Äntligen pilgrimsvandring

Pilgrimsvandring med det bästa ressällskap man kan tänka sig!
Pilgrimsvandring med det bästa ressällskap man kan tänka sig!

Det är fantastiskt att kunna berätta att jag och min grabb har pilgrimsvandrat från Ödeshög till Vadstena. Det var kanske inte Camino de Santiago de Compostela, men det var två dagar längs Fransiscusleden och Klosterleden. Det var pilgrimsvandring som den skulle ha sett ut även i Spanien. Jag är lycklig!
Samtidigt är jag ledsen, för efter ankomst till Vadstena fick jag världens migränanfall, och den kväll jag hade tänkt skulle bli en så fin avslutning, blev nu i stället ingenting. Det gav mig mycket att tänka på, och det är ju vad en pilgrimsvandring är till för. För det första: att ha ansvar för någon annan och inse att jag inte klarar av det. Jag blev så dålig att jag inte ens tog mig ur sängen. (Nu led min kille inte svårt av det. Han var själv så trött att han lade sig att sova. Det fanns några smörgåsar och Digestivekex ifall han velat, men den medhavda godispåsen räckte som kvällsmat…) För det andra: insikten att jag är oerhört känslig för vätskebrist och stekande solsken. Jag drack relativt stora mängder, men kom aldrig ifatt första dagens stora vätskeförlust. Solstrålarna stekte på mitt huvud och starkt ljus översvämmade mina ögon. Jag har svårt att tänka mig att ha en varm hatt på huvudet i värmen och solglasögon har jag alltid funnit bedrövligt jobbiga att bära.

Som ett prov att vandra inför ett eventuellt Spanienäventyr var det perfekt! Jag fick prova min nya ryggsäck och den satt perfekt på ryggen. Den kommer att fungera bra. Det var nyttigt att känna att handdukar, kläder och lakan väger. Böcker, tidningar, konserver som vi nu bar med oss väger massvis och dem kan man helt skippa i Spanien. Det gäller att jaga gram på allt! Det var helt uppenbart att en minskning med 2-3 kg var en stor hjälp för fötter och ben. Rekommendationen på 10-11 kg som maxvikt är bra som rättesnöre (jag hade nu 14-15 kg som mest, allt för att grabben skulle ha en bra resa).

Minst lika viktigt eller mest, det hänger samman, är bra skor! De jag hade nu fungerade överraskande bra. Det var ett par helt vanliga walking skor från Salomon, alltså inga särskilda vandrarkängor. Men sulan var hård och gav en bra stötupptagning. Skon var stabil. Enda minus var den mediokra snörningen som är deras standard. Det bör i stället vara en klassisk snörning, tror jag. Skorna bör dessutom vara en halv storlek för stora. Fötterna svullnar och man slår i stortån i framkanten. Något som efter en dag blir ganska besvärligt. Överhuvudtaget tror jag man ska tänka lite militäriskt när det gäller skor. De har lång erfarenhet av tuffa marscher med packning. Därför tänker jag att skorna ska vara hårda och ge ett bra stöd. Min kille gick i ett par mer vanliga gympaskor med mjukare sula och fick större problem än jag med smärta i fötterna. Det avgörs speciellt på asfalt…

Förväntansfulla pilgrimer före avfärd.
Förväntansfulla pilgrimer före avfärd.
blogg3
Spartansk middag bestående av makaroner och korv. Smakade som en slottsbjudning.

A million steps

Jag älskar att läsa böcker om Camino de Santiago och de som vandrat leden som pilgrimer. Nu har jag precis läst klart A Million Steps av Kurt Koontz. Boken är precis som många andra en personlig betraktelse över vandringen och de personer han möter. Han reflekterar över sig själv och sitt liv och beskriver hur vandringen och de tankar han erfar sätter hans tidigare liv i perspektiv.  På så vis fungerar pilgrimsvandringen så som många förväntar sig att den ska göra, och för Kurt Koontz blir den en stark personlig upplevelse. Bokens värde ligger inte enbart i den personliga förändringen av Kurt, utan minst lika mycket i hur välskriven den är och hur levande han berättar om allt han upplever.

