Ståpäls

Ibland får man lust att lyssna på sina gamla favoriter. Ett band som betydde mycket för mig på 70-talet var Bachman Turner Overdrive, BTO. De var för mig råa, rockiga och briljanta. Än idag kan jag tycka att de är bra och framför allt förstår jag deras storhet. De räknas till rockens legendarer. Och när man hör den här basgången, då vet man att det blir bra…

 

Dystymi – lilla jag

Har precis börjat läsa Mindfulness – en väg ur nedstämdhet och hittade precis ett stycke som gjorde att jag tappade luften. Det beskrev mig så precis och jag har aldrig riktigt kunnat hitta mig själv i böckers beskrivningar tidigare.

Så här står det i alla fall:

Jim hade inga sömnsvårigheter. Han verkade snarare ha svårt att hålla sig vaken. Nu satt han här igen i sin bil på företagets parkeringsplats, så tung inför dagen han hade framför sig att det kändes som om han var fastspikad vid sätet. Hela hans kropp kändes som bly. Det var knappt att han orkade ta av sig säkerhetsbältet. Han bara satt där, orörlig, fastlåst, oförmögen att öppna dörren och gå upp till kontoret.

Det kanske skulle fungera att gå igenom vad han skulle göra under dagen. Det brukade få igång honom, sätta bollen i rörelse. Men inte denna dag. Varje ärende, varje möte, varje telefonsamtal han var tvungen att göra kändes som att svälja en järnklump, och för varje gång han svalde vandrade hans tankar vidare från dagens uppgifter till den malande fråga som numera ansatte honom varje morgon:

”Varför mår jag så dåligt? Jag har allt en man kan önska sig – en kärleksfull hustru, härliga ungar, ett tryggt arbete, ett trevligt hus … Vad är det för fel med mig? Varför kan jag inte ta mig samman? Och varför är det alltid så här? Wendy och barnen är utleda på mig och min självömkan. De kommer inte att stå ut med mig länge till. Om jag bara kunde förstå vad det handlar om så skulle allt bli annorlunda. Om jag bara visste varför jag känner mig så eländig så är jag säker på att jag skulle kunna lösa problemet och kunna fortsätta mitt liv som alla andra. Det här är rena idiotin.”

Ja vad ska man säga. Precis så här är jag och som det verkar utan yttre anledning. Så här har det varit så länge nu att jag börjar tro det är normaltillståndet i tillvaron. Hoppas på boken kan man ju alltid göra. Eller så kan man leta gamla godingar på youtube! Det livar upp i alla fall!

Som här – ett riktigt favoritband från 70-talet. Bachman Turner Overdrive: