A Cry for Myth

Håller tummarna för Grandelius

Schack är så fascinerande! Svårt och skoj på samma gång. Jag är inte med i någon schackklubb och är troligen en ganska svag schackspelare. Jag försöker att lära mig och läser en och annan schackbok och spelar mot datorn hemma. Just nu pågår en schackturnering i Norge på högsta internationella elitnivå, Norway Chess. Nils Grandelius från Sverige har lyckats kvalificera sig som en av deltagarna. För svenskt vidkommande och säkert även för Nils så är detta extra stort.

Jag ville skriva detta inlägg efter att jag sett en kommentar upplagd på Youtube via Sveriges schackförbund av Jesper Hall. Jag är som sagt inte särskilt kunnig i schack och det är inte så lätt att greppa de olika teorierna om vad som gör ett drag bra eller dåligt. Efter att ha sett Jespers genomgång blev jag så glad eftersom jag upplevde att till och med jag fick ett någorlunda bra grepp om vad som hände under Nils parti igår. Många Youtube-klipp är annars ofta så röriga och kan kännas övermäktiga med alla varianter som presenteras, men Jesper lyckades verkligen att förklara partiet enkelt och pedagogiskt. Jag rekommenderar om du är intresserad av schack att lyssna på inlägget.

Varför började jag släktforska?

När man släktforskat ett tag känns frågan nästan lite konstig. Det är väl självklart att man vill veta mer om sin släkt och sin historia. Men, så självklart var det inte en gång när min mamma (som hade släktforskat) ville intressera mig för de resultat hon uppnått. Äsch låt de döda vara! Vad ska det vara bra för att leva bakåt? Jag kunde inte alls förstå hennes intresse. Idag ångrar jag mig. Varför var jag så avig och ointresserad; tänk om vi kunde ha forskat tillsammans!

Det kom att dröja till för ett par år sedan då mitt eget intresse började vakna. Döden hade börjat visa sitt fula anlete lika ofta som barndop och bröllop. Alltför många nära släktingar hade gått bort. Samtidigt vid den här tiden började jag känna att jag själv inte hade ett så bra fotfäste i tillvaron. (Idag är jag klar över att det då blir extra viktigt, och läkande, att känna sina rötter. Det ger en upplevelse av varifrån och var jag befinner mig på tidslinjen. Det skänker en trygghet att bottna i ett sorts kontinuum.) Jag råkade även ut för en simpel och ganska ofarlig cykelolycka, men hade svårt att komma över den, min egen sårbarhet uppdagades. Jag började fundera över vad som händer om jag plötsligt skulle träffa mannen i svart. Vad lämnar jag efter mig och vad skulle mina barn komma ihåg av den jag är. Jag satte mig ner och började skriva. Jag försökte komma ihåg så mycket som möjligt av mitt liv i syfte att även dela mina tankar och värderingar vidare. Så stod det plötsligt glasklart för mig att jag inte hade den blekaste aning om något som rörde min egen släkt tillbaka i tiden. Ja, till och med mina föräldrar var svåra att beskriva. Vad visste jag egentligen? Därmed hade jag redan börjat forska. Jag började fråga pappa allt oftare om hans föräldrar och andra släktingar, och hade han några album jag kunde få scanna fotografierna från?

Så var det förstås den där historien om farfars far som utvandrade till Amerika. Han dog där borta efter bara några få år och det enda som kom tillbaka var en relativt tom amerikakoffert och en enkel klocka, inga pengar. Ingen nu levande släktmedlem sade sig veta vad han dött av. I stället hade rykten om en tragisk bortgång börjat få fäste. Man visste att han gillade kortspel och det sades att han troligen blivit mördad i ett bråk i en mörk gränd. Hela hans personlighet var dessutom intressant eftersom han lämnade en gravid hustru och tre små barn hemma, med gård att sköta, för att på egen hand söka lyckan i Amerika. Vad var hans plan? Eller hans ursäkt? Elva år blev han kvar till sin död. Jag sägs vara lik honom på bild.