A Million Steps av Kurt Koontz
A Million Steps av Kurt Koontz

Det är en vacker bok, en glad bok och en hyllning till att leva i nuet. I allt blir den en inspiration att själv göra resan och öppna sig för att låta sig förändras. Det Caminon gör är att under en kort period intensivt lära ut och öppna våra sinnen för det vi inte förmår sortera fram i våra dagliga liv. Det blir en intensivkurs i livskunskap. Lärdomen är att pilgrimsresan inte enbart finns på Caminon utan görs här och nu i alla människors liv.

Drömmen om Caminon

För några år sedan var jag helt inriktad på att vandra pilgrimsleden (Caminon) till Santiago de Compostela. Det har ännu inte blivit av och risken finns att det stannar vid en dröm. Det finns många skäl som plötsligt träder fram som verkar för att avhålla mig från en sådan resa. Pengar är ett skäl, men långt ifrån det enda. Främst är det modet som hindrar mig. Modet att göra det själv, att tro mig om att klara allt ovisst som att boka biljetter och få en plats på härbärgen. Jag inbillar mig att jag inte kommer att få plats eller våga ta för mig socialt. (Jag tänker att jag kommer att få sova ute hela vandringen och planerar för att ta med ett enmanstält. Jag vet att denna del av färden blir svårare än den fysiska delen. Alltså inte att sova ute, utan att möta mig själv i belysningen av andras framåtanda, förmåga att knyta band och släppa andra in på livet.)

Liten man på vandring. Försöker få mina barn att uppskatta naturen.

Längs Caminon knyter man förstås många kontakter och jag vet inte hur många nya bästisar jag vill ha om ens någon. En pilgrim sa i ett videoinslag att Caminon var en ”crash course in bonding”. Scary, enligt mig! Det har alltid varit en kämpig avvägning för mig att ha vänner och samtidigt vilja vara själv. Att hitta en balans mellan kravlös vänskap och sådan som övergår i alltför intensiva band. En del vill umgås hela tiden och blir som ett plåster på huden, medan jag mer vill vara autonom, känna frihet att ägna mig åt mina egna tankar och intressen, att vara i min inre värld dit bara jag själv når – och i mitt tempo. Jag konfronteras och tvingas hela tiden arbeta med att vara ärlig mot mig själv kontra risken att såra eller stöta mig med andra.

En annan mycket besvärlig känsla som hindrar mig från att ta steget är detta att lämna familjen. Att lämna hustru och barn för en så självcentrerad handling, att använda våra gemensamma pengar för mitt eget höga nöjes skull, att dra iväg på fritid när hustrun får ta hand om hushåll och barn på egen hand. Borde jag inte i stället ordna en semester för hela familjen någonstans. Men, det är inte endast mitt självförakt, utan även andras förakt för ett sådant val jag är rädd för. Hur många skulle inte fnysa åt en man som lämnar hustru och barn för att bara tänka på sig själv och sitt eget, även om så bara för en kort tid. Jag bryr mig kanske för mycket om vad jag tror att andra tänker, men det är jag som måste bestämma mig för vad jag känner för det. Det är många som lämnar familj och barn hemma för att vandra. När det gäller pilgrimsvandrare så är det väldigt vanligt och det finns lika många skäl till varför de gör det. Jag har även berättat om en svensk kvinna som vandrat genom en stor del av Sverige helt på egen hand tidigare. Jag undrar ibland hur hennes tankar kring detta var.

Det är bedårande vackert att vandra i Sverige också!
Det är bedårande vackert att vandra i Sverige också!

Frihet

Att skriva om frihet kan bli hur omfattande som helst. Frihet är kanske människans mest omfattande begrepp, i jämn konkurrens med kärlek. Frihet känns som ett ord som står i relation till något: ofrihet, frihet från vad? Betraktelsen måste begränsas till min värld och vad som är viktigt för min frihet.

