En kort introduktion till släkten på min fars sida
Featured

En kort introduktion till släkten på min fars sida

Pappa, Stig föddes i samma stad som jag själv, nämligen Tranås. Det gjorde förstås mamma med (BB låg där), men eftersom hon bodde i Sommen så skriver jag att det är därifrån hon kom. Pappa har tre syskon. Först två äldre och sedan ett hopp på tio år till honom själv och hans två år yngre bror. Pappa är idag 83 år och vid god hälsa. Han har ett stillsamt och lugnt tempo och är lätt att tycka om. Han är väldigt snäll. Precis som mamma började han att jobba vid fjorton års ålder. Valet stod mellan att bli lokförare eller arbeta inom pälsindustrin. Han valde att jobba med päls. Han gick den långa vägen och lärde sig yrket efterhand. De som inte gick utbildning och fick gesällbrev kom att kallas buntmakare, men utförde samma arbete som de som annars kallades körsnärer. Han blev ett och samma företag trogen ända till den dagen det följde pälsdöden i graven. Industri nummer två i Tranås var möbelindustrin och där landade han kort därefter fram till sin pension.

Elin, Karl och sonen Bertil, min farbror.

Pappas mor och far kommer ifrån Sävsjötrakterna respektive Alvesta. Min farmor hette Elin och var enda barnet. Hennes mor fick barn med en man som inte ville kännas vid sitt ansvar. I stället ska han enligt pappa ha flyttat till Nordamerika och där gift sig och bildat stor familj. Denne man är okänd än idag och stod inte högt i kurs inom släkten. Det verkar ändå som om Elin visste vem han var. En dag ska hon ha fått besked om och sagt inom familjen att nu är han död. Därefter nämndes han inte mer. Eftersom jag inte är i nära relation till denna historia och dessutom är släktforskare, så är det kanske förståeligt att jag gärna skulle vilja få reda på vem han var. Det är ändå hans gener jag delar hur ogärna jag än gör det. Kanske är det från honom jag har fått mina autistiska drag? Han är i alla fall ett av skälen till varför jag tagit DNA-test som komplement till min vanliga forskning. Farmor Elin fick jag aldrig träffa. Hon dog redan 1957. Pappa har sagt att han nog var mammas pojke, att han blev lite extra omhuldad av henne. Hon verkar efter vad jag förstått ha varit en både varm och godhjärtad person och haft nära till skratt.

Farfar Karl. Jag skulle gärna ha smakat köttbullarna.

Farfar, Karl lärde jag aldrig känna heller, även om han visserligen levde då jag föddes. Jag tänker att det nog var han som lockade Elin till skratt. Likheten med min morbror har ofta slagit mig och han har en förunderlig humor. Endast ett halvår efter jag föddes 1966 stannade tyvärr även hans hjärta. Farfar föddes i den lilla byn Benestad utanför Alvesta, som på den tiden gick under namnet Aringsås. Hans far och mor var ägare till Håkansgården. En gård som varit i släktens ägo sedan 1700-talet. Tyvärr kom fattigdom och Amerikautvandringen att ända detta. 1910 såldes gården till nya ägare. När man ser Karl på bild så är det första man ser att han var väldigt lång. Med dagens mått kanske det var en normalare längd (av dagens ungdom blir, tycker jag, många upp mot två meter), men för sin samtid var han mycket lång. Kanske var det även hans längd som avgjorde att han blev placerad på husarregemente då han tog värvning i början på 1900-talet. De som skulle rida och ta hand om de stora hästarna var ofta långa och stora. Hans tid som soldat blev dock kortvarig. Han förfrös en fot och fick ta avsked några år senare. Farfar noteras först som stenarbetare och blev sedan rallare, det vill säga en järnvägsarbetare. Det var utefter järnvägen som han även kom att finna Elin. Elin bodde hos sin morbror som var banvaktare. Tillsammans flyttade de slutligen till Tranås och bildade där sin familj.

Här ses farfars mor Eva och tre av fyra syskon framför Håkansgården, inledningen av 1900-talet (Lille pojken är okänd)
Featured

En kort introduktion till släkten på min mors sida

Mamma, Ann-Mari (som inte lever idag), kom från den lilla orten Sommen som ligger vid sjön Sommens nordvästra strand. Samhället Sommen tillhör Tranås kommun i norra Småland och har cirka 800 invånare. Som så många andra orter i min släkts historia så uppstod Sommen med järnvägens framdragning i slutet av 1800-talet. På platsen fanns en insjöhamn och ett sågverk och från stationen i samhället transporterades gods vidare med båt och järnväg. Redan som ung tonåring fick mamma börja arbeta som sömmerska i Tranås som vid den tiden, 1950-70-talet, blomstrade av en stark och levande pälsindustri. Dessa många gånger småskaliga pälstillverkare kom att bygga grunden till den beskrivning av Tranås som köpmannastad som Tranåsborna än i dag mest känner igen sig i. Det var här på samma arbetsplats som mamma träffade en stilig körsnär, eller buntmakare som de utan gesällbrev kom att kallas, och som sedermera kom att bli min pappa. En liten intressant detalj som jag just läste på Wikipedia är att i Sommen så fanns den enda laestadianska församlingen utanför Norrland. Kapellet finns kvar än idag men heter nu Sionskapellet.

