Håller tummarna för Grandelius

Schack är så fascinerande! Svårt och skoj på samma gång. Jag är inte med i någon schackklubb och är troligen en ganska svag schackspelare. Jag försöker att lära mig och läser en och annan schackbok och spelar mot datorn hemma. Just nu pågår en schackturnering i Norge på högsta internationella elitnivå, Norway Chess. Nils Grandelius från Sverige har lyckats kvalificera sig som en av deltagarna. För svenskt vidkommande och säkert även för Nils så är detta extra stort.

Jag ville skriva detta inlägg efter att jag sett en kommentar upplagd på Youtube via Sveriges schackförbund av Jesper Hall. Jag är som sagt inte särskilt kunnig i schack och det är inte så lätt att greppa de olika teorierna om vad som gör ett drag bra eller dåligt. Efter att ha sett Jespers genomgång blev jag så glad eftersom jag upplevde att till och med jag fick ett någorlunda bra grepp om vad som hände under Nils parti igår. Många Youtube-klipp är annars ofta så röriga och kan kännas övermäktiga med alla varianter som presenteras, men Jesper lyckades verkligen att förklara partiet enkelt och pedagogiskt. Jag rekommenderar om du är intresserad av schack att lyssna på inlägget.

 

 

Högkänslighet och gåshud

Då jag gärna lastar saker på mina axlar och inte som gåsen låter det rinna av mig har jag fattat tycke för ännu en teori om min personlighet. sens2Jag ser nu att jag inte bara är en grön personlighet (samordnande stödjare i insightstestet som baseras på Jungs psykologiska personlighetstyper), och dessutom introvert och dystymiker, utan numera är jag även viss om att jag också är högkänslig, om än inte fullt ut i alla delar. …Vilken arbetsgivare vill anställa mig efter att ha läst den här bloggen?! Men, sanningen skolen göra eder fria!

Nåväl, om du inte ger dig ut och springer någon dag, vilket Gud förbjude, utan istället nöjer dig med en varm kopp te vid brasan och laptopen i knät, så finns det intressant läsning på SvD:s Idag-sida.

En högkänslig person har en så låg tröskel för sinnesintryck att det påverkar hela livet. De har en lägre tröskel för att ta in olika slags sinnesintryck och deras hjärnor bearbetar informationen på ett djupare sätt. Känsligheten kan vara både en sårbarhet och en gåva.sens Många högkänsliga är till exempel riskmedvetna och lite försiktiga i nya situationer. De har ofta hög empati, är goda lyssnare, ser saker som andra missar och fattar ofta väl genomtänkta beslut. Allt enligt artikeln.

Ett passande citat:

”Men högkänsligheten är ett personlighetsdrag, understryker Elaine Aron. På samma sätt som vissa har utrustats med en ovanligt hög ”gåsfaktor” som gör att de flesta motgångar rinner av, påverkas andra människor extra mycket av såväl känslomässiga som sensoriska sinnesintryck.

Så kan till exempel en mindre tillrättavisning på jobbet, en armbåge i tunnelbanan eller en skavande tvättlapp i nacken rubba den högkänsliges sinnesstämning för resten av dagen – samtidigt som åsynen av ett knoppande träd eller ett barn som just lärt sig cykla kan överskölja honom eller henne med ett varmt lyckorus som håller i sig nästan lika länge. Högkänsligheten har alltså även positiva sidor.”

sens1Mycket i den här artikeln stämmer med flera bara i min familj. Sedan behöver det ju inte betyda att vi lider av detta eller har särskilt starka drag av det. Men det var intressant läsning och ger en tanke… Det är viktigt att vi förstår våra reaktioner och vet vem vi är. Annars blir vi som vindflöjlar som reagerar på förändringar och kastas hit och dit i vinden. Nej, det är alltid bättre att stå stadigt på jorden, känna sina rötter och gener, så att man vet vilken sorts träd man är.

För övrigt anser jag att Idag-sidan är värd en prenumeration på SvD enbart den.

