eller om musikens kraft att förändra och beröra oss som människor. Givetvis uppskattar jag även filmer om bildkonstnärer eller författare på samma vis, men det ligger något visst i musikens uttryck som gör att vi tar till oss känslan och budskapet starkare och mer direkt. Vi kan njuta av konstverket redan som det är i filmen.

A Late Quartet
A Late Quartet

Nu senast såg jag A Late Quartet som är en liten film till sitt format. Den handlar om fem personer. Den ena av dem är dotter till två av de fyra musikerna i kvartetten Fugan. De har tidigare varit en mycket hyllad och framgångsrik kvartett, men när en av dem meddelar att han blivit sjuk i Parkinsons och inte längre kan spela, börjar svårigheterna och gammalt groll kommer upp till ytan. Omställningen blir svår både musikaliskt och för dem privat och kvartetten balanserar på en tunn tråd. Kanske måste de sluta med sitt spelande. Det är en tunn handling och den är ganska förutsägbar, vilket gör att filmen riskerar att floppa i mina ögon. Men om man som jag är klart intresserad av klassisk musik och dess skapande, så laddas filmen med det intresset och ger tillbaks den energi och vitalitet som gör filmen njutbar.

Eftersom jag helst lyssnar på klassisk musik så väljer jag först och främst sådana filmer, men det finns förstås många andra som har ett minst lika stort djup och starkt tilltal.

Walk the Line
Walk the Line

Ett exempel tycker jag är filmen ”Walk the Line” om ”The Man in Black” Johnny Cash, för några år sedan som är en riktigt bra film med Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon i huvudrollerna. Några andra filmer som jag sett med mycket musik och där skapandet står i centrum är Pink Floyds The Wall, Brassed Off, 8 mile med Eminem, Amadeus, School of Rock, Crazy Heart, En värsting till syster, den svenska filmen Så som i himlen och Moulin Rouge, mfl mfl.

Men de filmer jag verkligen ville slå ett slag för i detta inlägg och som jag inte tror fått den spridning som jag menar de förtjänar är Solisten, Konserten, Once och Shine. Tillsammans med Amadeus utgör de så att säga mina topp fem. Mycket musik utlovas…

L_
Solisten

Solisten handlar om en journalist som upptäcker en f.d. musikstudent och vill göra ett reportage. Musikern är ett geni som inte klarat pressen och nu lever marginaliserad, men musiken lever starkt kvar inom honom. Bådas liv kommer att påverkas av deras möten men när kraven ökar och samhällets förväntningar pressar så är hinnan tunn och kroppens flykt in i mental sjukdom ligger nära.

Konserten handlar om en orkesterledare, och för den delen en hel orkester, som hamnat i onåd hos den rådande sovjetregeringen och tvingats upphöra med sina konserter.

Nu ges det ett tillfälle och de griper chansen att få åka till Paris för att ge en konsert. Det är bara det att arrangörerna vet inte att det är fel orkester de bokat. Den riktiga orkestern har inte nåtts av inbjudan.

Konserten
Konserten

Det fax som skickades kom ‘som av en händelse’ inte fram och i stället gör sig de numera lite ringrostiga f.d orkestermedlemmarna sig redo för en come-back. Det är en film fylld av humor och värme, men den handlar också om genialitet, hängivenhet och kärlek till bra musik.

Once handlar inte om klassisk musik, men den är likafullt oerhört stark och gripande i sitt budskap om musikens själ och vårt starka behov av att utrycka oss genom den. Filmen handlar om två personer som i ett kort ögonblick av livet möts och skapar tillsammans och som åskådare går det inte annat än att gripas och hänföras.

Så slutligen Shine som handlar om den verklige musikern David Helfgots liv. Ett musikaliskt underbarn som även han pressats för hårt och där geni övergått i galenskap.

Once
Once

Hans väg tillbaks blev lång och stundtals svår, men idag är han frisk igen och ger konserter. Den som inte efter att ha sett denna film känner att han endera vill ha ett piano och genast börja spela, eller kanske i stället vill köpa Sergej Rachmaninovs pianokonserter på CD, han är troligen döv eller förtjockad till den grad att musik troligen inte gör sig besvär alls i dennes liv.

Shine
Shine

Alltså nu är jag inne på klassisk musik igen

Nu har mitt nörderi slagit till igen eller är det ett Aschbergerdrag jag har? Spelar ingen roll, det är så här jag fungerar och jag har lärt mig det nu. När jag blir intresserad av något så uppfyller det mig helt. Jo jag kan göra annat också men det krävs styrka och mycket resonerande med mig själv. Jag gör de dagliga sysslorna, men min själ längtar hela tiden efter det där som jag är så intresserad av, och jag kan bli riktigt frustrerad och besviken om det inte det finns lite plats för det under en dag. Helst vill jag ägna alla dygnets timmar åt det förstås! Så nu är det alltså klassisk musik – igen. Snart kommer jag att nörda in på något annat, kanske schack eller löpning eller fantasylitteratur eller kristen tro eller psykologi, kanske Dostojevskij, kanske Andra Världskriget… Ja så där håller det på, om och om igen. Några av dessa ämnen vill jag ska följa mig dagligen under normalt fokus, såsom min tro, klassisk musik och löpning. Ibland känner jag att bågen spänns lite extra dock, som nu alltså med klassisk musik. Och det får konsekvenser som jag borde tänka efter lite mer på. Jag har nu köpt in mer musik. CD-skivor för ett antal hundralappar (jag är glad att det inte blir tusenlappar), men så har det förstås även blivit några böcker i ämnet, fyra stycken för att vara korrekt…

Det är därför på sin plats att jag rekommenderar en stunds lyssnande på något av det bästa. Haydns Londonsymfoni nr 104 i D-dur

 

And the rest is silence

Att Claudio Abbado har gått ur tiden har nog inte kunnat undgå någon som lyssnar till eller intresserar sig för klassisk musik. Svenska Dagbladet skriver om det här och här. Jag personligen har för små kunskaper för att kunna säga något om hans storhet eller uttryck, men jag snubblade över ett Youtube-klipp som visar på en oerhört sensibel och inkännande dirigent då han håller publiken i tystnad en stund efter stycket.

R.I.P Claudio Abbado

 

Konsert jag önskade jag hört

I gårdagens SvD läste jag en väldigt bra recension av Sjostakovitjs cellokonsert nr 1 med Jakob Koranyi, cello, Daniel Blendulf, dirigent, Kungliga Filharmonikerna på Konserthuset. Lyssnarens nyfikenhet väcks i mig och entusiasmen över den klassiska musikens levande själ uppenbaras i artikeln så jag önskade jag varit där.
Jag tog genast fram mina cellokonserter och lyssnade girigt igenom dem. I samma box har jag även hans Pianokonsert Nr 1. Här kommer Sjostakovitjs hela register av lekfullhet och lyricism fram tycker jag. Konserten skrevs också 1933 innan han blev stämplad som fiende till folket av Stalin och tvingades ändra sitt uttryck för att överleva som tonsättare. Senare forskning har dock visat att han hela tiden var dissident och många gånger skrev in ett ”dolt” budskap i musiken.

Peteris Vasks – hopp och skönhet

Klassisk musik har fått en allt starkare betydelse för mig med åren. Som ung var det hårdrock som gällde. Jag lyssnar fortfarande på hårdrock, men den har inte samma potential längre. Hårdrocken har betydelse endast för en liten del av min själs spektra, främst i aggressions- eller tuffhetsdelen. Klassisk musik som försöker nå fram till dessa uttryck lyckas sällan eller aldrig. Och väl är det. Som mål för mänskligheten tjänar aggression inga syften. ”Tala i vrede och du har hållit det bästa tal du någonsin kommer att ångra”, sa Winston Churchill. Dessutom ska en gammal indian ha sagt att människan lever endast av skönheten. Väl talat!

Just nu satt en rödstjärt i grantoppen alldeles framför där jag sitter. Han spelade sin allra finaste sång för att locka till sig en hona. Det är fascinerande när man ser och hör vårsymfonin utspelas framför ens ögon och öron. Hur blommor och djur och natur fullständigt exploderar, inte i aggression eller fulhet, utan i lyrisk skönhet. Att se det vackra manifestera sig i skapande kraft som en lovsång i fulländning till Guds ära.

