Kemikaliekonferens igår

kemikalie

Igår var jag på en kemikaliekonferens i Jönköping. Det var den andra konferensen som anordnats och jag hoppas på fler.

Tyvärr var det inte lika lyckat som jag hoppats på. Det var många upprepningar och man håller sig på ytan. Jag kommer att skriva en hel del i utvärderingen! Samtidigt tycker jag att den här konferensen är nödvändig. Den får absolut inte upphöra!

Vi är ju väldigt intresserade av området – annars hade det ju inte kommit 330 pers! Men, det var för simpelt. Nu har vi hört att farligheterna heter Bisfenol A och Dioxin. Dags för lite mer fördjupning. Och dessutom lite motstånd – vill gärna ha representanter för kapitalet och kemiindustrin där, och så vill jag gärna hänga fram en eller annan miljöminister eller politiker… Nu vill jag höra hur vi ska göra för att stoppa det här, inte bara vi som konsumenter. Pengar, pengar, pengar, var finns viljan till lagstiftning, var gömmer de sig som ska ta besluten! Hur gör vi REACH kraftfullare. Vad görs nationellt och internationellt.

Det vore väldigt intressant att få höra lite mer från dem som forskar inom plaster mm. Lite kemikurs kanske. Hur tänker de, innovationer och alternativ.

Men återigen och slutligen!!! ALLT allt allt handlar om det stora kapitalet, multimiljonindustrier, sysselsättningspolitik, etc. VI ÄR YNKRYGGAR! ALLA vi andra. Varför kräver vi inte mer av politiker och i förlängningen myndigheter, ner till oss själva. Jovisst, ja, allt ska ju först bevisas i segdragna forskningsrapporter som tar 20 år och som genast ifrågasätts, så behövs ny forskning, som åter tar 20 år…osv. Sedan tappar vi tron och hoppet och blir luttrade och bittra och uppgivna och kapitalet vinner återigen framför livet och de långsiktiga värdena.

Stickspår men parallellt: Hur kan det få fortgå att vi exempelvis har två superstora vapentillverkare i Sverige – SAAB och Bofors. Särskilt i fallet Bofors är vi ju extremt naiva. Nu har de precis lanserat en ny modell av Carl-Gustav CG4 och det vänder sig i magen att se deras reklam för den. Det framstår som L’Oreals smink för din hy, men här är verklighetens resultat söndersliten hy! Nå det var ett stickspår. Men kemindustrin har samma motiv och ibland lika tragiska resultat eller bieffekter.

Ja och så var det ju LRF med då! Men dem orkar jag inte kommentera. Det var ju en kul snubbe på slutet och vi fick ju skratta lite. Ibland behövs lite stand-up comedy också.

Jo för resten – lite om LRF ändå.

”Vill ni inte ha svenska bönder?” – frågade hon och förväntade sig ett rungande medhåll.

Hmm, för min del: det skiter jag faktiskt i. Jag tycker inte synd om de svenska bönderna. Jag kan dricka dansk eller norsk eller lettisk mjölk lika väl.

Vad är viktigt! Jo att det är säker och redlig mat. Att den är framtagen på bästa sätt för miljön (det är säkert så att det ändå är bäst för miljön med svensk mjölk med tanke på transporter och antibiotikaanvändning etc?). Att det är ett hyfsat pris.

Men, inte blir det bättre i sig att osten kommer från Västerbotten eller fläskfilen från Gästrikland. Det blir ju inte längre att ta färjan över från Helsingör. Och nej, jag tror inte det kommer att hålla med gårdslaktat från grannsocknen i längden. Det är förbi med det tänkandet, det är för romantiker.

Jag tror inte heller att de svenska bönderna har ett bättre etiskt tänkande än bönder från andra länder. Det är återigen bara en efterkonstruktion nu när vi har en bättre (annan) lagstiftning på vissa områden. Om vi släppte den svenska lagstiftningen skulle de snart bli lika pengakåta och vinstdrivna som alla andra.

Jag tänker fortfarande njuta av en god tysk pepparsalami och skinka från spanska Serrano – ibland när jag vill.
Pust! Och tack för att jag fick skriva av mig lite… Nu återstår det bara vad jag ska göra för att åstadkomma resultat. Vad kan jag göra?