De högkänsliga – alla artiklar

Sommarvikarier

Jo det är klart att det är bra att ungdomar får jobba som sommarvikarier. Men det kan bli lite komiskt ibland. Idag var jag och hustrun till den lokala byggvaruhallen. Vi skulle köpa puts eller cement till vår husgrund som behöver lagas efter att vi rivit bort reviteringen. Så står vi vid säckarna och kollar på skyltarna för att försöka förstå om vi ska ha Mur och puts B, eller Putscement A, eller Lagningsbruk, eller… det fanns minst fem som skulle kunna användas enligt instruktionerna. Då kommer det en ung och mycket trevlig sommarvikarie fram till oss och frågar om vi behöver hjälp? 🙂 Javisst, svarade jag, det skulle vara väldigt bra att få lite hjälp med att välja rätt säck. Så började jag fråga om skillnaden mellan den och den säcken, och vad de olika beteckningarna betydde. Jag överdriver inte om jag säger att han kunde ingenting! Jag och min hustru tittade förstummat på varann och undrade varför han kom fram och erbjöd oss sin hjälp? Det var visserligen frimodigt av honom och han var som sagt väldigt trevlig, men det kan bli lite komiskt ibland.

Okunniga kunniga tjänstemän

Det här inlägget blir mest en hänvisning och en rekommendation att läsa vidare. Det handlar om hur inskränkt och okunnigt vi kan tänka ibland, vår oförmåga att tänka ett steg längre eller vidare. Här är det en tjänsteman som säkert försökt vara en duktig tjänsteman och som i sin iver att följa lagen och checklistan att kryssa av, inte har den blekaste aning om ärendet han handlagt eller kan förstå vad det egentligen har handlat om hela tiden. Mycket tragiskt!

Det är så viktigt att vi inte bara blir duktiga på vårt jobb, det är så oerhört mycket viktigare att vi blir bra på att vara människor. Att vi öppnar våra sinnen och blir lyhörda. Låter oss formas av kärlek utan att vi för den skull blir naiva eller ”blåögda”.

Läs Maria Ludvigssons välskrivna ledare på SvD.

Valjakt förbjuds

Äntligen förbjuds den japanska valjakten! Det var med ett leende jag läste domarens syrliga kommentar angående forskningsvärdet av valjakten. Det är dags att även myndigheter benämner saker på rätt sätt och för vad det är. Det senaste beslutet från FN hoppas jag kommer att väga tungt och förhoppningsvis även leda till att andra instanser vågar bidra till skyddet för vår känsliga jord och dess invånare.

SvD om förbudet.

Det går som några kanske vet en serie på TV som heter Whale Wars. Jag tittar ibland på den och tycker det är uppenbart vad som sker och att vi behöver göra något. Organisationen som serien handlar om heter Sea Shepherd Conservation Society. Här kan du läsa om ett uttlande som gjordes under pågående förhandling i ärendet.

15 år och tiden går!

Idag fyller min ena dotter 15 år. Det är för övrigt hon som är avmålad på bilden i sidhuvudet, ungefär 5 år gammal. Att se henne framför sig idag är smått ofattbart! Tanken på att hon alldeles nyligen låg i mina armar och tittade storögt upp på mig är svindlande. 🙂

Jag älskar mina barn mer än de kan förstå och jag kan uttrycka! Det finns ingen stoltare pappa än jag!
Jag älskar mina barn mer än de kan förstå och jag kan uttrycka! Det finns ingen stoltare pappa än jag!

Konsert jag önskade jag hört

I gårdagens SvD läste jag en väldigt bra recension av Sjostakovitjs cellokonsert nr 1 med Jakob Koranyi, cello, Daniel Blendulf, dirigent, Kungliga Filharmonikerna på Konserthuset. Lyssnarens nyfikenhet väcks i mig och entusiasmen över den klassiska musikens levande själ uppenbaras i artikeln så jag önskade jag varit där.
Jag tog genast fram mina cellokonserter och lyssnade girigt igenom dem. I samma box har jag även hans Pianokonsert Nr 1. Här kommer Sjostakovitjs hela register av lekfullhet och lyricism fram tycker jag. Konserten skrevs också 1933 innan han blev stämplad som fiende till folket av Stalin och tvingades ändra sitt uttryck för att överleva som tonsättare. Senare forskning har dock visat att han hela tiden var dissident och många gånger skrev in ett ”dolt” budskap i musiken.

