Ska jag – ska jag inte?

Har skrivit ut tre mycket intressanta jobbannonser.
Hmm – ska jag?
Orkar jag, i det läge jag är nu?
Jag är ju så trött, invärtes!
Har jag ens en chans?
Söka kan jag väl i och för sig.
Men, det får inte bli lika som nu.
Inte bara flytta med problemet.

Samtidigt fick jag ju en sådan aha-upplevelse
då jag såg annonsen.
Det kändes som jag plöstligt kunde dra en röd tråd
genom alla mina tidigare val och önskningar.
En tråd jag hittills inte sett.
Skolor och jobb som inte blivit vad jag hoppats
pekade plötsligt framåt, mot en sorts syntes
som samlats i dessa tre snarlika jobb.

Sök för tusan!
eller…

Dragen vid näsan

För några dagar sedan fick jag en lång näsa. Det var visserligen bara jag själv som märkte det. Det började med att jag en morgon kom till bussen. När jag väl satt mig tillrätta hörde jag från framdörren hur en kvinna med afrikanskt ursprung på dålig svenska räddhågset frågade busschauffören om sin destination. Jodå det var rätt buss, svarade chauffören, men så började han prata om varför den här bussen gick som den gjorde och vilka alternativ hon hade annars. Det var inte speciellt lyhört av honom för jag förstod genast att kvinnan ifråga inte förstod något av det han sa. För när han plötsligt kom in på tågtabellen, så vände hon sig om och sa tack, tack och gick sin väg. Chauffören brydde sig inte mer om henne och dessvärre satt jag också kvar stum och passiv. Resten av dagen klandrade jag mig för detta och skämdes både för min del och för chaufförens.

Dagen därpå stod det ett äldre pensionärspar på platsen. De var oroliga för vilken buss de skulle välja. Nu grep Rickard Rättrådig in (läs jag). Pedagogiskt och tydligt förklarade jag hur de skulle göra. Tanken var att de skulle kliva av vid samma station som jag för att sedan byta buss. Allt verkade klappat och klart. Men döm om min förvåning när vi kom fram till stationen och jag var den enda som klev av bussen. Paret hade inte ens klivit på. Ännu en dag gick åt till att klandra mig och undra över hur jag kunde ha gjort bort mig så. Hur kunde de ha missuppfattat mig, hade jag inte varit tydlig nog.

Så åter nästa dag vid busshållplatsen. Där kom paret igen! Givetvis frågade jag genast om de missat bussen och om jag inte varit tydlig nog. Till min stora lättnad så visade det sig att de endast varit förutseende nog att rekognoscera rutten. Puh, tänkte jag, och började berätta om min lättnad över att mitt heroiska försök att vara hjälpsam inte varit förgäves. Dessutom berättade jag för att förtydliga min känsla historien om den afrikanska kvinnan som alltså inte hade samma tur och dessutom språket emot sig. Om hur beklagligt jag tyckte det var att hon inte kom med bussen och hur jag kände med hennes vardagliga svårigheter att göra så enkla, men ändå basala och kanske nödvändiga saker som att resa exempelvis till sjukhus med buss. Då lutade mannen sig förtroligt fram mot mig och med viskande ton sa han: Det hade varit lika bra att hon stannat kvar där hon kom ifrån.

Snacka om att jag blev paff. Dessutom är det en åsikt som är så långt ifrån min som det bara kan bli. Jag borde givetvis där och då ha sagt något, om inte för annat så bara för att markera, men jag fann mig helt enkelt inte och ofta så är det lönlöst att försöka förändra en annan person bara genom att så direkt ge svar på tal. Jag vill hellre i så fall ha tid och möjlighet att kunna föra en längre diskussion och dessutom behöver jag tid för eftertanke så jag kan motivera mig bra. Så jag sa ingenting den gången, men jag tänkte att varför hjälpte jag Er. Det var ni inte värda! Hur mycket mer önskade jag nu inte att jag i stället kunnat hjälpa den afrikanska kvinnan. Det var en snöplig upplevelse och jag kände att min näsa blivit en aning längre den dagen.