Det mest uppenbara för mig är tvånget att behöva arbeta för mat, kläder och tak över huvudet. Men, också att inte kunna fördela min tid som jag vill; att göra vad jag vill när jag vill.

Frihet är självklart de rättigheter jag har som människa. Många är grundlagsskyddade, såsom religionsfrihet och yttrandefrihet. Men även min inre frihet, att välja vad jag tycker, vem jag älskar, rätten till mitt liv; jag kan ända det om jag vill.

Jag upplever en frihet då jag är autonom och fullgången som individ. Då jag inte blir sårad, förorättad eller förminskad av andra, om jag inte väljer att bli det. Det är också en ultimat inre frihet om jag kan uttrycka mitt rätta jag, utan rädsla att behöva hålla tillbaka vem jag är eller skämmas för mig själv. Frihet är att nå min fulla potential!

[Frihet är det andra inlägget om pilgrimens sju nyckelord. Jag har inga anspråk att vara uttömmande eller klarsynt i mina tankar runt ordet. Min ambition är enkel och framåtsyftande. Målet är att skriva ner några tankar som kommer upp idag, för att senare, om jag har lyckan och förmågan att genomföra en vandring som pilgrim längs leden till Santiago de Compostela, göra om samma tema igen som jämförelse. Kanske ser jag på dessa ord på ett helt annat sätt då? Samtidigt är det viktigt att veta att dessa ord inte är några mål för en pilgrim att uppnå eller utveckla utan snarare verktyg och förhållningssätt som hjälp på resan.]

Se även: Långsamhet

Långsamhet

Pilgrimens sju nyckelord – långsamhet.

Långsamhet – inga problem, tänker jag först! Det faller sig mer och mer naturligt för varje dag! Med allt stigande ålder märker jag hur hjärnan fungerar allt långsammare. Min ork att leverera finns inte längre som förr och mina ambitioner avtar drastiskt. Tävlingslusten avtar även den.

Pilgrimens resa är bland annat en metafor för vår resa genom livet. Frågan vi bör ställa är hur vi kan applicera långsamhet på vårt dagliga liv? Att inte bli uppstressade över orealistiska förväntningar eller gå till storms mot ointagliga bastioner som tiden eller andra fysiska opåverkbara storheter. Kommer här att tänka på sinnesrobönen som ett svar på min frustration över min egen otillräcklighet: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Långsamhet är inte alltid lätt att hantera och jag känner ofta ett stort mått av otålighet. Exempelvis söker jag ofta omedelbar behovstillfredsställelse och mina intressen uppslukar mig helt. Jag har ofta krav på andra att visa omedelbara resultat. Jag menar – hur svårt kan det va att få saker och ting gjorda? Hallåå! Men givetvis också en tilltagande frustration över min egen otillräcklighet och att livet är allt för kort för att jag ska hinna med mina mål och önskningar. Alla dessa saker skapar en inre stress. Framför allt orubbliga storheter som TIDEN som inte räcker till och går alltför snabbt höjer min ångestnivå. Ett tydligt exempel är att jag  vill hinna se mina barn växa upp – inte ställa mig frågan i efterhand: när hände det att hon blev vuxen och kunde jag varit mer delaktig eller närvarande? Så har vi ju det uppenbara – ett yrkesliv där det ställs stora krav på att leverera, att vara kreativ påhittig och effektiv. Framförallt effektiv! Hur lätt är det att sjunga långsamhetens lov då?

Men säger egentligen pilgrimens råd att vi i allt, eller alltid, ska vara långsamma? Kan långsamhet i visst skapa förutsättningar för att vi ska kunna vara snabba i annat? Kanske ska vi vara långsamma i rätt tid, när det krävs av oss eller då vi behöver det, i vila, under eftertanke eller för att inte missa något.