Högkänslighet och gåshud

Då jag gärna lastar saker på mina axlar och inte som gåsen låter det rinna av mig har jag fattat tycke för ännu en teori om min personlighet. sens2Jag ser nu att jag inte bara är en grön personlighet (samordnande stödjare i insightstestet som baseras på Jungs psykologiska personlighetstyper), och dessutom introvert och dystymiker, utan numera är jag även viss om att jag också är högkänslig, om än inte fullt ut i alla delar. …Vilken arbetsgivare vill anställa mig efter att ha läst den här bloggen?! Men, sanningen skolen göra eder fria!

Nåväl, om du inte ger dig ut och springer någon dag, vilket Gud förbjude, utan istället nöjer dig med en varm kopp te vid brasan och laptopen i knät, så finns det intressant läsning på SvD:s Idag-sida.

En högkänslig person har en så låg tröskel för sinnesintryck att det påverkar hela livet. De har en lägre tröskel för att ta in olika slags sinnesintryck och deras hjärnor bearbetar informationen på ett djupare sätt. Känsligheten kan vara både en sårbarhet och en gåva.sens Många högkänsliga är till exempel riskmedvetna och lite försiktiga i nya situationer. De har ofta hög empati, är goda lyssnare, ser saker som andra missar och fattar ofta väl genomtänkta beslut. Allt enligt artikeln.

Ett passande citat:

”Men högkänsligheten är ett personlighetsdrag, understryker Elaine Aron. På samma sätt som vissa har utrustats med en ovanligt hög ”gåsfaktor” som gör att de flesta motgångar rinner av, påverkas andra människor extra mycket av såväl känslomässiga som sensoriska sinnesintryck.

Så kan till exempel en mindre tillrättavisning på jobbet, en armbåge i tunnelbanan eller en skavande tvättlapp i nacken rubba den högkänsliges sinnesstämning för resten av dagen – samtidigt som åsynen av ett knoppande träd eller ett barn som just lärt sig cykla kan överskölja honom eller henne med ett varmt lyckorus som håller i sig nästan lika länge. Högkänsligheten har alltså även positiva sidor.”

sens1Mycket i den här artikeln stämmer med flera bara i min familj. Sedan behöver det ju inte betyda att vi lider av detta eller har särskilt starka drag av det. Men det var intressant läsning och ger en tanke… Det är viktigt att vi förstår våra reaktioner och vet vem vi är. Annars blir vi som vindflöjlar som reagerar på förändringar och kastas hit och dit i vinden. Nej, det är alltid bättre att stå stadigt på jorden, känna sina rötter och gener, så att man vet vilken sorts träd man är.

För övrigt anser jag att Idag-sidan är värd en prenumeration på SvD enbart den.

De högkänsliga – alla artiklar

Då och nu

Mitt nyvaknade intresse för släktforskning har fått mig att samla på mig en del bilder från familje- och släktalbum. Att titta på de gamla svartvita fotografierna ger upphov till en mängd tankar. Om hundra år sitter kanske våra barnbarn och funderar över vår tid och våra tankar.

Syskon. Lilla flickan i hatt är troligtvis min mormor Rut.
Syskon?. Lilla flickan i hatt är troligtvis min mormor Rut.

 

Sysslingar fikar i gröngräset.
Sysslingar fikar i gröngräset.

 

Fika på ett rejält stenbord med fin service.
Fika på ett rejält stenbord med fin servis.

 

Inte riktigt samma kvalitet på bordet, men kaffet smakar säkert lika bra!
Inte riktigt samma kvalitet på bordet, men kaffet smakar säkert lika bra!

 

Herre – en bön

Herre, släpp in mig.
Öppna din famn.

Förlåt mig.

Hjälp mig att förstå.
Hjälp mig att vara ödmjuk.

Herre, du gav mig ditt ord:

Jesaja 48:17

Så säger HERREN, din återlösare, Israels Helige: Jag är HERREN, din Gud, som lär dig vad nyttigt är, som leder dig på den väg du skall vandra.

Öppna en väg – hjälp mig att se den.

Sparlåga

I den här åldern tänker man inte på att falla, och skulle det ske så faller man mjukt.
I den här åldern tänker man inte på att falla, och skulle det ske så faller man mjukt.