130 mil inspiration

I mitt förra inlägg skrev jag om sommarens äventyr, vandringen med stort V tillsammans med min grabb, hur jag längtar efter att vara ute i naturen och söker efter det enkla avskalade livet. Samtidigt bär jag på en dubbelhet och jag är inte helt sann när jag skriver så. Jag är den förste att erkänna att jag även dras till TV och datorer och det moderna samhällets sociala kultur. Men som idé 😉 måste jag ändå få tro att jag är halvvägs där. En av dessa äventyrare som förverkligat sina drömmar och prövat sina gränser, – livin’ on the edge! – Göran Kropp, som jag för övrigt haft äran att sova i samma tält med (host, host, försök till skryt 😉 ), är en av mina stora idoler. Hans personlighet och hans äventyr har alltid inspirerat mig, tyvärr gick han ju bort alldeles för tidigt. Rune Larsson och Björn Sunesson är två andra personer vars löparäventyr och syn på löpning som en naturlig del i livet har inspirerat mig att springa och fortsätta springa med delvis andra målsättningar i blicken.

Så har jag även snubblat över en annan blogg som gripit tag i min längtan efter att vandra. I bloggen En fjällvandring på egen hand skriver Johanna Lundgren om en vandring från Treriksröset till Grövelsjön, en nätt liten vandring på sådär 130mil! Och vilken inspiration den har gett mig! När jag först hittade hennes blogg hade hon hunnit gå mer än halvvägs men jag läste ifatt allt i ett enda svep och har sedan följt äventyret hem i mål. Vilken tjej och vilken prestation! Samtidigt förstår jag att det inte är att prestera som är i fokus, utan upplevelsen! Att vandra är ingen duktighetsuppvisning utan en dragningskraft, ett fundamentalt annat! Hon är nu visserligen i mål men läs så förstår ni vad jag menar. Börja från dag ett och läs som det vore nu! Hon gjorde det! That’s the difference.

P.S  Apropå att ha träffat kändisar… Jag har alldeles för ett par dagar sedan haft nöjet att skaka tass med henne. Jag var på en marknad i byn där jag arbetar och där gick hon plötsligt förbi (jo, hon bor i en annan by alldeles i närheten). Först tänkte jag Wow! men sedan kände jag att det borde jag ju säga till henne, om jag nu bara vågar… Men hur kul kan det vara att bli störd av en vilt främmande man när allt man vill är att få vara ifred och strosa runt på stan i egen takt, tänkte jag.  Samtidigt ville jag ju så gärna säga hej, så jag trotsade min nervositet och klev fram på skakiga ben och sa hej!

Det gick bra och hon var mycket trevlig! 🙂

Den här bilden får väl illustrera dubbelheten mellan samhälle och natur. En asfalterad väg i en underbar allè. Landskapet runt om var för övrigt fantastiskt vackert.
Den här bilden får illustrera dubbelheten mellan samhälle och natur. En asfalterad väg i en underbar allè. Landskapet runt om var för övrigt även det fantastiskt vackert.

Peteris Vasks – hopp och skönhet

Klassisk musik har fått en allt starkare betydelse för mig med åren. Som ung var det hårdrock som gällde. Jag lyssnar fortfarande på hårdrock, men den har inte samma potential längre. Hårdrocken har betydelse endast för en liten del av min själs spektra, främst i aggressions- eller tuffhetsdelen. Klassisk musik som försöker nå fram till dessa uttryck lyckas sällan eller aldrig. Och väl är det. Som mål för mänskligheten tjänar aggression inga syften. ”Tala i vrede och du har hållit det bästa tal du någonsin kommer att ångra”, sa Winston Churchill. Dessutom ska en gammal indian ha sagt att människan lever endast av skönheten. Väl talat!