Vad kan det finnas för syften med långsamhet? Vila (långsamhet är en proportion mellan vila och rörelse). Eftertanke (och möjligheten att nå djupare i reflektionen. Antimodernism eller framstegsmotstånd – bra eller dåligt? Ta inga förhastade beslut. Behöver vi allt egentligen?) Uppmärksamhet (Häri ligger också synen att vägen är minst lika viktig som målet. Ibland framträder detaljer långsamt, tänk på testbilder av ansikten som döljer fler ansikten i samma bild. Kvalitet är viktigare än kvantitet – ibland).

Om vi kan besvara följande frågor med ett Ja när vi står inför valet att ta det lite långsammare bör vi välja det: Ökar vi livskvaliteten? Blir vi klokare? Tjänar vi andra bättre? Når vi livets högre syften lättare? Leder det oss närmre Gud?

[Långsamhet är det första inlägget om pilgrimens sju nyckelord. Jag har inga anspråk att vara uttömmande eller klarsynt i mina tankar runt ordet. Min ambition är enkel och framåtsyftande. Målet är att skriva ner några tankar som kommer upp idag, för att senare, om jag har lyckan och förmågan att genomföra en vandring som pilgrim längs leden till Santiago de Compostela, göra om samma tema igen som jämförelse. Kanske ser jag på dessa ord på ett helt annat sätt då? Samtidigt är det viktigt att veta att dessa ord inte är några mål för en pilgrim att uppnå eller utveckla utan snarare verktyg och förhållningssätt som hjälp på resan.]

Avslutningsvis: Owe Wikström skrev en bok i ämnet för några år sedan Den heter Långsamhetens lov och är väl värd att läsas.

En inre resa

Att pilgrimsvandra ligger högt upp på min lista över saker jag längtar efter att göra. Just att pilgrimsvandra är inte målet i sig utan snarare ett medel för att nå mitt egentliga mål: att vandra med Gud och vara nära honom. Det hela bottnar i att våra liv idag är fyllda av så mycket brus och så många saker som drar vår uppmärksamhet bort från en nära relation med Gud. Det uppstår ett tomrum som vi bara kan fylla genom att ta ett steg tillbaka, stanna upp, vara stilla och uppmärksamma, öppna våra sinnen. En pilgrimsvandring likaväl som en fjällvandring, en cykeltur eller en kanotutfärd kan alla leda till denna sinnesfrid.

vandra
Pilgrimsvandring i all enkelhet

Fördelen med att pilgrimsvandra kan vara att den inte har som mål att man ska dra sig undan från världen utan vara i den. Här möter man andra pilgrimer som har likartade tankar och samma längtan, människor som har tid att lyssna och dela med sig av sina erfarenheter. Alla har fokus på en inre eller en själslig resa och man stärker varandra i det syftet. Förhoppningsvis leder vandringen till en bestående förändring.

Karta_Franska_vagen
Den franska vägen – en av många som leder till Santiago de Compostela.

För den som likt mig längtar och vill veta mer – få en försmak av resan – finns det mängder av resurser att ösa ur. Det är bara att använda sökmotorn på internet och skriva in Santiago de Compostela eller El Camino, så dyker det upp faktasidor, guideböcker, reseskildringar, bloggar och Youtube-klipp i massor. Själv har jag läst några böcker då det passar mig bäst att på så vis stillsamt låta äventyret sjunka in. Camino1En fin bok att börja med är Åke Moqvists ”El Camino” som är en reseskildring och fotodokumentär. Här får man en god bild av vad det innebär att vandra och vad man möter på vägen. Jag rekommenderar den verkligen. Vidare har jag läst Agneta Sjödins ”En kvinnas resa” som mer liknar en roman men givetvis kan läsas självbiografiskt. Här relateras till Paolo Coelho som också har gjort vandringen och sedan skrivit en roman på temat.Camino2 But he’s not my cup of tea… Sjödins bok är dock trevlig och väl värd att läsas.
För mig som är kristen och har tankar och mål för vandringen i det perspektivet har det i stället varit två andra böcker som har fyllt min själ med inspiration och glädje. De är båda skrivna av katolska präster, men är privata speglingar av deras eget liv och egna inre resa. Den första är skriven av Kevin A. Codd med titeln ”To the Field of Stars” Camino3och är en helt underbar bok, både ur ett självbiografiskt perspektiv där han visar såväl sina egna brister som låter oss se den förändring som han genomgår under resan, och också som en reseskildring där vi möter de olika människor och de olika ställen som förändrar honom och andra inblandade i de möten som pilgrimsvandringen ofrånkomligen innebär. Den andra och sista slutligen är en pärla för själen. Dave Pivonkas ”Hiking the Camino” är skriven utifrån hans syfte med vandringen att tacka Gud för hans val av yrke som präst och de år det har fyllt hans liv med glädje. Samtidigt skildrar han vandringen så levande och inlevelsefyllt Camino4att det smittar av sig på oss läsare. Vi känner samma tacksamhet för Guds ledning och närvaro i våra liv och erkänner samma önskan som Dave att leva våra liv fullt för Gud och den mening han vill ge oss. Vi behöver bara öppna oss för den och pilgrimsvandringen blir en sorts symbol för den enkelhet som bör känneteckna våra liv och vårt förhållande till Gud.

