En tung våt filt

För den som inte har upplevt en depression är det svårt att förstå och framför allt ha tålamod med allt det negativa och svarta som omger den drabbade. Just när omgivningens uthållighet och kärlek behövs som mest tryter orken med den drabbade och han ges ofta suckar och menande blickar – ryck upp dig, försök tänk lite positivt… Men det som är så uppenbart för den friske är långt ifrån en möjlighet i den nedstämdes sinne.

För en deprimerad är livet som att blunda med öppna ögon. Han ser inte livet omkring honom eller storheten i helheten, förmår inte uppskatta variationerna i detaljerna. Hans blick är vänd inåt, tankarna och synen sträcker sig endast till gränsen för hans egen kropps yttre förnimmelser, han regredierar till de basala nivåerna av värme, trötthet och hunger. Det går inte att koncentrera sig på några av de högre behoven.

Ofta slits han av en bakomliggande ångest och oro för framtiden och för händelser i det förflutna som inte går att förändra. Den mentala energin är enkel men konstigt nog på högvarv över dessa skuld, sorg och oroskänslor. Överskuggande är hans misstro på sin egen förmåga, det finns ingen chans, det är inte lönt att försöka, det är dömt att misslyckas. Han har glömt att good-enough, eller ett steg i taget ofta leder till godkänt i slutänden. Det förvånar mig inte om många deprimerade är perfektionister, åtminstone har oerhört högt ställda krav på sig själva, eller förväntningar på livet och omgivningen som inte är realistiska.

Alla dessa tankar omsvärmar honom och lägger sig formligen som en våt filt runt hans axlar. Tung och trög kramar den sakta runt hans kropp tills luften känns svår att andas och benen blir tröga i rörelserna. Så slutar även kroppen att hoppas på aktivitet och lusten till lek avtar. Vi blir stilla och dräneras på än mer energi, energi som går åt till självförebråelser och produktion av själslig giftrök.

Så inträffar ibland en oväntad yttre händelse eller kanske får han en idé som är ny eller riktar hans uppmärksamhet åt ett annat håll. Just då tar den negativa spiralen ett skutt ur led och han inträder i en ny spiral. Denna leder till en annan kraft och ett litet fönster blåser upp med friska vindar. Vindar som vädrar ut den unkna och kvalmiga röken. Plötsligt kan han slå upp blicken och nu ser han lite längre fram något intressant, ett vårtecken. Benen vill ställa sig upp och han tänker att kanske borde han sträcka sig upp, ut, efter det där livet… och han är då så tacksam, och förhoppningsvis kan han uttrycka det, över alla dem som ännu finns kvar, de som åter en gång haft tålamod och uthållighet att stå kvar vid hans sida.

Drar mig in i skalet en stund

Be careful what you wish for är ord som flyger genom mitt huvud när jag precis tänkte att jag har ett stort behov av att vara själv, att få vara ifred, i tystnad, så jag kan få tid att hämta in, vänta in, konsolidera, låta mitt jag få träda fram och utvecklas och frigöras.
Jag menar inte att jag vill bli av med min familj eller andra delar av mitt liv såsom mitt arbete eller släkt och vänner. Inte heller vill jag gömma mig från samhället. Jag vill bara vara ifred för en stund, få tid att utveckla mina tankar, återhämta mig lite. Jag är så otroligt trött. Och introvert, se Susan Cains föredrag på TED och läs hennes bok ”Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns”, och även SvD:s artikelserie Inåtvänd om introverta personligheter. Det är svårt för introverta personligheter att hitta en funktionell roll och plats i samhället, eller fungera på arbetsplatsen, eller i skolan när vi lever i en extrovert värld där alla letar efter och hyllar de extroverta idealen.

Jag lyssnar just nu på Bruckners fjärde symfoni och det slår mig hur hoppfull den är. Det är som om han vill förmedla en tro på något mer. Att världen inte är så eländig som vi kanske tror. Låt oss se framåt och gå ut i världen med ett nytt hopp. Fatta mod!

