Navarone

  • John le Carré

    ·

    Jag tänkte jag skulle säga något om John le Carré. Det är en författare som har följt mig genom åren. Första boken jag läste av honom var Den lilla trumslagarflickan. Den fick en oerhört stor betydelse för mig. Jag upplevde att mitt språk tog ett gigantiskt kliv framåt. Det här var första eller andra året på gymnasiet och jag lyckades för första gången skriva en uppsats i svenska med högsta betyg strax efter läsningen. Förmodligen var tiden mogen för mitt språk att utvecklas oavsett, men upplevelsen var lika fullt angenäm. Anledningen till att just den här romanen påverkade mig så starkt var nog att den kombinerade spänningsromanen, som behövdes för att engagera mig fullt, med en författare som hade högt ställda litterära ambitioner. Jag upplevde att jag under en längre tid efteråt så att säga levde i det le Carréska språket. Romanen gjorde ett starkt intryck. Jag var inte van vid skönlitteratur av det här lite långsammare slaget. Och med det menar jag att både handlingen och språket förs framåt med eftertänksamhet och långsamt detaljerad precision, till skillnad från många romaner som mer liknar en biljaktsscen i en amerikansk film. Att läsa le Carré är som att sjunka in i en bekväm engelsk fåtölj med en varm sprakande brasa framför sig medan höstregnet sakta faller utanför fönstret. Det kräver tid och uppmärksamhet och ro; upplevelsen blir bestående och njutningsfylld.

    Men, det har även varit lite med le Carré som med den första förälskelsen: den är svår att återuppleva med samma intensitet. Några romaner (Nattjänst och Spionen som kom in från kylan) har jag tyckt varit en aning träiga och till och med lite långtråkiga, men det finns de som jag tycker är rena mästerverken också. Ryska huset är ett exempel, men framför allt är En perfekt spion något av det bästa som skrivits. För den som inte känner till John le Carré så kan det ligga nära till hands att tro att han skriver agentromaner av klassiskt snitt med action och spänning, men inget kan vara mer avlägset och En perfekt spion är ett lysande exempel på det. Här får en helt stillsam och i förstone till synes oskyldig handling effekter, som likt ringar på vattnet växer sig större och större. Huvudpersonen Magnus Pym ”försvinner” plötsligt en dag. Han har tagit in på ett pensionat för att skriva sina memoarer och ingen vet var han är. Båda sidor om järnridån börjar sina efterforskningar och paniken sprider sig. Dramatik uppstår samtidigt som tiden tycks stå stilla och inget sker alls. Det är obeskrivligt välskrivet och i mina ögon le Carrés bästa roman.

    Just nu läser jag Mullvaden som ligger till grund för den nu bioaktuella Tinker Tailor Soldier Spy. Än så länge motsvarar den mina förväntningar och jag njuter för fullt.

  • Irriterande bokutgivning

    ·

    Jag har skrivit det här förut, men det är så irriterande. Boken The Wise Man’s Fear av Patrick Rothfuss som jag precis läst har nyligen getts ut på svenska. Här ges den ut i två volymer som i den lokala bokhandeln jag var till idag kostade hela 269 kronor styck! Dessutom var det trots att de var inbundna en påtagligt medioker kartongkänsla över utgåvan. På Amazon.com kostar den (en bok – självklart!) 19.54 US Dollar, dvs. 132.55 SEK. Jämför det med de 538 kronor du får punga ut med för de båda svenska utgåvorna. DET ÄR INTE KONSTIGT ATT DEN SVENSKA BOKHANDELN ÄR I KRIS. Hur kan det få vara på det här viset?! Eller var finns felet? Tänker jag fel?

    Någonstans blir det ju lika sjukt, fast åt andra hållet, när man knappt ett år efter första utgivningsdagen hittar de flesta böckerna på den årliga bokrean för knappt halva priset. (Visserligen i en sunkig billighetsutgåva som är fylld med tryckfel och andra kvalitetsmissar.) Och så slutligen ytterligare något år senare på loppis för en tia. Ja, en boks värde överstiger mitt förnuft.

  • Maxpuls

    ·

    I en studie av 43 olika HRmax formler sades denna vara minst dålig:

    The formula deemed least objectionable was:

    HRmax = 205.8 – (0.685 × age)

    This was found to have a standard deviation that, although large (6.4 bpm), was still considered to be acceptable for the use of prescribing exercise training HR ranges.

    Robergs R and Landwehr R (2002). ”The Surprising History of the ”HRmax=220-age” Equation”, Journal of Exercise Physiology 5 (2): 1–10. ISSN 1097-9751

    Då skulle jag ha ~175 i max. +/- 6,5 slag. Under dagens löpning kom jag upp i 173 efter en tuff spurt, men jag var långt ifrån max. Antagligen skulle jag komma upp en bra bit till om jag gjorde ett riktigt maxtest. Upp mot 180 kanske är närmre sanningen. Ska kolla när jag gör backintervaller nästa gång.

  • Barnuppfostran

    ·

    Hur ska man få en 2,5-åring att förstå att han inte får pilla på allt, hälla ut, slänga kring, blanda ihop, dra fram och röra till. Jag blir galen! Nu precis kom han med saltpaketet och ena näven full. Jag hann precis fram då han skulle hälla i sig. Jag vet inte hur många gånger jag barskt hutat åt honom för det. Hur vi än ställer undan saltet så lyckas han ändå i något obevakat ögonblick hitta det igen. Och är det inte saltet så är det paprikakryddan eller svartpepparen eller sockret. Ja, ni förstår. I alla fall hjälper det inte att bli arg.