Ett andligt syfte tycks även ligga bakom Mark Sheas resa som han skildrar i en film som du kan se här på Youtube. (Filmen är 1h 15min.) Hans förväntningar på att hitta en spirituell och magisk eller mystisk Gud kom att ändras till en helt annan syn på livet och på vår relation till Gud. Det blev ingen besvikelse för honom att det inte sprakade av andliga upplevelser utan resan gav något stabilare och mer grundläggande – en upplevelse av enkelheten med Gud. Han säger i filmen att det handlar inte om mysticism eller hemliga sekter eller konstiga samband utan det är enkelheten, en enkel väg att följa, det avskalade mötet med Gud – Du och jag Gud! Här följer en kortare trailer av filmen:

 

In the morning

Jag läser just nu Kevin A. Codd’s fantastiska ‘To the Field of Stars’ om hans vandring till Santiago de Compostela. För en person som jag, som ofta misströstar när jag möter svårigheter och ibland är beredd att kasta allt på skräphögen, så har en mening i början av boken kommit till rätt person. Han får ett råd efter den första dagens vandring när han känner sig helt slut och inte förstår hur han ska orka gå vidare nästa dag. Värden på härbärget där han frågar om han får stanna en dag extra säger till honom: ”See how things feel in the morning”. Dagen därpå kändes så allt genast mycket bättre igen och han fortsatte vandringen. För Kevin A. Codd fick dessa enkla ord en återkommande betydelse. 🙂Field of stars

Så här är det faktiskt med mycket i våra liv. Vi krisar och misströstar och i nuet så ser vi inget annat än våra känslor. Som ofta så behöver vi lite perspektiv eller en god natts sömn. När de värsta känslostormarna lagt sig eller kroppen fått vila så känns det mycket bättre igen. Även om det verkar som väldigt enkla och lite banala råd så finns det mycket klokskap även i vardaglig visdom. Givetvis löser du kanske inte alla problem men det kan vara bra att bära med sig de här orden.

See how things feel in the morning.

El Camino

Det finns en uppsjö av böcker som handlar om pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela – El Camino. Det är reseskildringar, guideböcker och rent skönlitterära. Det finns däremot inte så många på svenska.
Åke Mokvist har sammanfogat upplevelser under tre egna vandringar längs leden till en berättelse om livet och människorna som han mött på Caminon. Boken är närmast att betrakta som en fotodokumentär då det är stort fokus på bildmaterialet, men han reflekterar samtidigt kring såväl egna som andras tankar och orsaker till varför man går leden och hur leden ibland påverkar oss eller leder vissa av oss till en förändring. Han ger också uttryck för en del kritik mot vad som närmast kan beskrivas som ett förfelande av de ursprungliga tankarna med pilgrimsvandringen. Främst jäktandet för att säkra en sängplats inför kommande natt som leder till att människorna inte upplever Caminon på rätt sätt. Ett av pilgrimens nyckelord är långsamhet.
Boken fångar på ett fint sätt den miljö och den sorts sinnesstämning som man som vandrare kan förvänta sig. Det är dock ingen guidebok för den som undrar hur vandringen går till, för det finns det många andra böcker. I stället är det en inspirationsbok för oss som funderar på att vandra El Camino och den ger en god inblick i vad ett sådant äventyr kan innebära. Det är en vacker bok väl värd en läsning.