Idag vet jag, tack vare släktforskningen, vad han dog av och var han levde sina sista dagar. Men den berättelsen är ju ett annat ämne, och så har jag hittat levande släktingar i USA som jag först vill försöka knyta kontakt med. Kanske finns det någon som har ytterligare ljus att sprida över historien.

Återförening

Om några dagar ska vår gymnasieklass återförenas för att fira att det gått 30 år sedan vi lämnade varandra och gick ut i livet. Det blir säkert riktigt trevligt, men jag har även en stor portion olustkänslor inför träffen. De flesta har det nog gått bra för i livet, åtminstone med titel och prestationsmått mätt. Hur det står till i själen är ju en annan fråga. Jag vet ju att pengar och framgång inte är lika med lycka. Tyvärr kommer inte den reflektionen få någon betydelse eftersom det är så kort stund vi möts och det inte kommer hinnas med annat än jämförelser och uppdateringar av vad vi blivit och gjort de senaste trettio åren.
Jag kan förhoppningsvis ta det helt iskallt och framhäva att jag har ett kanonintressant jobb och att jag upplever mig vara på den bästa tänkbara platsen i livet. Att jag har allt under kontroll och att just nu är det bäst. Att alla vägval turligt har samspelat för att nå dit jag är idag, etc etc. Glädjande, och till tröst, är det i alla fall inte svårt att vara stolt och glad över min familj. Där behöver jag inte ljuga eller spela teater. Jag måste bara komma ihåg att inte öppna upp hur jag mår i själen! Inte för att jag inte skulle kunna eller att jag skäms, utan för att det inte är rätt forum, inte rätt tillfälle. Onödigt helt enkelt.

Is it the end of the world?

Jag känner att Stephen Kings dystopiska bild av människan; hans många gånger profetiska böcker om vår förmåga (läs: vilja) till destruktion, ligger så nära sanningen. Låt oss därför också tro att hans ibland bländande porträtt av godhet och tro på en inneboende kraft av sanning och rätt, likväl är sann!

Apropå en nyligen recenserad bok i Expressen, Naomi Kleins ”Det här förändrar allt”, där hon träffar pricken över i när hon anger orsaken till varför inget händer och varför vi är dömda…

…den ekonomiska laissez faire-liberalismens snudd på religösa övertygelse om att allt ordnar sig bara marknaden får sköta sig själv.

Jag har en känsla av att det börjar bli bråttom nu. Det är inte läge att fortsätta hålla huvudet i sanden. Vi behöver prioritera bättre vad vi lägger vår energi på!

Äntligen pilgrimsvandring

Det är fantastiskt att kunna berätta att jag och min grabb har pilgrimsvandrat från Ödeshög till Vadstena. Det var kanske inte Camino de Santiago de Compostela, men det var två dagar längs Fransiscusleden och Klosterleden. Det var pilgrimsvandring som den skulle ha sett ut även i Spanien. Jag är lycklig!

It’s a long and winding road.

Samtidigt är jag ledsen, för efter ankomst till Vadstena fick jag världens migränanfall, och den kväll jag hade tänkt skulle bli en så fin avslutning, blev nu i stället ingenting. Det gav mig mycket att tänka på, och det är ju vad en pilgrimsvandring är till för. För det första: att ha ansvar för någon annan och inse att jag inte klarar av det. Jag blev så dålig att jag inte ens tog mig ur sängen. (Nu led min kille inte svårt av det. Han var själv så trött att han lade sig att sova. Det fanns några smörgåsar och Digestivekex ifall han velat, men den medhavda godispåsen räckte som kvällsmat…) För det andra: insikten att jag är oerhört känslig för vätskebrist och stekande solsken. Jag drack relativt stora mängder, men kom aldrig ifatt första dagens stora vätskeförlust. Solstrålarna stekte på mitt huvud och starkt ljus översvämmade mina ögon. Jag har svårt att tänka mig att ha en varm hatt på huvudet i värmen och solglasögon har jag alltid funnit bedrövligt jobbiga att bära.

Pilgrimsvandring med det bästa ressällskap man kan tänka sig!
Pilgrimsvandring med det bästa ressällskap man kan tänka sig!