    Nej, det gäller att glädjas, att se bakom och djupare, se till utvecklingen som sker i dessa små händelser, så fulla av kreativitet och upptäckarglädje.

    De är väl för söta de små liven!

  • Tålamod

    ·

    I går skulle jag ha sprungit. Å, så jag hade sett fram mot det! Det kändes i hela kroppen att det skulle gå bra – snabbt och långt. Så när jag skulle ta på kläderna insåg jag att de låg kvar i tvättmaskinen. Genomblöta. Eftersom jag inte är överdrivet rik eller intresserad av att hålla mig med en garderob fylld av löparutstyrslar, så stod jag inför ett val: springa i blöta kläder eller inte alls. Och valet? Ja, det blev att skriva detta blogginlägg i tv-soffan där jag intalade mig att tålamod är viktigt för en atlets psyke samt att det ju är när kroppen vilar som utvecklingen sker…

    🙂

  • The Wise Man’s Fear

    ·

    The Wise Man's Fear av Patrick Rothfuss

    Det är inte möjligt att säga annat än att Patrick Rothfuss har skrivit en fantastisk,  underhållande  och välskriven roman. The Wise Man’s Fear är i mitt tycke lika bra som första delen The Name of the Wind. Visserligen finns det några avsnitt som känns lite långrandiga, som exempelvis Kvothes tid hos Felurian, men i stort är handlingen nu lite mer ”på allvar” eller lite mer vuxen. Tidigare har jag tyckt att det saknats en korrelation mellan Kvothes inverkan och den stora berättelse han tycker sig berätta. Han tycks klä sig i för stora kläder, även om det ju är oerhört underhållande. Det är en historia om en kungamördare vi läser. Nu börjar vi ana att det kan stämma. Jag uppskattar verkligen när romanen blir lite mer shitty and gritty, det passar mitt tycke mer än den annars lite mer glättiga och högstämda ton som Kvothe har på universitetet – poeten Kvothe.

    Handlingen är annars både genomtänkt och sammanhållen: Det är riktigt spännande och man bjuds på en del överraskningar. Nu hoppas jag bara att Patrick Rothfuss sitter vid datorn så jag snart kan få veta hur det ska sluta!

  • Nytt jobb?

    ·

    Idag var jag på anställningsintervju. Det var nervöst och jobbigt.

    Hoppas jag gjorde ett gott intryck.

  • Babel i vår

    ·

    Ska bli spännande att följa Babel i vår. Jessica Gedin är ny programledare. Jag har inte hört henne diskutera litteratur i radio, så jag kan inte kommentera något om henne. Min förhoppning är att hon inte korrumperar sig till att bli klämkäckt populistisk eller förytligande. Något som TV så lätt nedlåter sig till. Fram för det goda samtalet och fördjupningen i författarskapet!

  • Dags att sammanfatta läsningen 2011

    ·

    Läsåret 2011 blev inte det bästa om man räknar antal böcker som mått på framgång. Jag inser ju att jag inte läst mer än vad några bokbloggare normalt läser under en enda månad. Inte desto mindre älskar jag att läsa och böcker har en stor del av mitt intresse. Som väl är var det god kvalitet på så gott som allt. En orsak till att det inte blev fler böcker är säkert att inte mindre än sex av fjorton var på engelska. Det går visserligen allt bättre och flyter mer effortlessly att läsa, men fortfarande går det långsammare. Dessutom var några av årets böcker riktiga tegelstenar, exempelvis The Name of the Wind och A Clash of Kings.
    Det är inte lätt att utse vilken av böckerna som var bäst. Många har fått en femma i betyg och jag är glad att ha kunnat välja bara de bästa detta året. Några sticker fram hakan lite extra dock: såsom The Name of the Wind och The Blade Itself. Men det kanske var för att de var nya bekantskaper och jag inte visste vad jag kunde vänta. A Clash of Kings samt The Desert Spear var fortsättningsromaner och jag vill mena att de är minst lika bra. Den enda boken jag hade kunnat vara utan i år var Runar Eldebos Leva medan livet pågår. Den sa mig ingenting. Nej tacka vet jag Philip Yancey om man vill läsa en bok om kristen tro.

    • Hungerspelen av Suzanne Collins
    • The Blade Itself av Joe Abercrombie
    • Storm Front av Jim Butcher
    • The Desert Spear av Peter V. Brett
    • Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
    • Glasbruket av Arnaldur Indridason
    • Leva medan livet pågår av Runar Eldebo
    • Pestens tid av Stephen King
    • Mörkerseende av Philip Yancey
    • Ultramarathon man : confessions of an all-night runner av Dean Karnazes
    • A Clash of Kings av George RR Martin
    • The Name of the Wind av Patrick Rothfuss
    • Hjälp, vem är jag? av Caroline af Ugglas
    • Sömnlös av Stephen King
  • Misstanke

    ·

    Bara för att du är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter dig.

    He, he, det var väl det jag trodde! Hade inte hört det förut bara.