The Dayligt War av Peter V. Brett

Jag får först erkänna att det tog ett tag att läsa klart. De tidigare två böckerna i serien sträckläste jag mer eller mindre. (Här är min recension av The Desert Spear). Så gjorde jag även med de 400 första sidorna, men sedan blev det trögare med de avslutande sidorna. Det ska dock inte helt lastas boken eftersom jag haft mycket annat som behövt min uppmärksamhet den sista tiden. Det är däremot sant att jag kände att boken började trampa vatten. Jag kände att det inte fanns så mycket kvar att säga om demonerna eller hur de skulle bekämpas. Lite av spänningen var försvunnen. I stället har intrigen mellan de två rivalerna Jardir och Arlen blivit mer förtätad och fördjupad och bytt plats som huvudintrig. Det blir dock aldrig lika intressant och jag tänker lite mer jaha över det.

Jag var nästan beredd att säga att serien tappat sitt varför och att jag skulle avslutat den med denna tredje del. Så kom jag till sista raden och där avslutades boken med en riktig cliffhanger – förstås – och genast kände jag att jag måste nog få reda på hur det går. Inget nytt under solen alltså.

The Daylight War
The Daylight War

The Desert Spear av Peter V. Brett

Omslagsbild till The Desert Spear

Att läsa fantasy har inte alltid varit ett naturligt val för mig. Jag hade tidigare egentligen endast läst Sagan om ringen-böckerna; de var ju ”godkända” som litteratur. Rädsla för omgivningens förlöjligande omdömen, mitt högmod och okunskap avhöll mig från att prova även om lockelsen hela tiden funnits. Och vad är väl inte fantasy egentligen i vid bemärkelse när det gäller skönlitteratur? Särskilt övervägde jag att läsa Stephen King, och det blev slutligen även så att det var han som öppnade porten till denna fantastiska och helt uppslukande genre, den del av litteraturvärlden som finkulturens salonger rynkar på näsan åt. Fast det är nog inte många av dem som vet vad de pratar om. Jag vet numera. Och om du inte vet så läs George R.R. Martins böcker i serien A Song of Ice and Fire. Sedan kan du uttala dig!

Men varför nämner jag allt det här när jag egentligen tänkte säga något om Peter V. Bretts The Desert Spear. Jo, det var nämligen så att han, utöver den ovan nämnde Stephen King (som väl är aningen mer skräck-drama), blev den som tände gnistan inom mig att läsa fantasy. Bretts första bok The Warded Man blev en omedelbar världssuccé och hyllades välförtjänt. För mig blev det lite som med fenomenet kring Harry Potter-böckerna för den yngre generationen. Jag läste ut boken (läs sträckläste) trots att jag inte alls var bekväm med att läsa på engelska. Jag greps av hans levandegörande och medryckande karaktäristik och av en driven spänning. Jag var helt tagen efteråt. Det kändes som jag stått tio centimeter från järnvägen just som X2000 passerade förbi i högsta fart.

Nu så har jag äntligen gripit mig an uppföljaren – The Desert Spear. Att det dröjde så länge tror jag beror på många av de recensioner jag läst som menade att boken inte blev lika lyckad som sin föregångare. Plötsligt började jag att vackla och tro att det var en sådan där bok där idén inte räckte till mer än en bok. Som väl är kom dessa farhågor på skam.

Åtminstone enligt mitt tycke så har Peter V. Brett lyckats skapa ännu en medryckande och intensiv historia, och det trots att vi nu känner till den värld som han har skapat och alltså inte kan bli lika överraskade. Jag förstår dock varför kritiken mot andra delen uppstått, även om jag inte håller med. Boken byter perspektiv och det redan från första början. Ingen Warded Man här. Vi får nu istället följa och ganska ingående lära känna det ökenlevande folket från Krasia och dess karismatiske ledare Jardir Ahmann. Brett vill här, helt riktigt enligt mig, fördjupa och bredda historien, ge den fler dimensioner och större möjligheter. Ytterligare perspektiv tillkommer efter vad jag förstår i den tredje delen. Jag tror risken annars skulle varit stor att inte kunna föra detta romanprojekt i hamn. The Warded Mans heliga krig eller karaktären skulle inte i sig vara tillräckligt nyskapande eller utvecklingsbart för att hålla intresset uppe över hela den planerade sviten av fem böcker.

Jag hyllar karaktäristiken och det fastän jag vet att man mycket väl kan kritisera den för att vara byggd på stereotyper och att man/kvinnosynen inte är modernt 2000-tal. Jag gör det av det enkla skälet att jag tror det är en medveten vinkling och Brett har, tycker jag, glimten i ögat när han mejslar fram sin karaktärer. Ungefär som Fantomen och Kalle Anka inte kan existera men som vi ändå kan känna stor sympati för. Låter man sig istället svepas med så får man en riktig åktur.