Jag har alltid haft en längtan efter att vandra. Kanske är det snarare en längtan efter att vara fri och självständig, att rå sig själv och vara ett med naturen, bortom samhället och alla krav i betongdjungeln. Jag tror det sitter djupt rotat i oss, nedärvt sedan årtusenden, och vår själ vibrerar automatiskt vid beröring av tystnaden och vindens sus, dofterna från träd och mark. Vi känner att det här är det naturliga, det riktiga sättet att leva.

Man behöver alltså inte vandra. Det handlar inte om det egentligen, utan du kan lika gärna hitta denna harmoni när du brukar din jord eller jagar eller fiskar. Det är inte konstigt att så många längtar till dessa fritidsnöjen eller lägger ner så mycket pengar på att förverkliga dem.

Jag och min äldste son pratade redan förra sommaren om att vi skulle ta en liten tur med tält och ryggsäck. För honom är det förstås ett spännande äventyr och för min del en chans att få nosa på vandringen, men främst är det en möjlighet att överföra eller väcka den där känslan jag pratar om i honom. Inget skulle göra mig gladare.

Det gällde bara att lägga upp det med förstånd och återhållsamhet. Det måste bli en bra upplevelse och inte VM i att bära tungt och länge, samtidigt är det viktigt med känslan av att ha uppnått något genom en lagom prövning som ger stolthetskänslor och lycka. Jag skulle bara ha fattat det för egen del 😉

Vi bestämde oss för att göra en tvådagars tur på Holavedsleden. Första dagen skulle vi inte gå så långt. Vi blev skjutsade till en punkt i trakten av Adelöv och därifrån gick vi några timmar för att ganska snart stanna och göra upp kvällslägret. Tanken var att vi skulle grilla och sitta och mysa i skymningen tillsammans. Tyvärr var rastplatsen inte den vackraste men vi njöt ändå av grillningen och tystnaden. Mina ambitioner att göra denna vandring till en behaglig upplevelse för oss blev lite för långt gångna. Jag hade med alldeles för mycket vatten i ryggsäcken och bar på så gott som all utrustning själv, vilket gjorde att min ryggsäck inte höll för alla kilon. Den har några år på nacken och plasten i bärsystemet hade förmodligen torkat. Alldeles som vi kom fram till lägerplatsen så brakade den sönder och samman. Tur för oss att vi inte skulle sova mer än en natt och att det finns mobiltelefoner. Vi ringde efter hustrun och hon kom ut morgonen efter med en mindre ryggsäck åt mig där vi kunde bära med lite mindre vatten och dagens mat i princip. Så äventyret kunde fortsätta och betydligt behagligare även för min del! 🙂

Dagen därpå blev det mer vandring och vi njöt av skogen och naturen omkring oss. Tempot var lugnt och utan hast och de många backarna i slutet av leden mot Gränna kändes överkomliga, och vi lyckades ta dem med lite humor i blicken. Tack för det ryggsäcken! Dagen och turen slutade i Gränna och polkagrisar var utlovade som resans höjdpunkt! Fast vi vet ju både du och jag att målet är ingenting…

Så blev vi åter upphämtade och tur var det för strax öppnade himlen sina portar och regnet bara öste ner över oss. Nöjda och lite trötta i fötterna njöt vi av bilturen hem igen.