När det gäller klassisk musik har jag haft en förutfattad mening att moderna eller nutida tonsättare endast är intresserade av att experimentera och helst chockera, med en musik som inte bara är atonal utan helst också bryter med alla skönhetsideal, i en vilja att skapa en svår och komplicerad musik som knappt går att lyssna till. Men, samtidigt inser jag att det är lockande och spännande att söka nya uttryck, i linje med själva skapandeprocessen, en nyupptäckandets glädje.

Peteris Vasks är en samtida kompositör som kombinerar skönhetssökande med moderna anspråk. Hans musik utstrålar såväl harmoni som hoppfullhet, även om det finns ett anslag av nån sorts ambivalent drama, ett mörker som bekämpas av godhetens krafter. Lyssna särskilt till hans konsert för violin och stråkorkester ”Distant Light”, ett stycke som kommer så nära fulländning och perfektion i känsla och tilltal som någonting jag lyssnat till. Därefter vill jag rekommendera ett underbart stycke komponerat för basfiol, ”Bass Trip”, där bassträngarnas frekvenser omsluter din ryggrad och får hela din själ att vibrera.

En bit söndag

Jag sitter hemma vid skrivbordet och lyssnar på Jean Sibelius violinkonsert i d-moll. Samtidigt har jag dåligt samvete för att jag inte lägger in det sista lagret golvskivor i badrummet. Jag känner att jag är på väg att få ett migränanfall. Jag har redan tagit Treo mot en begynnande huvudvärk. Det här blir nog en av dessa dagar som jag behöver vila och vara stilla.

Klassisk musik har med åren utmejslats till att bli den genre som jag överlägset föredrar. Här finns både hårdrock och ballad under samma skal. På något vis tränger just den klassiska musiken in djupare och berör mig starkare än annan musik. Kanske beror det på att den först och främst är skriven av själar, men också att den framförs av själar som tolkar varje stycke utifrån sin egen erfarenhet, och slutligen sätts den samman med mig som lyssnar i min situation och mitt känsloläge. Bah – all musik berör väl, invänder någon, det beror väl bara på vem som lyssnar och vad man gillar helt enkelt. Ja, så är det nog.

Ute mörknar det tidigare idag. Det är den 30 oktober och i natt ställde vi tillbaka klockan en timme. Mörkret påverkar mig tydligt. Jag är väldigt mottaglig för melankoli och får ständigt vakta mina tankar från att börja med det inre tjattret av nedbrytande negativa tankar. Nu är det extra viktigt att värna om mina intressen, att få tid att som nu skriva, eller att läsa eller att springa. Jag tror det var Nietzsche som sa att ett intresse bara kan ersättas av ett annat starkare intresse. Kanske är det även så med melankolin: att den går att ersätta bara man är på sin vakt.

Just nu tänker vi extra mycket på vår äldsta flicka. Hon är vuxen och utflugen ur hemmet och vi vill inte förlora henne mer än vad som kommer sig redan av det. Vi bekymrar oss över att de val hon gör verkligen är hennes och att de är bra för henne. Vi är oroliga och vi tycker att vi har anledning till det. Det känns ofta som vi balanserar på en tunn lina när vi pratar med henne om det. Om vi ställer krav eller försöker att styra över hennes livsstil blir det omedelbart en anledning för henne att dra sig undan eller fly. Samtidigt är livsstilen hon nu har i grund och botten helt oförenlig med vårt liv och våra värderingar. När hon är hemma hos oss döljer hon det väl och upprätthåller en lögn om vem hon är, tror inte att vi vet och spelar sin teater. Och vi spelar med, av rädsla och av kärlek. Det blir en anpassad låtsastillvaro och inget äkta kan uppstå ur det.

Nu har musiken övergått till Magnus Lindbergs violinkonsert på samma skiva. Det är Lisa Batiashvili som spelar (i klippet ovan är det Sarah Chang som spelar) och hon skapar i båda verken en oerhört uttrycksfull och koncentrerad stämning. Hennes violin känns nästan som den skulle vilja explodera, men den hålls kontrollerat precis intill gränsen där känslorna vill brista.