Just nu satt en rödstjärt i grantoppen alldeles framför där jag sitter. Han spelade sin allra finaste sång för att locka till sig en hona. Det är fascinerande när man ser och hör vårsymfonin utspelas framför ens ögon och öron. Hur blommor och djur och natur fullständigt exploderar, inte i aggression eller fulhet, utan i lyrisk skönhet. Att se det vackra manifestera sig i skapande kraft som en lovsång i fulländning till Guds ära.

När det gäller klassisk musik har jag haft en förutfattad mening att moderna eller nutida tonsättare endast är intresserade av att experimentera och helst chockera, med en musik som inte bara är atonal utan helst också bryter med alla skönhetsideal, i en vilja att skapa en svår och komplicerad musik som knappt går att lyssna till. Men, samtidigt inser jag att det är lockande och spännande att söka nya uttryck, i linje med själva skapandeprocessen, en nyupptäckandets glädje.

Peteris Vasks är en samtida kompositör som kombinerar skönhetssökande med moderna anspråk. Hans musik utstrålar såväl harmoni som hoppfullhet, även om det finns ett anslag av nån sorts ambivalent drama, ett mörker som bekämpas av godhetens krafter. Lyssna särskilt till hans konsert för violin och stråkorkester ”Distant Light”, ett stycke som kommer så nära fulländning och perfektion i känsla och tilltal som någonting jag lyssnat till. Därefter vill jag rekommendera ett underbart stycke komponerat för basfiol, ”Bass Trip”, där bassträngarnas frekvenser omsluter din ryggrad och får hela din själ att vibrera.

Nedskjutningen över Värmland

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg där jag konspiratoriskt formulerade misstanken att det ljusfenomen som sågs över Värmlandsskogarna och som antogs ha kraschlandat där inte var en komet utan den satellit som Nordkorea samma dygn försökt skjuta upp i omloppsbana runt jorden. En händelse som jag, oavsett sanningshalten i det inlägget, är övertygad att våra kära världsdominanter i väst inte någonsin skulle vilja se förverkligat. Jag tänkte att den satelliten helt säkert varit dödsdömd hela tiden och nu oturligt råkade hamna i våra svenska skogar när ordningen så att säga blev återställd.

Jag hade inte mycket bevis för mitt påstående och inte heller möjlighet att kunna bedriva någon privatspaning efter nedfallna metallbitar då jag inte bor i närheten, men så för en tid sedan läste jag i tidningen när det rapporterades om Nordkoreas senaste kärnvapenprovsprängning uttalandet av den statliga nyhetsbyrån KCNA:

”Kärnvapenprovet genomfördes som en åtgärd för att skydda vår nationella säkerhet och vårt oberoende mot USA:s fientlighet, som har kränkt vår republiks rätt till en fredlig satellituppskjutning”.

Det var speciellt orden som uttalar en kränkning av rätten till en satellituppskjutning som jag reagerade på och som passar in i mitt resonemang att satelliten inte längre finns. Intressant tycker jag, jag kanske hade rätt ändå! 🙂

Jag hittar inte artikeln på SvD:s hemsida längre, men har hittat uttalandet bland annat här på SVT:s sida.

Schack över mitt huvud

gp_top_850

Just nu pågår Candidates Tournament 2013 i London där vinnaren får chansen att utmana V. Anand om titeln som världsmästare i schack. Turneringen kan följas direkt med kommentarer i realtid. Detta sätt att presentera schackmatcher är riktigt spännande. Många skulle nog annars kunna säga att det är mer spännande att se på när färg torkar än att sitta fem – sex timmar vid en schackmatch som dessutom med säkerhet bara ett fåtal människor förstår djup och bredd av när de ser det spelas. Men det är här de briljanta kommentatorerna kommer in; såväl Lawrence Trent som Nigel Short gör ett fenomenalt bra jobb i att förklara ideerna bakom de olika dragen och ger en god inblick i hur en schackmästare tänker. Så även om jag inte begriper särskilt mycket av det som sker på brädet, så rycks jag med i dramatiken och njuter av spänningen. Det bästa är att jag inspireras till att själv spela.

h