Jag har Asperger

·

Sedan jag fick min diagnos på ASD, Autism Spectrum Disorder – medelsvår (kallades Asperger förut och jag väljer att fortsätta kalla det så), i maj 2019 efter att ha gått på utredning i ett halvår, så måste allt jag skrivit tillbaka i tiden ses i ljuset av den diagnosen. Inte för att det jag känt eller tänkt varit fel eller mindre sant, utan för att det nu går att se på många av dessa tankar och känslor som ett resultat av eller ett symptom på min Asperger.

Det betyder att mina självanklagelser som lett till depression och mina tillkortakommanden som gett mig bitterhet och förtvivlan, nu inte kan tillskrivas min person, som en dålig karaktär, utan som ett resultat av ett handikapp och ett medfött genetiskt fel, ett obotligt tillstånd. Det är alltså inte mitt jag det är fel på utan min förmåga att klara av saker. Fortfarande brister jag och kommer tillkorta, precis som förut, men nu behöver jag inte se bristerna som något jag kan göra något åt, något att anklaga mig för som dålig och karaktärslös, svag och mindre värd, att det är jag som misslyckas.

Jag blir snabbt utmattad och jag behöver vila och återhämtning, samtidigt kan jag få världens energi av annat som andra blir trötta av. Jag är alltså funktionshindrad på områden som andra behärskar med lätthet.

Detta har förut gjort mig deprimerad. Ja, så till den grad att jag inte sett något hopp, ingen utväg och känt skam och förnedring. Som resultat har jag inte önskat fortsätta leva, inte sett någon möjlighet att klara av livet som andra gör med sådan lätthet och planerat för hur jag ska kunna avsluta det själv. Tack Gud för att jag har barn och familj, nära och kära. Personer i min närhet som jag inte vill svika eller såra, fast jag trott att de klarar sig bättre utan mig. Jag har alltid tänkt att jag (egentligen) inte betyder något för någon, att jag inte är till någon nytta och att jag inte åstadkommit något av bestående värde.

Jag vet att det här låter väldigt kategoriskt. Jag får ofta höra att jag är alldeles för svart eller vit, alldeles för hård mot mig själv, och ställer alldeles för höga krav på både mig själv och min omgivning. Perfektionism och mer än 100 procent måluppfyllelse är mitt synsätt. Annars är det inget värt och inget bra. Det är självklart att en människa med dessa krav på sig är bunden att misslyckas, inte har några förutsättningar att någonsin bli nöjd med sig själv eller någonsin kan tycka om sig själv.

Så vad gör jag nu med all denna kunskap om mig själv när jag till sist fått min diagnos? När jag vet att det är Asperger som ställer villkoren för mitt liv? Det återstår förstås att se. Det har gått alldeles för kort tid från att jag fått min diagnos för att jag ska kunna ha hunnit lära mig tillräckligt om den. Det bästa och det viktigaste är i alla fall att genast lyftes den tunga och våta filten av mig. Dimmorna från självanklagelsens giftrök skingrades faktiskt omedelbart. Det räckte med insikten att den är ett resultat av något, inte orsaken i sig och därmed inte heller något jag är hjälplös mot. Nu kan jag spjärna emot och säga mig själv: jag är inte min depression. Jag är Torbjörn. En egentligen livsglad och nyfiken kille, fast med begränsningar på samma vis som en handikappad. Samma resa och upplevelse av att depressionen lyfts bort har jag förstått att väldigt många andra som fått en diagnos sent i livet också har haft. Alla, inklusive jag själv, har känt en enorm lättnad att få veta och få en förklaring till sina svårigheter.