Livet går vidare. Det flyttar sig framåt eftersom klockan inte går att stanna. Jag själv har inträtt i en själslig skymning. Jag är besviken och trött på Gud. Man kan verkligen säga att hans vägar äro outgrundliga! Jag hoppas verkligen inte jag behandlar mina barn så som han behandlar sina. Bevara mig från det!

Nog om det. I morgon ska jag ta mig runt Stockholm halvmarathon. Jag har inte tränat för det men har ju ett startbevis, så jag gör ett försök i alla fall. Jag får väl gå lite om det blir jobbigt. En sorts sparlåga även på det.

Men så äntligen lite goa news. På måndag börjar jag en kurs i släktforskning. Det ser jag verkligen fram mot! Nu vill jag se om det är sant att farfars far blev mördad i USA. Kanske kan jag luska ut några Fader okänd. Fast det som verkligen intresserar mig är om det går att ana människan bakom faktauppgifterna. Vad hade han för värderingar, var hon lycklig? Jag har inget intresse i adelsmän eller andra potentater. Jag vill lära känna den verkliga, ofta fattiga rallaren eller torparen. Hur orkade de fast det var fattigt och eländigt. Vad hittade de för motiv som höll dem fast vid livet.

Här är min farmor som ung. Jag fick aldrig lära känna henne eftersom hon dog 1957 och jag ännu inte var född. Jag skulle verkligen ha velat fråga henne om råd och sökt hennes vägledning. Hur såg hon på livets varför?

Min farmor Elin
Min farmor Elin

En otydlig Gud

Ibland – som igår – tyckte jag att jag kände hans närvaro. Mina segel fylldes av friska vindar och jag kände mig viss om hans ord och löften.

Idag är jag knäckt som när torra grenar bryts under ens fötter då man går i skogen. Någonting stort rullade just över mitt huvud och jag knäcktes som en liten råtta – igen! Jag såg det inte ens komma.

Vill Gud välsigna eller knäcka? Vad är det som är så svårt att bestämma. Är det här hans sätt att uppfostra? Uppfostrar jag mina barn utan att säga dem orsaken eller hur jag vill att de ska bete sig framöver – knappast! Varför är då Gud så erbarmeligt otydlig och komplicerad. Denne store allsmäktige fader som förmodligen kan om han vill, föredrar att vara inkonsekvent, slumpartad, sällan eller aldrig rolig eller skojig. Han tycks föredra lidande, gråt och tandagnisslan framför glädje och lycka. Och vem är jag att ge honom pekpinnar? Han gör som han vill. Det tragiska eller svåra är att han vill vi ska tacka honom och vara underdåniga och prisa honom för hans visdom, samtidigt som vi står med brallorna nere och inget fattar!!!

Och hallå Gud -hur svårt kan det vara att prata så man hör!

Till Gud… du kan behöva lite bra musik som omväxling mot änglatrumpeter och jubelkörer!

 

 

 

Filmer om musik och skapande

De filmer som jag värdesätter mest och som jag berörs mest av är de som handlar om musik och skapande. Filmer som handlar om musikaliska genier eller om musikens kraft att förändra och beröra oss som människor. Givetvis uppskattar jag även filmer om bildkonstnärer eller författare på samma vis, men det ligger något visst i musikens uttryck som gör att vi tar till oss känslan och budskapet starkare och mer direkt. Vi kan njuta av konstverket redan som det är i filmen.

A Late Quartet
A Late Quartet

Nu senast såg jag A Late Quartet som är en liten film till sitt format. Den handlar om fem personer. Den ena av dem är dotter till två av de fyra musikerna i kvartetten Fugan. De har tidigare varit en mycket hyllad och framgångsrik kvartett, men när en av dem meddelar att han blivit sjuk i Parkinsons och inte längre kan spela, börjar svårigheterna och gammalt groll kommer upp till ytan. Omställningen blir svår både musikaliskt och för dem privat och kvartetten balanserar på en tunn tråd. Kanske måste de sluta med sitt spelande. Det är en tunn handling och den är ganska förutsägbar, vilket gör att filmen riskerar att floppa i mina ögon. Men om man som jag är klart intresserad av klassisk musik och dess skapande, så laddas filmen med det intresset och ger tillbaks den energi och vitalitet som gör filmen njutbar.