Åke Mokvist, El Camino, 2008 Pilgrimsvandring till Santiago de Compostela
Åke Mokvist, El Camino, 2008
Pilgrimsvandring till Santiago de Compostela

130 mil inspiration

I mitt förra inlägg skrev jag om sommarens äventyr, vandringen med stort V tillsammans med min grabb, hur jag längtar efter att vara ute i naturen och söker efter det enkla avskalade livet. Samtidigt bär jag på en dubbelhet och jag är inte helt sann när jag skriver så. Jag är den förste att erkänna att jag även dras till TV och datorer och det moderna samhällets sociala kultur. Men som idé 😉 måste jag ändå få tro att jag är halvvägs där. En av dessa äventyrare som förverkligat sina drömmar och prövat sina gränser, – livin’ on the edge! – Göran Kropp, som jag för övrigt haft äran att sova i samma tält med (host, host, försök till skryt 😉 ), är en av mina stora idoler. Hans personlighet och hans äventyr har alltid inspirerat mig, tyvärr gick han ju bort alldeles för tidigt. Rune Larsson och Björn Sunesson är två andra personer vars löparäventyr och syn på löpning som en naturlig del i livet har inspirerat mig att springa och fortsätta springa med delvis andra målsättningar i blicken.

Så har jag även snubblat över en annan blogg som gripit tag i min längtan efter att vandra. I bloggen En fjällvandring på egen hand skriver Johanna Lundgren om en vandring från Treriksröset till Grövelsjön, en nätt liten vandring på sådär 130mil! Och vilken inspiration den har gett mig! När jag först hittade hennes blogg hade hon hunnit gå mer än halvvägs men jag läste ifatt allt i ett enda svep och har sedan följt äventyret hem i mål. Vilken tjej och vilken prestation! Samtidigt förstår jag att det inte är att prestera som är i fokus, utan upplevelsen! Att vandra är ingen duktighetsuppvisning utan en dragningskraft, ett fundamentalt annat! Hon är nu visserligen i mål men läs så förstår ni vad jag menar. Börja från dag ett och läs som det vore nu! Hon gjorde det! That’s the difference.

P.S  Apropå att ha träffat kändisar… Jag har alldeles för ett par dagar sedan haft nöjet att skaka tass med henne. Jag var på en marknad i byn där jag arbetar och där gick hon plötsligt förbi (jo, hon bor i en annan by alldeles i närheten). Först tänkte jag Wow! men sedan kände jag att det borde jag ju säga till henne, om jag nu bara vågar… Men hur kul kan det vara att bli störd av en vilt främmande man när allt man vill är att få vara ifred och strosa runt på stan i egen takt, tänkte jag.  Samtidigt ville jag ju så gärna säga hej, så jag trotsade min nervositet och klev fram på skakiga ben och sa hej!

Det gick bra och hon var mycket trevlig! 🙂

Den här bilden får väl illustrera dubbelheten mellan samhälle och natur. En asfalterad väg i en underbar allè. Landskapet runt om var för övrigt fantastiskt vackert.
Den här bilden får illustrera dubbelheten mellan samhälle och natur. En asfalterad väg i en underbar allè. Landskapet runt om var för övrigt även det fantastiskt vackert.

