För den som inte har upplevt en depression är det svårt att förstå och framför allt ha tålamod med allt det negativa och svarta som omger den drabbade. Just när omgivningens uthållighet och kärlek behövs som mest tryter orken med den drabbade och han ges ofta suckar och menande blickar – ryck upp dig, försök tänk lite positivt… Men det som är så uppenbart för den friske är långt ifrån en möjlighet i den nedstämdes sinne.

För en deprimerad är livet som att blunda med öppna ögon. Han ser inte livet omkring honom eller storheten i helheten, förmår inte uppskatta variationerna i detaljerna. Hans blick är vänd inåt, tankarna och synen sträcker sig endast till gränsen för hans egen kropps yttre förnimmelser, han regredierar till de basala nivåerna av värme, trötthet och hunger. Det går inte att koncentrera sig på några av de högre behoven.

Ofta slits han av en bakomliggande ångest och oro för framtiden och för händelser i det förflutna som inte går att förändra. Den mentala energin är enkel men konstigt nog på högvarv över dessa skuld, sorg och oroskänslor. Överskuggande är hans misstro på sin egen förmåga, det finns ingen chans, det är inte lönt att försöka, det är dömt att misslyckas. Han har glömt att good-enough, eller ett steg i taget ofta leder till godkänt i slutänden. Det förvånar mig inte om många deprimerade är perfektionister, åtminstone har oerhört högt ställda krav på sig själva, eller förväntningar på livet och omgivningen som inte är realistiska.

Alla dessa tankar omsvärmar honom och lägger sig formligen som en våt filt runt hans axlar. Tung och trög kramar den sakta runt hans kropp tills luften känns svår att andas och benen blir tröga i rörelserna. Så slutar även kroppen att hoppas på aktivitet och lusten till lek avtar. Vi blir stilla och dräneras på än mer energi, energi som går åt till självförebråelser och produktion av själslig giftrök.

Så inträffar ibland en oväntad yttre händelse eller kanske får han en idé som är ny eller riktar hans uppmärksamhet åt ett annat håll. Just då tar den negativa spiralen ett skutt ur led och han inträder i en ny spiral. Denna leder till en annan kraft och ett litet fönster blåser upp med friska vindar. Vindar som vädrar ut den unkna och kvalmiga röken. Plötsligt kan han slå upp blicken och nu ser han lite längre fram något intressant, ett vårtecken. Benen vill ställa sig upp och han tänker att kanske borde han sträcka sig upp, ut, efter det där livet… och han är då så tacksam, och förhoppningsvis kan han uttrycka det, över alla dem som ännu finns kvar, de som åter en gång haft tålamod och uthållighet att stå kvar vid hans sida.