Eftersom jag helst lyssnar på klassisk musik så väljer jag först och främst sådana filmer, men det finns förstås många andra som har ett minst lika stort djup och starkt tilltal.

Walk the Line
Walk the Line

Ett exempel tycker jag är filmen ”Walk the Line” om ”The Man in Black” Johnny Cash, för några år sedan som är en riktigt bra film med Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon i huvudrollerna. Några andra filmer som jag sett med mycket musik och där skapandet står i centrum är Pink Floyds The Wall, Brassed Off, 8 mile med Eminem, Amadeus, School of Rock, Crazy Heart, En värsting till syster, den svenska filmen Så som i himlen och Moulin Rouge, mfl mfl.

Men de filmer jag verkligen ville slå ett slag för i detta inlägg och som jag inte tror fått den spridning som jag menar de förtjänar är Solisten, Konserten, Once och Shine. Tillsammans med Amadeus utgör de så att säga mina topp fem. Mycket musik utlovas…

L_
Solisten

Solisten handlar om en journalist som upptäcker en f.d. musikstudent och vill göra ett reportage. Musikern är ett geni som inte klarat pressen och nu lever marginaliserad, men musiken lever starkt kvar inom honom. Bådas liv kommer att påverkas av deras möten men när kraven ökar och samhällets förväntningar pressar så är hinnan tunn och kroppens flykt in i mental sjukdom ligger nära.

Konserten handlar om en orkesterledare, och för den delen en hel orkester, som hamnat i onåd hos den rådande sovjetregeringen och tvingats upphöra med sina konserter.

Nu ges det ett tillfälle och de griper chansen att få åka till Paris för att ge en konsert. Det är bara det att arrangörerna vet inte att det är fel orkester de bokat. Den riktiga orkestern har inte nåtts av inbjudan.

Konserten
Konserten

Det fax som skickades kom ‘som av en händelse’ inte fram och i stället gör sig de numera lite ringrostiga f.d orkestermedlemmarna sig redo för en come-back. Det är en film fylld av humor och värme, men den handlar också om genialitet, hängivenhet och kärlek till bra musik.

Once handlar inte om klassisk musik, men den är likafullt oerhört stark och gripande i sitt budskap om musikens själ och vårt starka behov av att utrycka oss genom den. Filmen handlar om två personer som i ett kort ögonblick av livet möts och skapar tillsammans och som åskådare går det inte annat än att gripas och hänföras.

Så slutligen Shine som handlar om den verklige musikern David Helfgots liv. Ett musikaliskt underbarn som även han pressats för hårt och där geni övergått i galenskap.

Once
Once

Hans väg tillbaks blev lång och stundtals svår, men idag är han frisk igen och ger konserter. Den som inte efter att ha sett denna film känner att han endera vill ha ett piano och genast börja spela, eller kanske i stället vill köpa Sergej Rachmaninovs pianokonserter på CD, han är troligen döv eller förtjockad till den grad att musik troligen inte gör sig besvär alls i dennes liv.

Shine
Shine

Om jag var en robot

Vid tanken på om jag var en robot skulle många tänka hur mycket de skulle klara att göra, vilken precision och vilka superkrafter de skulle få. För min del handlar det i stället (förstås … suck!) om känslor. Jag har inga behov av att bli en överdängare på saker och ting, men jag vill inte heller leva förkrympt och ofullgången. Jag vill nå min fulla potential och jag vill göra mig själv tydlig, stark och osårbar.

Om jag var en robot skulle jag först ställa in mig på socialt läge. Inte alltid, men förmågan ska finnas där så fort den behövs. Jag skulle utan vidare kunna vara trevlig, öppen, kontaktsökande och artig. Det skulle kännas naturligt att bry mig om andra och min medmänsklighet skulle med lätthet vara utåtriktad. Jag skulle fråga mig om vad min nästa har för behov och vad jag kan göra.

Om jag var en robot skulle jag kunna göra saker utan att känna efter. Jag skulle inte behöva låta mina känslor styra mig först. Det skulle leda till att jag får saker gjorda och min tid skulle bli fullt utnyttjad. Jag skulle få se upp bara så att jag inte oreflekterat ägnade mig åt fel saker eller trampade andra på tårna, därför att jag inte känt mig för. Men, det skulle vara så enkelt att planera, göra listor och bocka av.

