Filmer om musik och skapande

De filmer som jag värdesätter mest och som jag berörs mest av är de som handlar om musik och skapande. Filmer som handlar om musikaliska genier eller om musikens kraft att förändra och beröra oss som människor. Givetvis uppskattar jag även filmer om bildkonstnärer eller författare på samma vis, men det ligger något visst i musikens uttryck som gör att vi tar till oss känslan och budskapet starkare och mer direkt. Vi kan njuta av konstverket redan som det är i filmen.

A Late Quartet
A Late Quartet

Nu senast såg jag A Late Quartet som är en liten film till sitt format. Den handlar om fem personer. Den ena av dem är dotter till två av de fyra musikerna i kvartetten Fugan. De har tidigare varit en mycket hyllad och framgångsrik kvartett, men när en av dem meddelar att han blivit sjuk i Parkinsons och inte längre kan spela, börjar svårigheterna och gammalt groll kommer upp till ytan. Omställningen blir svår både musikaliskt och för dem privat och kvartetten balanserar på en tunn tråd. Kanske måste de sluta med sitt spelande. Det är en tunn handling och den är ganska förutsägbar, vilket gör att filmen riskerar att floppa i mina ögon. Men om man som jag är klart intresserad av klassisk musik och dess skapande, så laddas filmen med det intresset och ger tillbaks den energi och vitalitet som gör filmen njutbar.

Eftersom jag helst lyssnar på klassisk musik så väljer jag först och främst sådana filmer, men det finns förstås många andra som har ett minst lika stort djup och starkt tilltal.

Walk the Line
Walk the Line

Ett exempel tycker jag är filmen ”Walk the Line” om ”The Man in Black” Johnny Cash, för några år sedan som är en riktigt bra film med Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon i huvudrollerna. Några andra filmer som jag sett med mycket musik och där skapandet står i centrum är Pink Floyds The Wall, Brassed Off, 8 mile med Eminem, Amadeus, School of Rock, Crazy Heart, En värsting till syster, den svenska filmen Så som i himlen och Moulin Rouge, mfl mfl.

Men de filmer jag verkligen ville slå ett slag för i detta inlägg och som jag inte tror fått den spridning som jag menar de förtjänar är Solisten, Konserten, Once och Shine. Tillsammans med Amadeus utgör de så att säga mina topp fem. Mycket musik utlovas…

L_
Solisten

Solisten handlar om en journalist som upptäcker en f.d. musikstudent och vill göra ett reportage. Musikern är ett geni som inte klarat pressen och nu lever marginaliserad, men musiken lever starkt kvar inom honom. Bådas liv kommer att påverkas av deras möten men när kraven ökar och samhällets förväntningar pressar så är hinnan tunn och kroppens flykt in i mental sjukdom ligger nära.

Konserten handlar om en orkesterledare, och för den delen en hel orkester, som hamnat i onåd hos den rådande sovjetregeringen och tvingats upphöra med sina konserter.

Nu ges det ett tillfälle och de griper chansen att få åka till Paris för att ge en konsert. Det är bara det att arrangörerna vet inte att det är fel orkester de bokat. Den riktiga orkestern har inte nåtts av inbjudan.

Konserten
Konserten

Det fax som skickades kom ‘som av en händelse’ inte fram och i stället gör sig de numera lite ringrostiga f.d orkestermedlemmarna sig redo för en come-back. Det är en film fylld av humor och värme, men den handlar också om genialitet, hängivenhet och kärlek till bra musik.

Once handlar inte om klassisk musik, men den är likafullt oerhört stark och gripande i sitt budskap om musikens själ och vårt starka behov av att utrycka oss genom den. Filmen handlar om två personer som i ett kort ögonblick av livet möts och skapar tillsammans och som åskådare går det inte annat än att gripas och hänföras.

Så slutligen Shine som handlar om den verklige musikern David Helfgots liv. Ett musikaliskt underbarn som även han pressats för hårt och där geni övergått i galenskap.

Once
Once

Hans väg tillbaks blev lång och stundtals svår, men idag är han frisk igen och ger konserter. Den som inte efter att ha sett denna film känner att han endera vill ha ett piano och genast börja spela, eller kanske i stället vill köpa Sergej Rachmaninovs pianokonserter på CD, han är troligen döv eller förtjockad till den grad att musik troligen inte gör sig besvär alls i dennes liv.

Shine
Shine

Gammal är äldst

Skicka inte mig att handla mjölk eller youghurt… Det slutar alltid med att jag lockas att köpa något. Oftast kommer jag hem med en eller ett par böcker, eller en tidning eller som nu en film. Har fingrat girigt på Blade Runner (1982) de senaste gångerna jag handlat och givetvis kunde jag inte stå emot.

Jag har visserligen sett filmen förr och minns att den gjorde ett starkt intryck på mig! Och efter att ha sett den igen så finns det inget tvivel om varför den gått till filmhistorien. Blade Runner är en av dessa filmer som man kan se många gånger och ständigt hitta nya detaljer. Den är starkt suggestiv och har en magisk, episk ton både i bildspråket och i handlingen. Samtidigt är den lika fullt trovärdig och tempot uppdrivet. Utan tvekan håller den än och jag har svårt att tänka mig någon av de senaste årens filmer som kan bräda Blade Runner trots alla moderna dataanimeringar. Det är lika mycket en kultfilm som ett filmhistorisk mästerverk. Se den!

Och Rutger Hauer är briljant!

Vad jag inte visste eller kanske hade glömt bort var att filmen är baserad på Philip K. Dicks roman Do Andoids Dream of Electric Sheep.  På svenska heter den Androidens drömmar.  Så nu får jag väl leta reda på den – biblioteket kanske?