Och det behöver jag nu för min dystymi ligger som en våt filt runt mitt hjärta. Den sveper in min hjärna, men lämnar min mun, mina ögon, mina lungor, så att jag kan fortsätta verka glad och skämtsam – på G. Till min glädje förmår jag därför även löpträna och andas syre och på så vis håller jag mig uppe, undviker kraschen – sammanbrottet.

Löpning är den enda medicin som jag lyckats få verksam i mitt liv. Åtminstone den överlägset mest effektiva självmedicineringen mot mina depressiva tankar och känslor. Den skapar, om än kortvarigt, ett lyckorus som i sin tur frambringar tankar som inte är fullt så negativa eller passiviserande, och därför vid upprepade behandlingar (läs löprundor) lyckas hålla depressionen i schack. En bedrift som inga böcker eller antidepressiva mediciner förmår.

Ändå är det oerhört viktigt att vi förstår depressionens kognitiva tankespiraler, att vi vet vad depressionen står för och grundar sig i för typ av händelser eller vad den vill med oss på gott och ont. Som skydd eller flykt eller död. Det kan därför vara på sin plats att jag lyfter fram ett par böcker som jag läst och som gett mig ett fundament att stå på för att inte drunkna i det svarta eller bli vilsen i giftrökens dimmor när de omsluter mig.
Den första boken är ”The Psychological Treatment of Depression” av J. Mark G. Williams. Den berättar om vad vi faktiskt vet om depression utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Det är en grundlig genomgång av de studier som gjorts och vad de kommit fram till samt vilka terapier som haft ett positivt och hållbart resultat. Boken löser måhända inte dina problem, det är det ingen bok som gör, men ger en mycket god vägledning till verksamma terapier och förståelse för depressionens mekanismer.
Som ett komplement och för att få den inre personens perspektiv och fulla förståelse i lidandet måste vi vända oss till en meddeprimerads berättelse och forskning i ämnet. ”The Noonday Demon” (Depressionens demoner) av Andrew Solomon är den enskilda bok som jag skulle rekommendera om jag bara fick välja en. Den ger en inblick i en deprimerads liv och tankevärld, men är först och främst en storskalig genomgång av depressionens historiska, kulturella, medicinska och psykologiska sidor. Han vann National Book Award för den 2001 och blev även nominerad till Pulitzer-priset.

Så vill jag slutligen lyfta fram ett par lite annorlunda böcker. Den första heter ”Bli den du är” och är skriven av Pierro Ferrucci. Det är en bok som behandlar psykosyntesens grunder och tekniker. Boken har haft stor betydelse för mig i min förståelse för hur jag fungerar och har skapat ordning och reda i min självförståelse. Den ger dig dessutom de där nycklarna till, och övningarna som du behöver för att lära känna dig själv och utveckla dig. Slutligen vill jag slå ett slag för ett helt författarskap, men kan nämna två böcker som direkt ansluter till den förtvivlades frågor i natten: ”Disappointment with God” (Mörkerseende) och ”What’s So Amazing About Grace” (Med nådens ögon) av Philip Yancey. (Det finns också ”Where is God When it Hurts?”, men den har jag inte läst och den verkar inte ha funnits utgiven på svenska). Yancey är en kristen författare som är starkt troende, men som inte drar sig för att ifrågasätta trons grundvalar och som med ett varmt hjärta följer våra tankar när vi tvivlar och förtvivlar och desperat ropar ut våra frågor till Gud eller någon, något där uppe för att få svar.

Målbild Stockholm marathon

Jag tänker ofta att jag är trött och inte har motivation eller drivkraft att utföra ens de basala dagliga sysslorna, än mindre klarar jag att av moral eller plikt göra ett gott utfört arbete på min arbetsplats. Så hur motsägelsefullt kan det då inte tyckas att jag ligger i träning för ett maraton. Om mindre än ett par veckor hoppas jag hålla i medaljen för Stockholm marathon. Jag har undrat vad det är som driver mig att vilja springa maraton. Varför inte nöja mig med halvmaraton eller millopp? Varför ”tävla” alls? Varifrån kommer drivkraften att göra något så extremt jobbigt när jag knappt ens orkar skriva en rapport eller ibland ens komma ur sängen? En sak vet jag, även om det långt ifrån förklarar detta: att löpning bidrar positivt till min hälsa och till mitt psykiska välmående. När jag i vissa perioder haft uppehåll från löpning så har jag ofta genomgått någon sorts kris och ovanpå det även fått ökade migränanfall, högre blodtryck och inte oväntat ökad vikt. På minussidan tycks det som jag blir en allt större godisfrossare när jag tränar hårt. Jag kan nästan aldrig gå förbi lösgodiset i affären utan att köpa (det händer att jag skäms för det och smusslar med påsen i ryggan så min fru inte ska se det och rynka på näsan och fnysa åt mig… Jag håller på lördagsgodis för barnen, men kan inte stå emot själv. 🙁 )

Hett eftertraktad medalj
Hett eftertraktad medalj

Jag förstår att utbrändhet är ett tillstånd som det tar riktigt lång tid att komma tillbaka från. Jag kan inte påstå att jag varit utbränd, men jag har en kronisk depression, dystymi, och jag har upplevt mig mer trött och håglös, viljelös och omotiverad de senaste två-tre åren än någonsin tidigare. Kanske har jag först nu också börjat inse och uppleva min allt ökande ålder. Jag har alltid känt mig som 20 år och evigt ung. Hmm…

Ska man överhuvudtaget ha en chans att verkligen komma tillbaka efter en utbrändhet så behöver man ny livskvalitet, nya livsmål, en revitaliserad lust och man behöver lägga av sig gamla bördor, byta kläder, ja, ibland köpa en helt ny garderob, för att uttrycka det bildligt. Och det tar tid! Under tiden får inga nya bördor läggas till eller händelser tillkomma som försvårar läkandet, som kväver ens syretillförsel och skymmer ens blick.

Vi behöver måla upp nya målbilder av vårt framtida liv. Hur vill vi ha det med familjeliv, intressen och önskningar om resor och upplevelser. Jag vill helst inte dra in arbete i detta, eftersom ett hållbart och fruktbart val av arbete kommer ur en genomtänkt förståelse av de andra delarna av ens jag. Däremot tror jag att det är en bra idé om man kan tänka sig att arbeta med något ideellt eller stödja något som går utanför ens eget jag. Ett osjälviskt utgivande utan krav på motprestation. Vi mår bra av att ge! Se bara på våra barn – hur naturligt och grundläggande det är för dem att vilja dela med sig!

Laughing depression

Jag var på hälsokoll för en tid sedan. Det finns ingen tid för att prata djupare om ens mående men lite kort kom vi in på det. Bland annat fastnade jag för orden a laughing depression som skulle vara en beskrivning på mig. Det var intressant att höra att man kan vara nedstämd eller deprimerad och ändå ha sociala förmågor och till och med skratta. Det kunde till och med vara så att det fungerade som ett slags skydd för att dölja symptomen eller för att man helt enkelt inte förmår ta konfrontationen. Jag blev i alla fall mycket intresserad av detta och skulle vilja veta mer. För precis så här fungerar jag. Jag kan vara mycket social och fungerande (ytligt) och jag driver med mig själv och allt och alla. Skulle jag inte det måste jag falla ner på golvet och skrika i ångest och det skulle ju inte funka på arbetsplatsen eller i hemmet när man har ansvar för familj, barn och försörjning.

Google verkar dock mer hänvisa till skratt som terapi än som en del i symptombilden. Så är det någon som vet mer om det här eller har tips på läsning i ämnet så är jag mycket intresserad. Dela med Er!

Jag är så urtrött

Ofta vill jag bara lägga mig ner och inte resa mig upp mer. För ett tag sedan när jag gick inne på ICA fick jag plötsligt en sån där konstig tanke – vad händer om jag bara lägger mig här? Någon skulle få bära bort mig. Vore intressant att se vart man skulle forslas bort. Sophögen eller vårdinrättningen?

Tänk – bara sluta lyssna, sluta prata och låta benen sluta fungera. System shutdown? OK! Are you sure? YES! …Blip zzzt.