Ståpäls

Ibland får man lust att lyssna på sina gamla favoriter. Ett band som betydde mycket för mig på 70-talet var Bachman Turner Overdrive, BTO. De var för mig råa, rockiga och briljanta. Än idag kan jag tycka att de är bra och framför allt förstår jag deras storhet. De räknas till rockens legendarer. Och när man hör den här basgången, då vet man att det blir bra…

 

Ett brev till kulturskolan

Hej,
Det har gnagt en sak i mig länge och särskilt sedan igår. Jag vill egentligen inte klaga på musikskolan, och vill inte förta den glädje ni känner över att arrangera olika konserter. Ni alla på musikskolan gör ett fantastiskt jobb. Jag är den förste att hylla ert arbete och er verksamhet. Det är ett mycket viktigt arbete, och utan kulturen vore våra själar fattiga!

I går gavs en kafékonsert där storbandet var förband. Vi hade fått veta det genom vår son som spelar med där. Det fanns också en lapp medskickad att han skulle infinna sig då och där.

Självklart vill man ju som förälder lyssna till sina barn, det skulle kännas som att överge sitt barn om man inte kom och stöttade. Det här är ni förstås väl medvetna om. Det är ju väldigt lämpligt att man då låter storbandet få spelrutin genom att vara förband till en trio som annars, förmodar jag, inte skulle samla det antalet eller i vart fall densamma publiken. Särskilt som det vankas inträde för konserten.

Låt mig säga att jag/vi inte letade överallt efter informationen om inträde, men vi läste den lapp som var med och vi läste på hemsidan, samt i Boulevard och Annonsbladet. Mea culpa, vi har säkert missat informationen någonstans. Jag hade en liten misstanke att det förmodligen blir en avgift (titeln kafékonsert gav mig den känslan). Och det är klart att man kan betala en viss entré, inga problem. Ibland lämnar man ett frivilligt bidrag vid utgång.

Som väl var stannade jag hemma med vår lille son, men hustrun samlade glatt ihop dottern och hennes pojkvän för konserten. 3 x 150 kr blev en chock och det känns ju väldigt fräckt att lämna i dörren… Tänk om jag, sonen och svärmor hade fullföljt tanken att följa med, 900 kr… (Rättelse: Inträdet för små barn och skolungdom var gratis, blev 2 x 150kr och det skulle alltså stannat på 600 kr för oss alla)

För mig syns det här som ett uträknat och ganska magstarkt sätt att spela på föräldrars känsla för sina barn i syfte att kunna ta inträde som ersättning för ett band vi (och troligen många andra föräldrar) säkert inte hade kommit för att lyssna till i annat fall.

Man kan säkert försvara detta och ange alla de där skälen som jag också någonstans tycker är så bra med konserter, kulturskolan och våra barns utveckling etc. Det är jättebra med spelningar för barnen. Så det här känns väldigt kluvet för mig eftersom hela idén med att låta ens barn gå på kulturskolan ju är att de ska utvecklas och få spela. Men, faktum kvarstår att jag tycker det smakar unket i munnen då jag tänker på just det här att, då det ges en konsert, man lockar till sig en garanterad publik genom att lämpligt kombinera med våra underbara barn i olika konstellationer, och särskilt i detta fallet med en så dålig information om avgiften, och att det var en relativt liten konsert jämfört med exempelvis julkonserten.

Med vänliga och egentligen oerhört varma och goda tankar på er som gör ett fantastisk jobb i kulturskolan.

Varför började jag släktforska?

För ett tag sedan fick jag frågan att skriva en kort text till släktforskarföreningens tidning. Det här är vad jag skrev:

När man släktforskat ett tag känns frågan nästan lite konstig. Det är väl självklart att man vill veta mer om sin släkt och sin historia. Men, så självklart var det inte en gång när min mamma (som hade släktforskat) ville intressera mig för de resultat hon uppnått. Äsch låt de döda vara! Vad ska det vara bra för att leva bakåt? Jag kunde inte alls förstå hennes intresse. Idag ångrar jag mig. Varför var jag så avig och ointresserad; tänk om vi kunde ha forskat tillsammans!

Det kom att dröja till för ett par år sedan då mitt eget intresse började vakna. Döden hade börjat visa sitt fula anlete lika ofta som barndop och bröllop. Alltför många nära släktingar hade gått bort. Samtidigt vid den här tiden började jag känna att jag själv inte hade ett så bra fotfäste i tillvaron. (Idag är jag klar över att det då blir extra viktigt, och läkande, att känna sina rötter. Det ger en upplevelse av varifrån och var jag befinner mig på tidslinjen. Det skänker en trygghet att bottna i ett sorts kontinuum.) Jag råkade även ut för en simpel och ganska ofarlig cykelolycka, men hade svårt att komma över den, min egen sårbarhet uppdagades. Jag började fundera över vad som händer om jag plötsligt skulle träffa mannen i svart. Vad lämnar jag efter mig och vad skulle mina barn komma ihåg av den jag är. Jag satte mig ner och började skriva. Jag försökte komma ihåg så mycket som möjligt av mitt liv i syfte att även dela mina tankar och värderingar vidare. Så stod det plötsligt glasklart för mig att jag inte hade den blekaste aning om något som rörde min egen släkt tillbaka i tiden. Ja, till och med mina föräldrar var svåra att beskriva. Vad visste jag egentligen? Därmed hade jag redan börjat forska. Jag började fråga pappa allt oftare om hans föräldrar och andra släktingar, och hade han några album jag kunde få scanna fotografierna från?

Så var det förstås den där historien om farfars far som utvandrade till Amerika. Han dog där borta efter bara några få år och det enda som kom tillbaka var en relativt tom amerikakoffert och en enkel klocka, inga pengar. Ingen nu levande släktmedlem sade sig veta vad han dött av. I stället hade rykten om en tragisk bortgång börjat få fäste. Man visste att han gillade kortspel och det sades att han troligen blivit mördad i ett bråk i en mörk gränd. Hela hans personlighet var dessutom intressant eftersom han lämnade en gravid hustru och tre små barn hemma, med gård att sköta, för att på egen hand söka lyckan i Amerika. Vad var hans plan? Eller hans ursäkt? Elva år blev han kvar till sin död. Jag sägs vara lik honom på bild.

Idag vet jag, tack vare släktforskningen, vad han dog av och var han levde sina sista dagar. Men den berättelsen är ju ett annat ämne, och så har jag hittat levande släktingar i USA som jag först vill försöka knyta kontakt med. Kanske finns det någon som har ytterligare ljus att sprida över historien.

Återförening

Om några dagar ska vår gymnasieklass återförenas för att fira att det gått 30 år sedan vi lämnade varandra och gick ut i livet. Det blir säkert riktigt trevligt, men jag har även en stor portion olustkänslor inför träffen. De flesta har det nog gått bra för i livet, åtminstone med titel och prestationsmått mätt. Hur det står till i själen är ju en annan fråga. Jag vet ju att pengar och framgång inte är lika med lycka. Tyvärr kommer inte den reflektionen få någon betydelse eftersom det är så kort stund vi möts och det inte kommer hinnas med annat än jämförelser och uppdateringar av vad vi blivit och gjort de senaste trettio åren.
Jag kan förhoppningsvis ta det helt iskallt och framhäva att jag har ett kanonintressant jobb och att jag upplever mig vara på den bästa tänkbara platsen i livet. Att jag har allt under kontroll och att just nu är det bäst. Att alla vägval turligt har samspelat för att nå dit jag är idag, etc etc. Glädjande, och till tröst, är det i alla fall inte svårt att vara stolt och glad över min familj. Där behöver jag inte ljuga eller spela teater. Jag måste bara komma ihåg att inte öppna upp hur jag mår i själen! Inte för att jag inte skulle kunna eller att jag skäms, utan för att det inte är rätt forum, inte rätt tillfälle. Onödigt helt enkelt.

Dystert men sant!

Is it the end of the world?

Jag känner att Stephen Kings dystopiska bild av människan; hans många gånger profetiska böcker om vår förmåga (läs: vilja) till destruktion, ligger så nära sanningen. Låt oss därför också tro att hans ibland bländande porträtt av godhet och tro på en inneboende kraft av sanning och rätt, likväl är sann!

Apropå en nyligen recenserad bok i Expressen, Naomi Kleins ”Det här förändrar allt”, där hon träffar pricken över i när hon anger orsaken till varför inget händer och varför vi är dömda…

…den ekonomiska laissez faire-liberalismens snudd på religösa övertygelse om att allt ordnar sig bara marknaden får sköta sig själv.

Jag har en känsla av att det börjar bli bråttom nu. Det är inte läge att fortsätta hålla huvudet i sanden. Vi behöver prioritera bättre vad vi lägger vår energi på!

