130 mil inspiration

I mitt förra inlägg skrev jag om sommarens äventyr, vandringen med stort V tillsammans med min grabb, hur jag längtar efter att vara ute i naturen och söker efter det enkla avskalade livet. Samtidigt bär jag på en dubbelhet och jag är inte helt sann när jag skriver så. Jag är den förste att erkänna att jag även dras till TV och datorer och det moderna samhällets sociala kultur. Men som idé 😉 måste jag ändå få tro att jag är halvvägs där. En av dessa äventyrare som förverkligat sina drömmar och prövat sina gränser, – livin’ on the edge! – Göran Kropp, som jag för övrigt haft äran att sova i samma tält med (host, host, försök till skryt 😉 ), är en av mina stora idoler. Hans personlighet och hans äventyr har alltid inspirerat mig, tyvärr gick han ju bort alldeles för tidigt. Rune Larsson och Björn Sunesson är två andra personer vars löparäventyr och syn på löpning som en naturlig del i livet har inspirerat mig att springa och fortsätta springa med delvis andra målsättningar i blicken.

Så har jag även snubblat över en annan blogg som gripit tag i min längtan efter att vandra. I bloggen En fjällvandring på egen hand skriver Johanna Lundgren om en vandring från Treriksröset till Grövelsjön, en nätt liten vandring på sådär 130mil! Och vilken inspiration den har gett mig! När jag först hittade hennes blogg hade hon hunnit gå mer än halvvägs men jag läste ifatt allt i ett enda svep och har sedan följt äventyret hem i mål. Vilken tjej och vilken prestation! Samtidigt förstår jag att det inte är att prestera som är i fokus, utan upplevelsen! Att vandra är ingen duktighetsuppvisning utan en dragningskraft, ett fundamentalt annat! Hon är nu visserligen i mål men läs så förstår ni vad jag menar. Börja från dag ett och läs som det vore nu! Hon gjorde det! That’s the difference.

P.S  Apropå att ha träffat kändisar… Jag har alldeles för ett par dagar sedan haft nöjet att skaka tass med henne. Jag var på en marknad i byn där jag arbetar och där gick hon plötsligt förbi (jo, hon bor i en annan by alldeles i närheten). Först tänkte jag Wow! men sedan kände jag att det borde jag ju säga till henne, om jag nu bara vågar… Men hur kul kan det vara att bli störd av en vilt främmande man när allt man vill är att få vara ifred och strosa runt på stan i egen takt, tänkte jag.  Samtidigt ville jag ju så gärna säga hej, så jag trotsade min nervositet och klev fram på skakiga ben och sa hej!

Det gick bra och hon var mycket trevlig! 🙂

Den här bilden får väl illustrera dubbelheten mellan samhälle och natur. En asfalterad väg i en underbar allè. Landskapet runt om var för övrigt fantastiskt vackert.
Den här bilden får illustrera dubbelheten mellan samhälle och natur. En asfalterad väg i en underbar allè. Landskapet runt om var för övrigt även det fantastiskt vackert.

En liten strapats

Jag har alltid haft en längtan efter att vandra. Kanske är det snarare en längtan efter att vara fri och självständig, att rå sig själv och vara ett med naturen, bortom samhället och alla krav i betongdjungeln. Jag tror det sitter djupt rotat i oss, nedärvt sedan årtusenden, och vår själ vibrerar automatiskt vid beröring av tystnaden och vindens sus, dofterna från träd och mark. Vi känner att det här är det naturliga, det riktiga sättet att leva.

Dags att ge sig av på vår vandring längs Holavedsleden.
Dags att ge sig av på vår vandring längs Holavedsleden.

Man behöver alltså inte vandra. Det handlar inte om det egentligen, utan du kan lika gärna hitta denna harmoni när du brukar din jord eller jagar eller fiskar. Det är inte konstigt att så många längtar till dessa fritidsnöjen eller lägger ner så mycket pengar på att förverkliga dem.

Jag och min äldste son pratade redan förra sommaren om att vi skulle ta en liten tur med tält och ryggsäck. För honom är det förstås ett spännande äventyr och för min del en chans att få nosa på vandringen, men främst är det en möjlighet att överföra eller väcka den där känslan jag pratar om i honom. Inget skulle göra mig gladare.

Det gällde bara att lägga upp det med förstånd och återhållsamhet. Det måste bli en bra upplevelse och inte VM i att bära tungt och länge, samtidigt är det viktigt med känslan av att ha uppnått något genom en lagom prövning som ger stolthetskänslor och lycka. Jag skulle bara ha fattat det för egen del 😉

Tur med vädret ska man ha! Och det blev bara några droppar.
Tur med vädret ska man ha! Och det blev bara några droppar.

Vi bestämde oss för att göra en tvådagars tur på Holavedsleden. Första dagen skulle vi inte gå så långt. Vi blev skjutsade till en punkt i trakten av Adelöv och därifrån gick vi några timmar för att ganska snart stanna och göra upp kvällslägret. Tanken var att vi skulle grilla och sitta och mysa i skymningen tillsammans. Tyvärr var rastplatsen inte den vackraste men vi njöt ändå av grillningen och tystnaden. Mina ambitioner att göra denna vandring till en behaglig upplevelse för oss blev lite för långt gångna. Jag hade med alldeles för mycket vatten i ryggsäcken och bar på så gott som all utrustning själv, vilket gjorde att min ryggsäck inte höll för alla kilon. Den har några år på nacken och plasten i bärsystemet hade förmodligen torkat. Alldeles som vi kom fram till lägerplatsen så brakade den sönder och samman. Tur för oss att vi inte skulle sova mer än en natt och att det finns mobiltelefoner. Vi ringde efter hustrun och hon kom ut morgonen efter med en mindre ryggsäck åt mig där vi kunde bära med lite mindre vatten och dagens mat i princip. Så äventyret kunde fortsätta och betydligt behagligare även för min del! 🙂

Chefskocken provsmakar. På menyn står Bullens pilsnerkorv och potatismos från Felix.
Chefskocken provsmakar. På menyn står Bullens pilsnerkorv och potatismos från Felix.

Dagen därpå blev det mer vandring och vi njöt av skogen och naturen omkring oss. Tempot var lugnt och utan hast och de många backarna i slutet av leden mot Gränna kändes överkomliga, och vi lyckades ta dem med lite humor i blicken. Tack för det ryggsäcken! Dagen och turen slutade i Gränna och polkagrisar var utlovade som resans höjdpunkt! Fast vi vet ju både du och jag att målet är ingenting…

Så blev vi åter upphämtade och tur var det för strax öppnade himlen sina portar och regnet bara öste ner över oss. Nöjda och lite trötta i fötterna njöt vi av bilturen hem igen.

Stövlar är bra men är inte optimala att gå långt i.
Stövlar är bra men inte optimala att gå långt i.
Hmm... Men det är faktiskt en väldigt lång stig upp till tornet och många underskattar nog det att döma av dem vi mötte i klänning och vita skjortor på väg upp!
Hmm…
Men det är faktiskt en väldigt lång stig upp till tornet och många underskattar nog det att döma av dem vi mötte i klänning och vita skjortor på väg upp!