Jag har en plats

Pappa fiskar på Försjön någon gång på 50-talet
Pappa fiskar på Försjön någon gång på 50-talet

Jag har börjat intressera mig för min släkt och när pappa är på besök så passar jag på att fråga honom om dem han minns. Jag har insett att han inte är ung längre och allt fler i hans generation har börjat gå bort. Därför känner jag ett behov av att skriva ner det lilla som kommer fram och jag har skannat in lite fotografier från hans gamla album. Historier och namn faller givetvis annars i glömska, och man kan fundera över vad det skulle ha för betydelse egentligen om vi glömde. Vi går framåt och tänker inte speciellt ofta på det som varit i vår vardag. För min egen del så tror jag att en kombination av allt högre ålder och någon form av livskris skapar ett behov av att placera in mig själv i ett sammanhang. Jag kan ibland uppleva att jag befinner mig i fritt fall, att jag tappat fästet i tillvaron, samtidigt som jag fortfarande undrar vad jag vill och vad jag ska bli när jag blir stor.

Det är därför min tro att när man tappar fotfästet i tillvaron blir ens rötter tillbaka i tiden allt viktigare.

Jag funderar på tillvaron över en Guinness, London 2011.
Jag funderar på tillvaron över en Guinness, London 2011.

Det handlar om att hitta till den grund varpå man står. Den absolut omedelbara fysiska upplevelsen av att den mark jag går på är min – har jag rätt till. Men främst handlar det om att sätta in sig själv i ett kontinuum, i en tidslinje. Det ger en känsla av tillhörighet, berättigande och i bästa fall en trygghetskänsla fylld av gemenskap och solidaritet. Och ytterst skapas härigenom en hoppfullhet om ens plats i framtiden. Man är en del i en större helhet och har en plats i ledet som rör sig framåt. Och kanske kanske finner man fäste för fötterna igen.

Tid

Ge mig tid!

– Mina intressen tar sån tid! Jag vill ha extra tid. Ett par timmar mer varje kväll och ett år bör vara 15 månader samt en livstid ska räcka minst 125 år. Intellektuellt bör man nå sin topp vid 105. Schack går inte att göra eller att lära på mindre än en livstid, om man inte heter Magnus Carlsen förstås. Löpning tar minst fyra kvällar i veckan i anspråk under i genomsnitt 3 timmar inklusive dusch och internetforum. Sedan vill jag gärna läsa mina böcker… det vill jag göra minst tre timmar varje dag. Och ovanpå detta vill jag fågelskåda så mycket det går. Glömde jag nämna att jag dessutom har familj, hus, trädgård, bil och lika många födelsedagsfester och liknande släktkalas som det finns veckor i almanackan. Ja, å så jobbar jag också förstås.

Å så lite om betänketid!

– Att spela schack mot en dator är frustrerande. Datorn behöver inte mer än någon liten sekund för att komma på ett mycket starkt drag. Så fort jag möter det draget så kastar den genast fram ett lika starkt drag igen. Pressen att själv komma på ett drag blir överväldigande och det känns som datorn sitter och suckar, väntande att jag äntligen ska göra mitt drag. Och i min iver att vinna, att göra något, så kastar jag fram ytterligare ett drag och ser genast att jag ställde bort mig. Jag hade ju en sådan fin plan…eller. Otålmodig som jag är inser jag inte att jag med en hårsmån själv står illa till och är sårbar för en attack. Datorn har givetvis inte bara försvarat sig utan har egentligen placerat sig för en gruvlig hämnd. Nu går det snabbt – schack matt! Låt oss hoppas att jag inte fungerar likadant i livets övriga skeenden. 🙂