Mamma och pappa i solen på sjön Sommen någon gång runt 1970

Mamma var andra barnet i ordningen i en syskonskara om sex barn till mormor och morfar. Mormor Rut är den enda mor respektive farförälder som jag kunnat lära känna och fått växa upp med. De andra dog strax efter eller några år före min födsel. Jag minns mormor med värme och kärlek. Hon var snäll och omtänksam, men var inte särskilt stor i gesterna utan en stillsam och aningen tillbakadragen kvinna. Hennes barn var däremot inte så stillsamma och det var nog inte utan att mormor behövde vara såväl sträng som krävande stundtals för att kunna få familjen att dra åt samma håll. Till saken hör att morfar som arbetade på sågverket i Sommen kom att förolyckas i en tågolycka på väg till jobbet då yngsta barnet ännu var några år gammalt. Mormor blev därför ensam med sex barn att försörja och det måste ha varit mycket tufft för henne att klara av. Mormor härstammar från trakterna runt Ydre i Kinda kommun. Pratet inom släkten rör sig ofta kring att de tillhörde Björna-släktet, som alltså måste ha varit aningen särpräglad i folks medvetande. Självklart är detta endast en del av hennes härkomst.

Mormor sitter med mig i knät 1966

Morfar, som hette Manne, har jag alltså aldrig träffat, men min mamma har beskrivit honom som en mycket varm och kärleksfull pappa. Om själva olyckan pratade hon inte så mycket och jag förstår att det måste ha varit fruktansvärt att förlora sin pappa då hon ännu var en tonåring. Förmodligen var det något hon aldrig helt kom över. Morfar kommer från trakterna runt Boxholm i södra Östergötland. Bland hans förfäder märker man snart en hel hög med traditionella soldatefternamn, som Strid, Lätt och Granat. Morfar själv var däremot arbetare vid sågen i Rasslefall och endast 47 år gammal kom han alltså att förolyckas då han skulle passera en järnvägsövergång med sin moped på väg till jobbet. Han upptäckte tåget för sent och blev påkörd av loket. Dödsolyckan blev omskriven i Dagens Nyheter. Anledningen var att den blev orsak till en strejk i tre fabriker som låg i anslutningen till övergången där olyckan skedde. Arbetarna hade påtalat den farliga järnvägsövergången vid ett flertal tillfällen tidigare men inga åtgärder hade gjorts.

Utdrag ur DN (5 jan 1961) med bild på min morfar

Featured

Varför började jag släktforska?

När man släktforskat ett tag känns frågan nästan lite konstig. Det är väl självklart att man vill veta mer om sin släkt och sin historia. Men, så självklart var det inte en gång när min mamma (som hade släktforskat) ville intressera mig för de resultat hon uppnått. Äsch låt de döda vara! Vad ska det vara bra för att leva bakåt? Jag kunde inte alls förstå hennes intresse. Idag ångrar jag mig. Varför var jag så avig och ointresserad; tänk om vi kunde ha forskat tillsammans!

Det kom att dröja till för ett par år sedan då mitt eget intresse började vakna. Döden hade börjat visa sitt fula anlete lika ofta som barndop och bröllop. Alltför många nära släktingar hade gått bort. Samtidigt vid den här tiden började jag känna att jag själv inte hade ett så bra fotfäste i tillvaron. (Idag är jag klar över att det då blir extra viktigt, och läkande, att känna sina rötter. Det ger en upplevelse av varifrån och var jag befinner mig på tidslinjen. Det skänker en trygghet att bottna i ett sorts kontinuum.) Jag råkade även ut för en simpel och ganska ofarlig cykelolycka, men hade svårt att komma över den, min egen sårbarhet uppdagades. Jag började fundera över vad som händer om jag plötsligt skulle träffa mannen i svart. Vad lämnar jag efter mig och vad skulle mina barn komma ihåg av den jag är. Jag satte mig ner och började skriva. Jag försökte komma ihåg så mycket som möjligt av mitt liv i syfte att även dela mina tankar och värderingar vidare. Så stod det plötsligt glasklart för mig att jag inte hade den blekaste aning om något som rörde min egen släkt tillbaka i tiden. Ja, till och med mina föräldrar var svåra att beskriva. Vad visste jag egentligen? Därmed hade jag redan börjat forska. Jag började fråga pappa allt oftare om hans föräldrar och andra släktingar, och hade han några album jag kunde få scanna fotografierna från?