En liten strapats

Jag har alltid haft en längtan efter att vandra. Kanske är det snarare en längtan efter att vara fri och självständig, att rå sig själv och vara ett med naturen, bortom samhället och alla krav i betongdjungeln. Jag tror det sitter djupt rotat i oss, nedärvt sedan årtusenden, och vår själ vibrerar automatiskt vid beröring av tystnaden och vindens sus, dofterna från träd och mark. Vi känner att det här är det naturliga, det riktiga sättet att leva.

Dags att ge sig av på vår vandring längs Holavedsleden.
Dags att ge sig av på vår vandring längs Holavedsleden.

Man behöver alltså inte vandra. Det handlar inte om det egentligen, utan du kan lika gärna hitta denna harmoni när du brukar din jord eller jagar eller fiskar. Det är inte konstigt att så många längtar till dessa fritidsnöjen eller lägger ner så mycket pengar på att förverkliga dem.

Jag och min äldste son pratade redan förra sommaren om att vi skulle ta en liten tur med tält och ryggsäck. För honom är det förstås ett spännande äventyr och för min del en chans att få nosa på vandringen, men främst är det en möjlighet att överföra eller väcka den där känslan jag pratar om i honom. Inget skulle göra mig gladare.

Det gällde bara att lägga upp det med förstånd och återhållsamhet. Det måste bli en bra upplevelse och inte VM i att bära tungt och länge, samtidigt är det viktigt med känslan av att ha uppnått något genom en lagom prövning som ger stolthetskänslor och lycka. Jag skulle bara ha fattat det för egen del 😉

Tur med vädret ska man ha! Och det blev bara några droppar.
Tur med vädret ska man ha! Och det blev bara några droppar.

Vi bestämde oss för att göra en tvådagars tur på Holavedsleden. Första dagen skulle vi inte gå så långt. Vi blev skjutsade till en punkt i trakten av Adelöv och därifrån gick vi några timmar för att ganska snart stanna och göra upp kvällslägret. Tanken var att vi skulle grilla och sitta och mysa i skymningen tillsammans. Tyvärr var rastplatsen inte den vackraste men vi njöt ändå av grillningen och tystnaden. Mina ambitioner att göra denna vandring till en behaglig upplevelse för oss blev lite för långt gångna. Jag hade med alldeles för mycket vatten i ryggsäcken och bar på så gott som all utrustning själv, vilket gjorde att min ryggsäck inte höll för alla kilon. Den har några år på nacken och plasten i bärsystemet hade förmodligen torkat. Alldeles som vi kom fram till lägerplatsen så brakade den sönder och samman. Tur för oss att vi inte skulle sova mer än en natt och att det finns mobiltelefoner. Vi ringde efter hustrun och hon kom ut morgonen efter med en mindre ryggsäck åt mig där vi kunde bära med lite mindre vatten och dagens mat i princip. Så äventyret kunde fortsätta och betydligt behagligare även för min del! 🙂

Chefskocken provsmakar. På menyn står Bullens pilsnerkorv och potatismos från Felix.
Chefskocken provsmakar. På menyn står Bullens pilsnerkorv och potatismos från Felix.

Dagen därpå blev det mer vandring och vi njöt av skogen och naturen omkring oss. Tempot var lugnt och utan hast och de många backarna i slutet av leden mot Gränna kändes överkomliga, och vi lyckades ta dem med lite humor i blicken. Tack för det ryggsäcken! Dagen och turen slutade i Gränna och polkagrisar var utlovade som resans höjdpunkt! Fast vi vet ju både du och jag att målet är ingenting…

Så blev vi åter upphämtade och tur var det för strax öppnade himlen sina portar och regnet bara öste ner över oss. Nöjda och lite trötta i fötterna njöt vi av bilturen hem igen.

Stövlar är bra men är inte optimala att gå långt i.
Stövlar är bra men inte optimala att gå långt i.
Hmm... Men det är faktiskt en väldigt lång stig upp till tornet och många underskattar nog det att döma av dem vi mötte i klänning och vita skjortor på väg upp!
Hmm…
Men det är faktiskt en väldigt lång stig upp till tornet och många underskattar nog det att döma av dem vi mötte i klänning och vita skjortor på väg upp!