Framför allt: om jag var en robot skulle jag ha ett jämnt humör. Jag skulle inte behöva bli sårad av andras ord. Jag skulle inte behöva förlåtelse eller tröst, och förhoppningsvis inte heller behöva be om förlåtelse, eftersom jag skulle klara mig från att såra andra. Jag skulle inte känna revanschlust eller hämndlystnad. Mitt tålamod skulle vara obegränsat. Inga problem att orka med barnen, hustrun, mig själv eller andra. Jag skulle kunna göra mig fri från aggressioner.

Evangelium enligt Marcus

Jag slog precis igen Evangelium enligt Marcus av Marcus Birro. Jag fick den på min födelsedag för några dagar sedan och den passade in som en pusselbit i mitt liv just nu. Jag formligen kastade mig över den och sköt övriga böcker åt sidan. Det var lite oväntat, men jag har ju hört honom i TV och läst om honom, och alltid känt att han har något att säga, att han inte räds att säga det, men samtidigt fått ta emot oförtjänt mycket stryk från personer som inte vill förstå eller är beredda att öppna sig, personer som saknar respekt. evangelium_enligt_marcusI Evangelium enligt Marcus berättar han dessutom om något som verkligen angår och berör mig, nämligen trons kapitel, som egentligen är själva grundvalen för allt som är jag.

Under läsningen ropade jag flera gånger: stopp, läs igen! Men jag drevs framåt. Han skriver så att man drivs framåt. Man dras med kraft in i en turbulens och som i en ström av blod. Just så skriver Marcus Birro. Hans pennas bläck är hans blod och armen som skriver är fästad vid en rak rygg och en brinnande hjärna. Han skriver med en kraft och ett budskap så starkt att han själv inte alltid förmått leva efter hans ord eller sitt hjärtas vilja. Så är han en människa och som människa talar han till mig, förbrödras vi genom ljudlösa bokstäver. Båda vibrerar vi likt känsliga instrument i livets och blodets symfoni.

Jag vill avsluta med ett alldeles lysande och välformulerat citat. Det får också beskriva mitt erkännande till Marcus Birro för vad jag tycker han lyckas bära upp (som i motsats):

”Annars är det besvärande tyst runt och ifrån många kristna ledare. Alla verkar livrädda för att tycka eller känna någonting alls. Bättre då att hålla sig under radarn. Bättre att släta ut sin egen tro och övertygelse tills det plana, platta strecket till slut indikerar att patienten är på god väg att avlida.”

Tillsammans är bäst

Jag var djupt försjunken i min dagbok och kände att det var viktigt att hålla kvar i den där tråden så jag inte tappade bort vad jag tänkt. Inspirerad av min försjunkenhet kände plötsligt min son att även han hade en tanke han ville skriva, och det var ju bara på den där platsen det verkade gå att formulera sig. Det fanns även ett stort mått av mysfaktor inblandat förstås. Vi delar ju på denna stund tillsammans du och jag pappa! Så nu skriver vi – eller åtminstone jag… 🙂

Jag tycker man kan se en liten uppgivenhet i min blick, kanske även en frustration, men jag lovar att det finns även en stor ömhet och insikt i vem som kommer främst i livet. Jag kände att jag var färdig med mitt skrivande och gav mig så in i formuleringar om monster och gubbar och olika namn på företeelser jag aldrig hört talas om! 🙂

Vilken glädje det är att ha prioriteringarna klara för sig!

Skriver tillsammans

Och namnet är…

Ska man skriva något och lägga ner tid och energi på det, så bör det handla om något som är viktigt för en själv. Det bör helst vara relevant, intressant och angeläget även för läsaren. Allt annat vore respektlöst. Att skriva seriöst och personligt kräver tanke och dränerar på energi. Därför tar det ofta långt tid mellan inläggen. Det är då skönt att ibland även skriva en del ytligare inlägg eller länka till andra sidor eller företeelser som är intressanta. Det mesta ryms, men en blogg bör ju inte enbart bestå av blaha-inlägg.

Det jag helst vill skriva om är ofta personligt, och även om det också är allmängiltigt, så hindras jag av tanken att jag lämnar ut mig själv och gör mig sårbar. Visserligen har jag valt att inte skriva ut mitt namn; jag förekommer på bild några gånger, och om man verkligen vill kanske man skulle kunna göra några sökningar på internet för att hitta vem jag är, men det är min tro att det knappast är intressant. Det som skulle kunna vara jobbigt är i det fall jag eventuellt söker nytt jobb och min nya arbetsgivare söker på mig och då får läsa om depression, nedstämdhet eller andra inlägg där jag skriver om mindre smickrande sidor av mig. Det är också det som varit avgörande för varför jag vill vara namnlös. Världen är inte mogen för att hantera sådana ämnen med förnuft. Det får alltid större negativa konsekvenser för den som gör sig sårbar än vad det smakar. Detsamma gäller för en del medmänniskor. Det är tyvärr fortfarande stigmatiserande att nämna ordet depression utan att de tittar konstigt på dig, plötsligt inte vill umgås, undviker dig och slutar ringa. En annan fråga som det kanske är än viktigare att man hittar en balans på, är hur mycket man kan skriva om ens barn eller andra nära. Det är givetvis även här av störst vikt att inte namnge någon, men lika viktigt är det att inte berätta om personliga detaljer som kan vara känsliga. De har ju inte valt själva att förekomma offentligt (såvida jag inte låter dem godkänna texten i förväg).

Förhoppningsvis klarar jag av att hålla balansen när det gäller det jag skriver som berör andra, men det är också min förhoppning, att jag ska lyckas skriva öppnare och bli mer tydlig med vad jag tycker i många frågor. Jag tror att jag, precis som många andra som skriver, egentligen vill påverka och leda världen till förbättring. Jag önskar att just mina erfarenheter kan göra skillnad, åtminstone för någon enda…

Förnuft och flathet i Ukrainas spegelglas

Krisen i Ukraina och på Krimhalvön är givetvis i första hand en kris och en tragedi för de människor som lever sina liv mitt i den. Hur krisen kan lösas på bästa sätt är omöjligt att säga. Vilket pris får det kosta, i människoliv, pengar, prestige eller makt? Det är kanske också bara de som är involverade i krisen som har rätten att säga något, men samtidigt också de som är minst kapabla att formulera förnuftiga tankar när vreden flammar. Den vältalige Sir Winston Churchill kan citeras: ”Tala i vredesmod och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin ångrat”. Jag personligen vill gärna att vi människor anlägger ett perspektiv på vår tillvaro där vi betraktar vår planet som satt vi på månen och blickade ner på jorden. Inser vi inte hur små vi är och hur oändligt sårbara vi är. Vart ska vi ta vägen om vi inte kan leva tillsammans på denna planet? Vem äger jorden och vem har bestämt de territoriella gränserna? Är jag naiv? Jag tycker det är Putin och andra krigshetsare som är såväl naiva som rädda och giriga! Därmed har jag inte sagt att jag inte tycker man ska reagera på orätt, och trots att jag i grunden är pacifist och aldrig skulle kunna tänka mig att starta ett krig själv, menar jag visst att vi bör genomdriva sanktioner och resolut protestera och i yttersta nödfall också har rätt att värna vårt hem med våld mot övergrepp och invasion. Som vanligt handlar det om sandlådans eller skolgårdens filosofi: Kalle bråkar med Pelle. Vem har rätt, vem började, och ska jag lägga mig i bråket? På vilket sätt hotar utgången av bråket den rådande ordningen? Vems perspektiv ska avgöra det? Är det den vars perspektiv gynnar de flesta, de starkaste eller de med det högsta moraliska imperativet? Och vem ska så slutligen avgöra denna legitimitet – historien?

Utan att ta ytterligare ställning i frågan när det gäller hur konflikten ska lösas eller vems anspråk som är mest berättigat har jag med igenkännande läst några artiklar i SvD som jag vill länka dig vidare till. De belyser så väl hur situationen har kunnat uppstå och framför allt ger de läsaren en bild av vår egen nonchalans att lära oss av historien men också en flathet som bottnar i en kulturell oförståelse. Framför allt vill jag ur detta perspektiv rekommendera Prof. Wilhelm Agrells artikel: Sunt förnuft måste göra halt. Och när det gäller olikheter i strategi och synsätt på agerande följande belysande artikel av statsvetaren Björn Ottosson: Så kan Putin snabbt manövrera ut USA.

Tack för ordet.