Så var det förstås den där historien om farfars far som utvandrade till Amerika. Han dog där borta efter bara några få år och det enda som kom tillbaka var en relativt tom amerikakoffert och en enkel klocka, inga pengar. Ingen nu levande släktmedlem sade sig veta vad han dött av. I stället hade rykten om en tragisk bortgång börjat få fäste. Man visste att han gillade kortspel och det sades att han troligen blivit mördad i ett bråk i en mörk gränd. Hela hans personlighet var dessutom intressant eftersom han lämnade en gravid hustru och tre små barn hemma, med gård att sköta, för att på egen hand söka lyckan i Amerika. Vad var hans plan? Eller hans ursäkt? Elva år blev han kvar till sin död. Jag sägs vara lik honom på bild.

Idag vet jag, tack vare släktforskningen, vad han dog av och var han levde sina sista dagar. Men den berättelsen är ju ett annat ämne, och så har jag hittat levande släktingar i USA som jag först vill försöka knyta kontakt med. Kanske finns det någon som har ytterligare ljus att sprida över historien.

Featured

Då och nu

Mitt nyvaknade intresse för släktforskning har fått mig att samla på mig en del bilder från familje- och släktalbum. Att titta på de gamla svartvita fotografierna ger upphov till en mängd tankar. Om hundra år sitter kanske våra barnbarn och funderar över vår tid och våra tankar.

Syskon. Lilla flickan i hatt är troligtvis min mormor Rut.
Syskon?. Lilla flickan i hatt är troligtvis min mormor Rut.

Sysslingar fikar i gröngräset.
Sysslingar fikar i gröngräset.

Fika på ett rejält stenbord med fin service.
Fika på ett rejält stenbord med fin servis.

Inte riktigt samma kvalitet på bordet, men kaffet smakar säkert lika bra!

Featured

Sparlåga

I den här åldern tänker man inte på att falla, och skulle det ske så faller man mjukt.

Livet går vidare. Det flyttar sig framåt eftersom klockan inte går att stanna. Jag själv har inträtt i en själslig skymning. Jag är besviken och trött på Gud. Man kan verkligen säga att hans vägar äro outgrundliga! Jag hoppas verkligen inte jag behandlar mina barn så som han behandlar sina. Bevara mig från det!

Nog om det. I morgon ska jag ta mig runt Stockholm halvmarathon. Jag har inte tränat för det men har ju ett startbevis, så jag gör ett försök i alla fall. Jag får väl gå lite om det blir jobbigt. En sorts sparlåga även på det.

Men så äntligen lite goa news. På måndag börjar jag en kurs i släktforskning. Det ser jag verkligen fram mot! Nu vill jag se om det är sant att farfars far blev mördad i USA. Kanske kan jag luska ut några Fader okänd. Fast det som verkligen intresserar mig är om det går att ana människan bakom faktauppgifterna. Vad hade han för värderingar, var hon lycklig? Jag har inget intresse i adelsmän eller andra potentater. Jag vill lära känna den verkliga, ofta fattiga rallaren eller torparen. Hur orkade de fast det var fattigt och eländigt. Vad hittade de för motiv som höll dem fast vid livet.

Här är min farmor som ung. Jag fick aldrig lära känna henne eftersom hon dog 1957 och jag ännu inte var född. Jag skulle verkligen ha velat fråga henne om råd och sökt hennes vägledning. Hur såg hon på livets varför?

Min farmor Elin
Min farmor Elin

Featured

Jag har en plats

Pappa fiskar på Försjön någon gång på 50-talet
Pappa fiskar på Försjön någon gång på 50-talet

Jag har börjat intressera mig för min släkt och när pappa är på besök så passar jag på att fråga honom om dem han minns. Jag har insett att han inte är ung längre och allt fler i hans generation har börjat gå bort. Därför känner jag ett behov av att skriva ner det lilla som kommer fram och jag har skannat in lite fotografier från hans gamla album. Historier och namn faller givetvis annars i glömska, och man kan fundera över vad det skulle ha för betydelse egentligen om vi glömde. Vi går framåt och tänker inte speciellt ofta på det som varit i vår vardag. För min egen del så tror jag att en kombination av allt högre ålder och någon form av livskris skapar ett behov av att placera in mig själv i ett sammanhang. Jag kan ibland uppleva att jag befinner mig i fritt fall, att jag tappat fästet i tillvaron, samtidigt som jag fortfarande undrar vad jag vill och vad jag ska bli när jag blir stor.

Det är därför min tro att när man tappar fotfästet i tillvaron blir ens rötter tillbaka i tiden allt viktigare.

Jag funderar på tillvaron över en Guinness, London 2011.
Jag funderar på tillvaron över en Guinness, London 2011.

Det handlar om att hitta till den grund varpå man står. Den absolut omedelbara fysiska upplevelsen av att den mark jag går på är min – har jag rätt till. Men främst handlar det om att sätta in sig själv i ett kontinuum, i en tidslinje. Det ger en känsla av tillhörighet, berättigande och i bästa fall en trygghetskänsla fylld av gemenskap och solidaritet. Och ytterst skapas härigenom en hoppfullhet om ens plats i framtiden. Man är en del i en större helhet och har en plats i ledet som rör sig framåt. Och kanske kanske finner man fäste för fötterna igen.

%d bloggare gillar detta: