Kristna böcker

Jag tycker det är väldigt svårt att hitta bra kristen litteratur. Inte för att det saknas utgivning eller förslag på namn, utan för att det är svårt att hitta en författare som man känner det där särskilda förtroendet för. Och det är inte så att de flesta inte är intelligenta eller pålästa nog. Nej, jag vill att författaren ska förstå människor och deras livsvillkor. Inte bara kastar fram bibelord och hurtiga dogmer om hur livet borde vara, utan kanske själv upplevt att livet inte alltid blir som det borde, och har förmågan att fråga sig varför det kan bli så. En predikant som inte kan vara ödmjuk går bort för mig. Dessutom vill jag inte att det är en författare som står för en extremism eller är självrättfärdig (hmm, det står knappast på omslaget förstås…). Även det har med ödmjukhet att göra, exempelvis inför den vetenskap som finns, (eller, har de inte själva haft ett barn i magen som inte kommit dit planerat eller av egen vilja – ja då ska de inte uttala sig). Det finns så många bokstavstroende som gränsar till fanatiker, och jag tror de gör mer skada än nytta. Här vill jag betona att det är stor skillnad att vara fylld av ande och kärlek, och att med patos och trosvisshet vilja leda andra människor till ett övertygat och tillitsfullt liv i tjänst för Gud. Det handlar om att frigöra andra människors potential, inte att skuldbelägga eller döma (det är Guds sak).

Den jag vill vara av John Ortberg
Den jag vill vara av John Ortberg

När jag så hittat en författare som jag klickat med så har jag svårt att välja någon annan egentligen. Så har det varit med Philip Yancey. Genom åren har jag läst flera böcker av honom, känt att hans idévärld och budskap stämmer med mitt. Samtidigt har jag tänkt att varför kan jag inte hitta fler sådana bra författare? Jag är säker att det finns många, men jag har inte lockats att prova. I bokaffären, tack Nya musik för att ni finns, känner jag en stor skepsis när jag läser lovorden och blurbarna på baksidan. Tveksam inför att jag inte vet varifrån många författare härstammar, och då menar jag inte geografiskt utan trosmässigt. Det är väldigt sällan man får veta om det är ett språkrör för en särskild rörelse (beware of the fanatics – ännu en gång).

Till min glädje har jag ändå vågat läsa av John Ortberg. Han uttrycker förståelse för människor som bottnar i både kunskaper och erfarenheter. Han vill utveckla oss och utmana oss att släppa in Gud i våra liv. Han skuldbelägger inte, utan avdramatiserar vår gudsbild av en dömande Gud, och hjälper oss i stället att se en kärleksfull och förlåtande Gud. En Gud som törstar efter vår gemenskap och som vill se oss blomma ut till fullvärdiga kristuslika individer. Han vet att vi kommer till korta, inte sällan tar han sig själv som exempel. Han vet att vi tvivlar, men fokuserar inte på det, utan ger handfasta råd om hur vi kan återknyta kontakten med Gud. Han sätter sin tillit till att Gud verkar och kommer oss tillmötes. Alltid.

Så Philip Yancey och John Ortberg är de två författare jag läst hittills som faller mig i smaken. Får du som läser det här känslan av att du vet någon annan författare som du tror skulle passa mig bra, så är jag väldigt tacksam för tips. Just nu läser jag Den jag vill vara av John Ortberg.

Bra sagt Tomas Sjödin

De flesta av oss stöter väl ibland på något bra uttalande eller läser ett citat i någon bok. Det svåra är oftast att behålla det som sägs. För att inte tala om att låta sig förändras av det. Precis som bibelordet säger: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” Rom. 12:2.

Ibland kommer jag ihåg att skriva ner det jag hört eller läst, och givetvis vill man dela med sig till andra i tro och vilja att det även ska bidra till andras upplysning och bästa.

Fotot är lånat från SR.s hemsida.
Fotot är lånat från SR.s hemsida.

För några veckor sedan lyssnade jag till Tomas Sjödins vinterprat i Sveriges Radio P1. Det var nog det bästa vinter eller sommarprat jag hört på bra länge. Äntligen kunde någon tala om tro och kristen tro i radio. Jag har länge tänkt att vi i religionslöshetens namn och rädslan för att vara antiislamistiska inte törs tala om kristen tro i officiella kanaler. Frågar du mig, ja då måste du höra programmet.

Men, det var egentligen ett citat om något helt annat som jag lade märke till. Det handlar om ledarskap. Så här sa han:

”Allt ledarskap handlar egentligen alltid om att frigöra någon annans potential”.

Jag tänkte genast på mina chefer på jobbet där det blir så oerhört tydligt i det perspektivet hur de fungerar. Jag har chefer av båda lägren, det vill säga de som försöker vara chef och som styr och ger order, har deadlines och avkräver rapporter. Och så de som hör efter hur det går och intresserar sig för de ideer och förslag som ges, samtidigt som de entusiasmerar och berömmer för bra arbete. Särskilt märks det på dem som vill klättra eller är nya. De tar dessutom gärna äran av arbetet för egen del (jo, det händer ofta). Men det är så oerhört tydligt att dessa aldrig får den respekt de så hett åtrår och heller aldrig ses som en bra ledare för dem som arbetar för dem. Tyvärr är sällan verkligheten idealisk. Oftast är det dessa chefer som ‘lyckas’. Det beror på att de är klättrare och deras intresse består i att ta sig så högt upp som möjligt. Man kan fråga sig hur samhället skulle sett ut om det inte funnits chefer av klättrartypen. Givetvis skulle det lett till andra värderingar och därmed skulle vi också se på tillvaron med delvis andra ögon än dem vi har nu. Frågan är utopisk men intressant.

Vill man dessutom ta citatet vidare så tror jag att vi även kan tänka på det utifrån föräldraskapet. Hur leder vi våra barn? Hittar vi deras inneboende potential och möjliggör för deras utveckling. Eller vill vi förverkliga våra egna drömmar genom dem? Styr och ‘leder’ vi dem för att anpassas till samhället och rådande normer, eller för att bli de unika individer de kan. Håller vi i själva verket tillbaka dem?Frigjord potential

Och slutligen hur är det med medmänniskoskapet? Frigör vi våra medmänniskor eller våra grannar, eller klättrar vi på dem för att själva framstå som framgångsrika. Hur är det med avunden? Det sägs att vi styrs av ‘fear and greed’. Tänk så befriande motsatsen måste vara: ett utgivande och tillåtande förhållningssätt i tillit och förtröstan till livet och Guds omsorg!

Jag avslutar med ett annat citat som jag läste i morse på väg till jobbet. Det är hämtat ur John Ortbergs bok Livet jag längtar efter. Läs även den! Han citerar där själv Bernard Shaw, och så här vill vi vara, hit vill vi nå:

Livet jag längar efter”Detta är den sanna glädjen i livet: att få användas för ett syfte som man själv betraktar som högt; att få bli ordentligt utsliten innan man kastas på sophögen; att få vara en naturkraft istället för en liten självisk, ynklig och bitter figur som beklagar sig över att resten av världen inte ser som sin främsta uppgift att göra en lycklig.”