Pappa, Stig föddes i samma stad som jag själv, nämligen Tranås. Det gjorde förstås mamma med (BB låg där), men eftersom hon bodde i Sommen så skriver jag att det är därifrån hon kom. Pappa har tre syskon. Först två äldre och sedan ett hopp på tio år till honom själv och hans två år yngre bror. Pappa är idag 83 år och vid god hälsa. Han har ett stillsamt och lugnt tempo och är lätt att tycka om. Han är väldigt snäll. Precis som mamma började han att jobba vid fjorton års ålder. Valet stod mellan att bli lokförare eller arbeta inom pälsindustrin. Han valde att jobba med päls. Han gick den långa vägen och lärde sig yrket efterhand. De som inte gick utbildning och fick gesällbrev kom att kallas buntmakare, men utförde samma arbete som de som annars kallades körsnärer. Han blev ett och samma företag trogen ända till den dagen det följde pälsdöden i graven. Industri nummer två i Tranås var möbelindustrin och där landade han kort därefter fram till sin pension.

Elin, Karl och sonen Bertil, min farbror.

Pappas mor och far kommer ifrån Sävsjötrakterna respektive Alvesta. Min farmor hette Elin och var enda barnet. Hennes mor fick barn med en man som inte ville kännas vid sitt ansvar. I stället ska han enligt pappa ha flyttat till Nordamerika och där gift sig och bildat stor familj. Denne man är okänd än idag och stod inte högt i kurs inom släkten. Det verkar ändå som om Elin visste vem han var. En dag ska hon ha fått besked om och sagt inom familjen att nu är han död. Därefter nämndes han inte mer. Eftersom jag inte är i nära relation till denna historia och dessutom är släktforskare, så är det kanske förståeligt att jag gärna skulle vilja få reda på vem han var. Det är ändå hans gener jag delar hur ogärna jag än gör det. Kanske är det från honom jag har fått mina autistiska drag? Han är i alla fall ett av skälen till varför jag tagit DNA-test som komplement till min vanliga forskning. Farmor Elin fick jag aldrig träffa. Hon dog redan 1957. Pappa har sagt att han nog var mammas pojke, att han blev lite extra omhuldad av henne. Hon verkar efter vad jag förstått ha varit en både varm och godhjärtad person och haft nära till skratt.

Farfar Karl. Jag skulle gärna ha smakat köttbullarna.

Farfar, Karl lärde jag aldrig känna heller, även om han visserligen levde då jag föddes. Jag tänker att det nog var han som lockade Elin till skratt. Likheten med min morbror har ofta slagit mig och han har en förunderlig humor. Endast ett halvår efter jag föddes 1966 stannade tyvärr även hans hjärta. Farfar föddes i den lilla byn Benestad utanför Alvesta, som på den tiden gick under namnet Aringsås. Hans far och mor var ägare till Håkansgården. En gård som varit i släktens ägo sedan 1700-talet. Tyvärr kom fattigdom och Amerikautvandringen att ända detta. 1910 såldes gården till nya ägare. När man ser Karl på bild så är det första man ser att han var väldigt lång. Med dagens mått kanske det var en normalare längd (av dagens ungdom blir, tycker jag, många upp mot två meter), men för sin samtid var han mycket lång. Kanske var det även hans längd som avgjorde att han blev placerad på husarregemente då han tog värvning i början på 1900-talet. De som skulle rida och ta hand om de stora hästarna var ofta långa och stora. Hans tid som soldat blev dock kortvarig. Han förfrös en fot och fick ta avsked några år senare. Farfar noteras först som stenarbetare och blev sedan rallare, det vill säga en järnvägsarbetare. Det var utefter järnvägen som han även kom att finna Elin. Elin bodde hos sin morbror som var banvaktare. Tillsammans flyttade de slutligen till Tranås och bildade där sin familj.

Här ses farfars mor Eva och tre av fyra syskon framför Håkansgården, inledningen av 1900-talet (Lille pojken är okänd)