Inbromsning och minne av ett möte

Storslagen vy
Storslagen vy

Guds vägar är outgrundliga. Jag ber honom om en förändrad motivation. Att han ska inspirera mig och göra mig villig att arbeta mer flitigt och effektivt. Att han ska blåsa eld i mina energier och väcka min känsla för plikt, trofasthet och redlighet. Jag förväntar mig alltså att det ska bli lite mer action, men istället bromsar han in mig än mer! Det sker genom allt från migränanfall, saker som kommer emellan och plötsligt var det semester… Dessutom när jag precis kommit igång med semesterprojektet så ramlar jag på en sten och skadar mig. Så nu kan jag inte göra något alls… huh!

Gud, ja! Denne någon/något som jag tror på. Inte utan tvekan, men ändå, i djupet, i grunden. Jag kan inte förneka den innersta känslan och den innersta rösten som kallar mitt namn ur djupet av det som är mitt väsen. Denna kallelse är en upplevelse av något som finns inom mig, ner igenom djupet och ut ur mig, bortom mig själv. Som jag är en kanal från, en utväxt ur: fri att leva, formas och verka, för att manifestera hans vilja genom att lyssna till den rösten.

Guds hus
Guds hus

Min första upplevelse av Honom, som jag minns, var när jag var sex år och gick på dagis, eller om det hette lekis. Det var en kyrka som drev verksamheten och det fanns inslag av kristendomsundervisning, men mest var det ändå en vanlig social lekskola. Att jag berättar detta är för att det givetvis kan vara en orsak till att begreppet Gud ändå kunde formuleras i mina tankar. Jag vet att bibelberättelserna var oerhört starka och lämnade djupa spår i mig som jag minns än i dag. Hemma å andra sidan pratade vi aldrig om Gud. Mina föräldrar var inte troende. Så när det hände kom det som en överraskning, för mig helt oförberett, och oförståeligt då det inträffade, men oförglömligt! Jag minns att jag precis hade gått och lagt mig och kommit till ro. Jag hade aldrig bett en bön och visste inget om vilken roll en tro på Gud har i en troendes liv. För mig var Gud som en mytisk sagofigur, inte annorlunda än trollet Plupp eller någon som helst annan karaktär ur barnböckerna. Just i denna stund stillnade intrycken omkring mig, likt när det tvärt blir helt lugnt på en vindpiskad sjöyta. Och just där öppnar sig ur djupet, som en kanal ur mitt inre, och en känsla stiger upp av ett möte med en annan. Mitt namn bli tydligt i mina tankar, nästan hörbart. Jag vet där och då att jag har en kontakt med Gud. Vad det innebär för mig är jag inte säker på, men känslan i mig då är att jag är sedd, och det har format resten av mitt liv egentligen.

Sedda barn
Sedda barn

När jag tänker på detta idag så är det detta att jag var sedd som var avgörande. Det blev min trygghet och mitt ankare fäst i honom. Jag är sedd och kan inte dölja mig för hans blick. Alltså måste jag ta ställning i allt jag gör, tänker eller säger: välja att säga ja eller nej till honom – alltid inför honom! Valen gör jag fortfarande. Så var alltså mitt första möte med Gud, det gav mig en visshet att han finns, en trygghet, och en längtan att söka honom igen.

Vart tar mannen vägen

Jag läste för många år sedan en bok av Aaron Kipnis som hette ”Riddare utan rustning”.  Även om den byggde på föreställningar om ojämlikheter mellan män och kvinnor som inte var riktigt uppdaterade, så satte den fart på många tankar. Hur ser manligheten ut? Finns det en bra manlighet? Är den ens önskvärd?

Jag har absolut inget vetenskapligt stöd för mina tankar, men jag tänker att mannen i männen saknas oss. Antingen banaliseras vi till IS-krigare, våldtäktsmän eller korrupta maktgalningar,  eller så alkoholiseras vi, blir psykiskt sjuka och degraderar oss i sex och spelmissbruk, såvida vi inte begår självmord först.

Var finns mannen som lyckats omstöpa sig själv i det nya samhällets form? Som hittar formen för att bära hem bytet till kvinnan, som hanterar att skydda och bygga hemmet där familjen kan växa i trygghet? Hur frambär mannen sig själv som föredöme för sina avkomlingar och hur bär han kulturen och historien på sina axlar som ett offer åt framtida generationer? Är det bara pengar och framgång (bytet) som definierar en man idag? Och i så fall hur ska den fattige och eventuellt misslyckade mannen kunna räddas? Är det Martin Timell-Arge snickaren-mannen som ger oss vår status som män? Vi kan i alla fall bygga en uteplats eller en car-port. Vad gör vi i så fall med alla oss män som inte ens orkar klippa gräset?

Det är förhoppningsvis inte främst de yttre attributen eller våra gärningar som definierar oss. De är mer som följderna på orsaken och måste kunna se olika ut. Det viktiga är de inre kvaliteter och själsegenskaper som utgör det armeringsnät som skapar kvalitet och ryggrad åt en fullvärdig man. Hur ser mannen i mannen ut, undrar jag därför?

Insektsbiten

Jag har gått och blivit insektsbiten. För några år sedan var jag enbart intresserad av fåglar. Då jag och familjen var ute i naturen var min blick ständigt riktad mot himlen eller trädtopparna. Min hustru var däremot mer intresserad av det som kröp omkring på marken, bland buskar och sly, och det var faktiskt hon som fick mig att sänka blicken för att se på dessa små kryp.

Inledningsvis var jag väl lite skrämd och även äcklad av de kravlande och krypande djuren, särskilt de som kan stickas. Jag hade lite Hitchcock-känsla likt en scen ur filmen Fåglarna, att insekterna skulle surra och flyga in i öronen och klättra i ansiktet och kanske äta upp mig…

Men, ganska snart vågade jag titta. Och hur fascinerande är de inte? Jag såg en mångfald och variationsrikedom som är oöverträffad, roliga utseenden, vackra utseenden, fascinerande utseenden. Så blev jag fast!

Rödbent bärfis
Rödbent bärfis

När jag så fastnar så gör jag det ordentligt. Det är mitt nörddrag som sätter in, och det är inget jag beklagar egentligen, för det hjälper mig att verkligen hänge mig och utveckla mina intressen. Jag tränger lite djupare in i världarna och ser till att lära mig mer, precis som ett intresse faktiskt bör fungera. Nackdelen är förstås att allt annat trängs undan för stunden och jag avsätter all tid för detta, och det funkar inte alltid så bra med annat i livet då.

Visste du att det finns ca 25 000 arter bara i Sverige! Otroligt, och antalet ökar. Bara fjärilar, som förresten många ornitologer idag börjat intressera sig för, finns det ca 2 800 arter av. Ja du läste rätt. Utan att värdera så kan jag jämföra med fåglarna där vi i Sverige har sett omkring 500 arter, och en riktigt duktig fågelskådare ser kanske 200 – 300 arter på ett år. Chansen att se en insekt känns ju betryggande då. Men, som sagt, jämförelsen haltar. Fåglarna är ju lite större och ofta annonserar de sin närvaro, särskilt om våren… Många insekter däremot är enbart några få millimeter och gömmer sig i bark och mull. Men vem har sagt att man måste välja den ena eller andra? Det går utmärkt att skåda efter båda samtidigt.

När det gäller identifieringen av vissa arter så kan det bli riktigt besvärligt. Det är inte bara antalet som är överväldigande när man ska bestämma vilken art. Många insekter skiftar i utseende och är inte arttypiska, andra är slitna i dräkt och färg. Vissa arter är dessutom så likartade att det kan behövas ett mikroskop för att skilja dem åt. Men låt inte detta avskräcka dig. Du behöver ju inte som jag känna att det är viktigt att sätta namn på dem. Det går alldeles utmärkt att bara vara ute i naturen och titta på dem, njuta av deras fantastiska färgprakt och beundra naturens storslagenhet, även i det lilla.

Sexfläckig bastardsvärmare
Sexfläckig bastardsvärmare

Bra sagt Tomas Sjödin

De flesta av oss stöter väl ibland på något bra uttalande eller läser ett citat i någon bok. Det svåra är oftast att behålla det som sägs. För att inte tala om att låta sig förändras av det. Precis som bibelordet säger: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” Rom. 12:2.

Ibland kommer jag ihåg att skriva ner det jag hört eller läst, och givetvis vill man dela med sig till andra i tro och vilja att det även ska bidra till andras upplysning och bästa.

Fotot är lånat från SR.s hemsida.
Fotot är lånat från SR.s hemsida.

För några veckor sedan lyssnade jag till Tomas Sjödins vinterprat i Sveriges Radio P1. Det var nog det bästa vinter eller sommarprat jag hört på bra länge. Äntligen kunde någon tala om tro och kristen tro i radio. Jag har länge tänkt att vi i religionslöshetens namn och rädslan för att vara antiislamistiska inte törs tala om kristen tro i officiella kanaler. Frågar du mig, ja då måste du höra programmet.

Men, det var egentligen ett citat om något helt annat som jag lade märke till. Det handlar om ledarskap. Så här sa han:

”Allt ledarskap handlar egentligen alltid om att frigöra någon annans potential”.

Jag tänkte genast på mina chefer på jobbet där det blir så oerhört tydligt i det perspektivet hur de fungerar. Jag har chefer av båda lägren, det vill säga de som försöker vara chef och som styr och ger order, har deadlines och avkräver rapporter. Och så de som hör efter hur det går och intresserar sig för de ideer och förslag som ges, samtidigt som de entusiasmerar och berömmer för bra arbete. Särskilt märks det på dem som vill klättra eller är nya. De tar dessutom gärna äran av arbetet för egen del (jo, det händer ofta). Men det är så oerhört tydligt att dessa aldrig får den respekt de så hett åtrår och heller aldrig ses som en bra ledare för dem som arbetar för dem. Tyvärr är sällan verkligheten idealisk. Oftast är det dessa chefer som ‘lyckas’. Det beror på att de är klättrare och deras intresse består i att ta sig så högt upp som möjligt. Man kan fråga sig hur samhället skulle sett ut om det inte funnits chefer av klättrartypen. Givetvis skulle det lett till andra värderingar och därmed skulle vi också se på tillvaron med delvis andra ögon än dem vi har nu. Frågan är utopisk men intressant.

Vill man dessutom ta citatet vidare så tror jag att vi även kan tänka på det utifrån föräldraskapet. Hur leder vi våra barn? Hittar vi deras inneboende potential och möjliggör för deras utveckling. Eller vill vi förverkliga våra egna drömmar genom dem? Styr och ‘leder’ vi dem för att anpassas till samhället och rådande normer, eller för att bli de unika individer de kan. Håller vi i själva verket tillbaka dem?Frigjord potential

Och slutligen hur är det med medmänniskoskapet? Frigör vi våra medmänniskor eller våra grannar, eller klättrar vi på dem för att själva framstå som framgångsrika. Hur är det med avunden? Det sägs att vi styrs av ‘fear and greed’. Tänk så befriande motsatsen måste vara: ett utgivande och tillåtande förhållningssätt i tillit och förtröstan till livet och Guds omsorg!

Jag avslutar med ett annat citat som jag läste i morse på väg till jobbet. Det är hämtat ur John Ortbergs bok Livet jag längtar efter. Läs även den! Han citerar där själv Bernard Shaw, och så här vill vi vara, hit vill vi nå:

Livet jag längar efter”Detta är den sanna glädjen i livet: att få användas för ett syfte som man själv betraktar som högt; att få bli ordentligt utsliten innan man kastas på sophögen; att få vara en naturkraft istället för en liten självisk, ynklig och bitter figur som beklagar sig över att resten av världen inte ser som sin främsta uppgift att göra en lycklig.”

Last night

I går var det en rejäl storm. Egon kom på besök. Det var tursamt att det inte låg tung snö på grenarna, då hade vi nog fått se betydligt större skador och fler vindfällda träd. I dag när jag tittar ut ser allt återställt ut och nysnön som kommit skapar en vacker inramning åt denna söndag. Utanför fönstret har jag en vacker utsikt mot vårt fågelbord där just nu ett tjugotal domherrar proppar i sig av solrosfrön och annat. Det har även varit besök av en flock stjärtmesar som stirrigt klänger i en klase på talgbollarna. Vackert!

Vacker utsikt från vårt kök.
Vacker utsikt från vårt kök.

Medan stormen röt utanför i kvällsmörkret fick jag äntligen ro att titta på årets upplaga av BBC Last Night of the Proms. Har du möjlighet att se den på datorn eller på TV:n så kan jag verkligen rekommendera det! Jag tycker årets konsert var en av de bättre. Musiken var fenomenal och Janine Jansen som soloviolinist helt underbar i sin tolkning av Chaussons Poème. Men frågan är om inte sångarna och styckena för kör var största lyssnarupplevelsen. Jag tänker främst på stycket Song for Athene av John Tavener som var så känsligt och innerligt framfört. Vill du veta vad andra tyckte om konserten så kan du läsa denna recension av The Guardian här.

Chaussons Poeme i ett klipp från Youtube med Vadim Repin.