Som ett prov att vandra inför ett eventuellt Spanienäventyr var det perfekt! Jag fick prova min nya ryggsäck och den satt perfekt på ryggen. Den kommer att fungera bra. Det var nyttigt att känna att handdukar, kläder och lakan väger. Böcker, tidningar, konserver som vi nu bar med oss väger massvis och dem kan man helt skippa i Spanien. Det gäller att jaga gram på allt! Det var helt uppenbart att en minskning med 2-3 kg var en stor hjälp för fötter och ben. Rekommendationen på 10-11 kg som maxvikt är bra som rättesnöre (jag hade nu 14-15 kg som mest, allt för att grabben skulle ha en bra resa).

Förväntansfulla pilgrimer före avfärd.

Minst lika viktigt eller mest, det hänger samman, är bra skor! De jag hade nu fungerade överraskande bra. Det var ett par helt vanliga walking skor från Salomon, alltså inga särskilda vandrarkängor. Men sulan var hård och gav en bra stötupptagning. Skon var stabil. Enda minus var den mediokra snörningen som är deras standard. Det bör i stället vara en klassisk snörning, tror jag. Skorna bör dessutom vara en halv storlek för stora. Fötterna svullnar och man slår i stortån i framkanten. Något som efter en dag blir ganska besvärligt. Överhuvudtaget tror jag man ska tänka lite militäriskt när det gäller skor. De har lång erfarenhet av tuffa marscher med packning. Därför tänker jag att skorna ska vara hårda och ge ett bra stöd. Min kille gick i ett par mer vanliga gympaskor med mjukare sula och fick större problem än jag med smärta i fötterna. Det avgörs speciellt på asfalt…

blogg3
Spartansk middag bestående av makaroner och korv. Smakade som en slottsbjudning.

A million steps

Jag älskar att läsa böcker om Camino de Santiago och de som vandrat leden som pilgrimer. Nu har jag precis läst klart A Million Steps av Kurt Koontz. Boken är precis som många andra en personlig betraktelse över vandringen och de personer han möter.

A Million Steps av Kurt Koontz
A Million Steps av Kurt Koontz

Han reflekterar över sig själv och sitt liv och beskriver hur vandringen och de tankar han erfar sätter hans tidigare liv i perspektiv.  På så vis fungerar pilgrimsvandringen så som många förväntar sig att den ska göra, och för Kurt Koontz blir den en stark personlig upplevelse. Bokens värde ligger inte enbart i den personliga förändringen av Kurt, utan minst lika mycket i hur välskriven den är och hur levande han berättar om allt han upplever.

Det är en vacker bok, en glad bok och en hyllning till att leva i nuet. I allt blir den en inspiration att själv göra resan och öppna sig för att låta sig förändras. Det Caminon gör är att under en kort period intensivt lära ut och öppna våra sinnen för det vi inte förmår sortera fram i våra dagliga liv. Det blir en intensivkurs i livskunskap. Lärdomen är att pilgrimsresan inte enbart finns på Caminon utan görs här och nu i alla människors liv.

Inbromsning och minne av ett möte

Storslagen vy
Storslagen vy

Guds vägar är outgrundliga. Jag ber honom om en förändrad motivation. Att han ska inspirera mig och göra mig villig att arbeta mer flitigt och effektivt. Att han ska blåsa eld i mina energier och väcka min känsla för plikt, trofasthet och redlighet. Jag förväntar mig alltså att det ska bli lite mer action, men istället bromsar han in mig än mer! Det sker genom allt från migränanfall, saker som kommer emellan och plötsligt var det semester… Dessutom när jag precis kommit igång med semesterprojektet så ramlar jag på en sten och skadar mig. Så nu kan jag inte göra något alls… huh!

Gud, ja! Denne någon/något som jag tror på. Inte utan tvekan, men ändå, i djupet, i grunden. Jag kan inte förneka den innersta känslan och den innersta rösten som kallar mitt namn ur djupet av det som är mitt väsen. Denna kallelse är en upplevelse av något som finns inom mig, ner igenom djupet och ut ur mig, bortom mig själv. Som jag är en kanal från, en utväxt ur: fri att leva, formas och verka, för att manifestera hans vilja genom att lyssna till den rösten.

