Tillsammans är bäst

Jag var djupt försjunken i min dagbok och kände att det var viktigt att hålla kvar i den där tråden så jag inte tappade bort vad jag tänkt. Inspirerad av min försjunkenhet kände plötsligt min son att även han hade en tanke han ville skriva, och det var ju bara på den där platsen det verkade gå att formulera sig. Det fanns även ett stort mått av mysfaktor inblandat förstås. Vi delar ju på denna stund tillsammans du och jag pappa! Så nu skriver vi – eller åtminstone jag… 🙂

Jag tycker man kan se en liten uppgivenhet i min blick, kanske även en frustration, men jag lovar att det finns även en stor ömhet och insikt i vem som kommer främst i livet. Jag kände att jag var färdig med mitt skrivande och gav mig så in i formuleringar om monster och gubbar och olika namn på företeelser jag aldrig hört talas om! 🙂

Vilken glädje det är att ha prioriteringarna klara för sig!

Skriver tillsammans

Att vara förälder

Pust! Det är inte lätt att vara förälder. Och det finns inget jobbigare än att hamna i konflikt med sina barn. Hur man än gör så känner man att det var fel. Antingen klandrar man sig för att man inte sätter gränser och är tydligare i vad som är accepterat. Eller så gör man just det och sedan ångrar sig för det kanske var väl konsekvent eller intolerant. Självklart kan man ångra sig, be om förlåtelse, eller så får man ta tag i det på något annat sätt.

Problemet just nu är att jag varit sträng, kanske för sträng. Det som är mest irriterande är att han (i det här fallet) låtsas som det inte rör honom, öppet trotsar och säger att han inte kommer att sluta i alla fall (spela krigsspel på datorn), dessutom har han ju ändå sin mobiltelefon, som han sa… Så inte nog med att jag gett honom dataförbud nästa vecka, jag kände även att jag var tvungen att köra upp honom på rummet (dock bara för en stund förstås) för att han var så uppstudsig.

Om jag nu går upp och stryker honom medhårs eller stryker ett streck över detta, kommer överens – vilka signaler ger jag honom då! Bra eller dåliga? Att jag kommer att ge mig nästa gång med, att det egentligen inte var så farligt, att våra gränser inte gäller. Å andra sidan håller jag på mina förbud, vad har jag gjort för vår relation då? Bygger jag en mur mellan vår kärlek? Blir den högre och hårdare för varje gång som jag är sträng? Läker kärleken däremellan lika väl varje gång eller blir det svårare och svårare, eftersom den intellektuella bilden av motsättningarna (fostran) inte raderas ut på samma sätt som när han bara var ett litet barn?

Jovisst ska vi prata ut med varandra när det lagt sig lite. Det känns som oftast att jag kommer att välja att så småningom ge med mig i någon sorts kompromiss. Kanske efter ett löfte att inte spela sådana spel mer (om det så bara håller ett tag). Allt för att jag inte vill riskera en brusten relation. I grunden är jag inte ängslig för att just han inte hanterar dessa spel, i grunden vet jag att han är en väldigt godhjärtad och ren själ, bara lockad av det som han vet han inte får och det häftiga och spännande som de flesta kompisar ändå får göra. Så är det dessutom det där med mitt eget hyckleri, jag tvekar ju inte att hyra filmer med krig och våld, och är förresten inte Star Wars eller till och med Harry Potter krigiska så det räcker? Vad är det för skillnad på att döda någon med trollstav eller en AK47:a?

Jag vet inget, jag blir inte klok på det här? Finns det någon kurs för föräldrar som jag kan gå? Fast vad är det som säger att en sådan har det rätta svaret och den korrekta moralen? Ingen har de rätta svaren, alltså kan vi bara fortsätta göra vårt bästa, bara vi har kärlek i det vi gör.

Edit: Ja, så tog det bara en timma så har jag upphävt dataförbudet. Det var för hårt! Eller? Men vi har pratat mycket om varför jag reagerar så på dessa krigsspel som är realistiska i bild och ljud. Jag har också försökt att närma mig något om att jag tycker det finns en skillnad mot de mer overkliga spelen, som visserligen också handlar om  samma saker. Jag försökte även prata om mitt eget märkliga liv, där jag gjorde militärtjänst, som han ju vet, men numera skulle ha valt att vägra vapen. Hur konstigt det är att vi är så hycklande med vissa val och heliga med andra… Tänkte att det är huvudsaken att säga vad jag tycker, inte kanske att i första hand säga att jag har rätt eller alltid har gjort rätt själv! Det fina i kråksången var att det faktiskt var han (min underbara son) som lite slokörat först kom och närmade sig med ett förlåt att han var dum. Jag kan säga att det dröjde inte innan jag kastade mig om halsen på honom och så började vi prata. 🙂

 

Barnuppfostran

Hur ska man få en 2,5-åring att förstå att han inte får pilla på allt, hälla ut, slänga kring, blanda ihop, dra fram och röra till. Jag blir galen! Nu precis kom han med saltpaketet och ena näven full. Jag hann precis fram då han skulle hälla i sig. Jag vet inte hur många gånger jag barskt hutat åt honom för det. Hur vi än ställer undan saltet så lyckas han ändå i något obevakat ögonblick hitta det igen. Och är det inte saltet så är det paprikakryddan eller svartpepparen eller sockret. Ja, ni förstår. I alla fall hjälper det inte att bli arg.

Nej, det gäller att glädjas, att se bakom och djupare, se till utvecklingen som sker i dessa små händelser, så fulla av kreativitet och upptäckarglädje.

De är väl för söta de små liven!