I eftertankens kranka blekhet

Här är jag nu. Ganska många år framåt i livet. Jag vet idag att jag har autismspektrumtillstånd, medelsvår eller Aspergers som det kallas i folkligt tal. Diagnosen rymmer ett antal olika funktionsnedsättningar och de flesta som har diagnosen har en variation av vilka som gör sig gällande för just dem. Det tog tyvärr 53 år innan jag förstod och fick min diagnos. I de flesta fall upptäcks Aspergers tidigt, vanligen mellan 2-4 års ålder. Jag misstänker därför att jag har drag som inte är så tydliga att andra som observerat mig utifrån kunnat ana något. Även nu är det många i min omgivning som inte kan tro att jag har Aspergers. Jag motsvarar nog inte standardbilden av hur en med Asperger ska vara. Fast det händer ofta att mina barn eller min hustru med ett gott skratt kan peka ut för mig när jag beter mig som en Asperger och som väl är kan jag själv dra lite på munnen när jag blir så speglad.

Autism symboliseras
ofta med ett mångfärgat pussel

Jag har tidigare i livet varit hos såväl läkare som psykolog och psykiater vid flera tillfällen för att få hjälp, men det krävdes till slut att jag själv kom till insikt i att jag inte kände igen mig i den bild och diagnos jag fått som dystymiker, eller kroniskt deprimerad. Att jag vågade tänka tanken att det kanske kunde vara något annat som låg till grund för de problem jag upplevde. Jag funderade bland annat på om jag hade ADD (alltså ADHD utan hyperaktiviteten). Jag kommer väl ihåg mitt möte med min läkare som är mycket öppen i sinnet och lyssnande, då jag sa att jag inte trodde på min diagnos som primärt deprimerad, att jag egentligen kände att jag var en glad kille inuti, även om jag i många år haft depression och mått riktigt dåligt stundtals. Bara att våga säga att jag egentligen känner mig glad var ju en risk jag tog att bli hemskickad igen utan möjlighet till vidare hjälp. Det gäller att man som jag har en bra läkare som förstår att lyssna och kan tänka lite längre. Det är annars fullt logiskt och jag klandrar ingen för att jag har haft en diagnos som endast deprimerad. Det är ju det som har varit mitt ”problem”, alla misslyckanden och allt självtvivel, allt självhat och all skuld, och orkeslösheten och livsledan, som helt logiskt uttrycktes i depression. Men det fanns ju också något annat där som kontrasterar mot en deprimerads livssyn. Alla mina intressen, min starka vilja att göra något, bli något samt även min många gånger barnsliga glädje och lycka särskilt när jag varit ute i naturen eller sprungit och motionerat.

Så här efter att jag fått kunskap om att jag har Asperger ser jag på dessa symptom och på mina tillkortakommanden på ett helt annat sätt. Inte att de blir mindre allvarliga eller kan bortförklaras, utan jag känner mig skuldbefriad! Jag gjorde mitt bästa, för jag kunde inte annat! Mina förutsättningar har helt enkelt inte räckt till. Det är denna känsla av skuldbefrielse som har varit det bästa med diagnosen, den har nästan helt lyft undan den blöta, gråa filt av ångestriden depression som legat omkring mig i större delen av mitt vuxna liv och som jag bara sällsynt har kunnat kasta av mig då solen lyst som starkast. Nu efteråt ser jag på mitt liv i ljuset av denna kunskap. Det är så mycket som förklaras av den. Samtidigt förstår jag nu även mina helt oproblematiska drag. Drag som jag trivs med eller i vart fall inte har ont av. Drag som gör mig till mig, men som jag förstår också är typiska drag i en Aspergers arsenal.