Guds hus
Guds hus

Min första upplevelse av Honom, som jag minns, var när jag var sex år och gick på dagis, eller om det hette lekis. Det var en kyrka som drev verksamheten och det fanns inslag av kristendomsundervisning, men mest var det ändå en vanlig social lekskola. Att jag berättar detta är för att det givetvis kan vara en orsak till att begreppet Gud ändå kunde formuleras i mina tankar. Jag vet att bibelberättelserna var oerhört starka och lämnade djupa spår i mig som jag minns än i dag. Hemma å andra sidan pratade vi aldrig om Gud. Mina föräldrar var inte troende. Så när det hände kom det som en överraskning, för mig helt oförberett, och oförståeligt då det inträffade, men oförglömligt! Jag minns att jag precis hade gått och lagt mig och kommit till ro. Jag hade aldrig bett en bön och visste inget om vilken roll en tro på Gud har i en troendes liv. För mig var Gud som en mytisk sagofigur, inte annorlunda än trollet Plupp eller någon som helst annan karaktär ur barnböckerna. Just i denna stund stillnade intrycken omkring mig, likt när det tvärt blir helt lugnt på en vindpiskad sjöyta. Och just där öppnar sig ur djupet, som en kanal ur mitt inre, och en känsla stiger upp av ett möte med en annan. Mitt namn bli tydligt i mina tankar, nästan hörbart. Jag vet där och då att jag har en kontakt med Gud. Vad det innebär för mig är jag inte säker på, men känslan i mig då är att jag är sedd, och det har format resten av mitt liv egentligen.

Sedda barn
Sedda barn

När jag tänker på detta idag så är det detta att jag var sedd som var avgörande. Det blev min trygghet och mitt ankare fäst i honom. Jag är sedd och kan inte dölja mig för hans blick. Alltså måste jag ta ställning i allt jag gör, tänker eller säger: välja att säga ja eller nej till honom – alltid inför honom! Valen gör jag fortfarande. Så var alltså mitt första möte med Gud, det gav mig en visshet att han finns, en trygghet, och en längtan att söka honom igen.

Vart tar mannen vägen

Jag läste för många år sedan en bok av Aaron Kipnis som hette ”Riddare utan rustning”.  Även om den byggde på föreställningar om ojämlikheter mellan män och kvinnor som inte var riktigt uppdaterade, så satte den fart på många tankar. Hur ser manligheten ut? Finns det en bra manlighet? Är den ens önskvärd?

Jag har absolut inget vetenskapligt stöd för mina tankar, men jag tänker att mannen i männen saknas oss. Antingen banaliseras vi till IS-krigare, våldtäktsmän eller korrupta maktgalningar,  eller så alkoholiseras vi, blir psykiskt sjuka och degraderar oss i sex och spelmissbruk, såvida vi inte begår självmord först.

Var finns mannen som lyckats omstöpa sig själv i det nya samhällets form? Som hittar formen för att bära hem bytet till kvinnan, som hanterar att skydda och bygga hemmet där familjen kan växa i trygghet? Hur frambär mannen sig själv som föredöme för sina avkomlingar och hur bär han kulturen och historien på sina axlar som ett offer åt framtida generationer? Är det bara pengar och framgång (bytet) som definierar en man idag? Och i så fall hur ska den fattige och eventuellt misslyckade mannen kunna räddas? Är det Martin Timell-Arge snickaren-mannen som ger oss vår status som män? Vi kan i alla fall bygga en uteplats eller en car-port. Vad gör vi i så fall med alla oss män som inte ens orkar klippa gräset?

Det är förhoppningsvis inte främst de yttre attributen eller våra gärningar som definierar oss. De är mer som följderna på orsaken och måste kunna se olika ut. Det viktiga är de inre kvaliteter och själsegenskaper som utgör det armeringsnät som skapar kvalitet och ryggrad åt en fullvärdig man. Hur ser mannen i mannen ut, undrar jag därför?

%d bloggare gillar detta: