Inbromsning och minne av ett möte

Storslagen vy
Storslagen vy

Guds vägar är outgrundliga. Jag ber honom om en förändrad motivation. Att han ska inspirera mig och göra mig villig att arbeta mer flitigt och effektivt. Att han ska blåsa eld i mina energier och väcka min känsla för plikt, trofasthet och redlighet. Jag förväntar mig alltså att det ska bli lite mer action, men istället bromsar han in mig än mer! Det sker genom allt från migränanfall, saker som kommer emellan och plötsligt var det semester… Dessutom när jag precis kommit igång med semesterprojektet så ramlar jag på en sten och skadar mig. Så nu kan jag inte göra något alls… huh!

Gud, ja! Denne någon/något som jag tror på. Inte utan tvekan, men ändå, i djupet, i grunden. Jag kan inte förneka den innersta känslan och den innersta rösten som kallar mitt namn ur djupet av det som är mitt väsen. Denna kallelse är en upplevelse av något som finns inom mig, ner igenom djupet och ut ur mig, bortom mig själv. Som jag är en kanal från, en utväxt ur: fri att leva, formas och verka, för att manifestera hans vilja genom att lyssna till den rösten.

Guds hus
Guds hus

Min första upplevelse av Honom, som jag minns, var när jag var sex år och gick på dagis, eller om det hette lekis. Det var en kyrka som drev verksamheten och det fanns inslag av kristendomsundervisning, men mest var det ändå en vanlig social lekskola. Att jag berättar detta är för att det givetvis kan vara en orsak till att begreppet Gud ändå kunde formuleras i mina tankar. Jag vet att bibelberättelserna var oerhört starka och lämnade djupa spår i mig som jag minns än i dag. Hemma å andra sidan pratade vi aldrig om Gud. Mina föräldrar var inte troende. Så när det hände kom det som en överraskning, för mig helt oförberett, och oförståeligt då det inträffade, men oförglömligt! Jag minns att jag precis hade gått och lagt mig och kommit till ro. Jag hade aldrig bett en bön och visste inget om vilken roll en tro på Gud har i en troendes liv. För mig var Gud som en mytisk sagofigur, inte annorlunda än trollet Plupp eller någon som helst annan karaktär ur barnböckerna. Just i denna stund stillnade intrycken omkring mig, likt när det tvärt blir helt lugnt på en vindpiskad sjöyta. Och just där öppnar sig ur djupet, som en kanal ur mitt inre, och en känsla stiger upp av ett möte med en annan. Mitt namn bli tydligt i mina tankar, nästan hörbart. Jag vet där och då att jag har en kontakt med Gud. Vad det innebär för mig är jag inte säker på, men känslan i mig då är att jag är sedd, och det har format resten av mitt liv egentligen.

Sedda barn
Sedda barn

När jag tänker på detta idag så är det detta att jag var sedd som var avgörande. Det blev min trygghet och mitt ankare fäst i honom. Jag är sedd och kan inte dölja mig för hans blick. Alltså måste jag ta ställning i allt jag gör, tänker eller säger: välja att säga ja eller nej till honom – alltid inför honom! Valen gör jag fortfarande. Så var alltså mitt första möte med Gud, det gav mig en visshet att han finns, en trygghet, och en längtan att söka honom igen.

När tron går fel

Jag kan inte låta bli att skriva om den här nyheten som precis kablades ut i media. Det finns tydligen en pastor Jamie Coots som deltar i en reality-show. Han lever med giftormar och menar enligt artikeln att hans tro ska rädda honom från att bli biten. Nu har han blivit biten och döden dött.

Hur fel kan det inte bli. Då menar jag inte bara att personen blev biten och dog, utan hur fel kan vi inte tolka bibeln och det kristna budskapet! Den här typen av utmanande kristendom, att pröva Gud och bevisa något i hans namn tror jag Gud vänder sig från i vämjelse! Visserligen har vi berättelsen om Daniel i lejongropen, men det är så långt från samma grund till berättelsen att det är svårt att hitta någon likhet alls.

Det finns så många skrockfyllda kristna och jag menar att det är snudd på antikrist att tänka så. Jag hörde min svärfar berätta om en ung kvinna som ännu inte hittat någon att gifta sig med. Det här uppfyllde henne dagligen och hon bad mycket över det. Hennes självförtroende var i botten. En dag så sa hon till honom att hon trodde det var Guds mening att hon skulle gifta sig med en person som var i mångas ögon frånstötande. Han var dessutom mycket äldre. Hon hade bett om ett tecken och fått ett sådant. Problemet var att även detta tecken var av den karaktären att det liknade att slå en tärning. Om det blir fyra och över så…

Nu var hon förtvivlad för hon trodde inte hon skulle klara detta henne pålagda?! I botten av detta fanns en trosuppfattning och en Gudsbild som jag menar det inte finns fog för. En medeltida Gud, en straffande och prövande Gud och en Gud som härskar och utan kärlek påtvingar oss hans vilja. Hon var egentligen uppfylld av skräck inför Gud och hade missat hela budskapet om Guds nåd och kärleksfullhet. Att Gud inte kräver av oss något vi inte är redo för eller är frivilliga till. Att Guds längtan efter gemenskap med oss är byggd på vår frivillighet att möta honom. Sann kärlek. Hon var så fylld av att leta efter en make och att se och höra ett tecken från Gud samtidigt som hennes bild av Gud ledde henne mot att göra val som bara var hjärnspöken. Sedan är det en helt annan sak att Gud mycket väl kunde ha lagt sin välsignelse över ett sådant äktenskap och efteråt skapat en grund för att hållbart och lyckligt liv. Just för att han är kärlek!