Ibland får man lust att lyssna på sina gamla favoriter. Ett band som betydde mycket för mig på 70-talet var Bachman Turner Overdrive, BTO. De var för mig råa, rockiga och briljanta. Än idag kan jag tycka att de är bra och framför allt förstår jag deras storhet. De räknas till rockens legendarer. Och när man hör den här basgången, då vet man att det blir bra…
Navarone
-
Ståpäls
·
-
Här är en väldigt fin film om El Camino. ÅHHH!
-
När man släktforskat ett tag känns frågan nästan lite konstig. Det är väl självklart att man vill veta mer om sin släkt och sin historia. Men, så självklart var det inte en gång när min mamma (som hade släktforskat) ville intressera mig för de resultat hon uppnått. Äsch låt de döda vara! Vad ska det vara bra för att leva bakåt? Jag kunde inte alls förstå hennes intresse. Idag ångrar jag mig. Varför var jag så avig och ointresserad; tänk om vi kunde ha forskat tillsammans!
Det kom att dröja till för ett par år sedan då mitt eget intresse började vakna. Döden hade börjat visa sitt fula anlete lika ofta som barndop och bröllop. Alltför många nära släktingar hade gått bort. Samtidigt vid den här tiden började jag känna att jag själv inte hade ett så bra fotfäste i tillvaron. (Idag är jag klar över att det då blir extra viktigt, och läkande, att känna sina rötter. Det ger en upplevelse av varifrån och var jag befinner mig på tidslinjen. Det skänker en trygghet att bottna i ett sorts kontinuum.) Jag råkade även ut för en simpel och ganska ofarlig cykelolycka, men hade svårt att komma över den, min egen sårbarhet uppdagades. Jag började fundera över vad som händer om jag plötsligt skulle träffa mannen i svart. Vad lämnar jag efter mig och vad skulle mina barn komma ihåg av den jag är. Jag satte mig ner och började skriva. Jag försökte komma ihåg så mycket som möjligt av mitt liv i syfte att även dela mina tankar och värderingar vidare. Så stod det plötsligt glasklart för mig att jag inte hade den blekaste aning om något som rörde min egen släkt tillbaka i tiden. Ja, till och med mina föräldrar var svåra att beskriva. Vad visste jag egentligen? Därmed hade jag redan börjat forska. Jag började fråga pappa allt oftare om hans föräldrar och andra släktingar, och hade han några album jag kunde få scanna fotografierna från?
Så var det förstås den där historien om farfars far som utvandrade till Amerika. Han dog där borta efter bara några få år och det enda som kom tillbaka var en relativt tom amerikakoffert och en enkel klocka, inga pengar. Ingen nu levande släktmedlem sade sig veta vad han dött av. I stället hade rykten om en tragisk bortgång börjat få fäste. Man visste att han gillade kortspel och det sades att han troligen blivit mördad i ett bråk i en mörk gränd. Hela hans personlighet var dessutom intressant eftersom han lämnade en gravid hustru och tre små barn hemma, med gård att sköta, för att på egen hand söka lyckan i Amerika. Vad var hans plan? Eller hans ursäkt? Elva år blev han kvar till sin död. Jag sägs vara lik honom på bild.
Idag vet jag, tack vare släktforskningen, vad han dog av och var han levde sina sista dagar. Men den berättelsen är ju ett annat ämne, och så har jag hittat levande släktingar i USA som jag först vill försöka knyta kontakt med. Kanske finns det någon som har ytterligare ljus att sprida över historien.
-
Den ena av dessa böcker får mig att må oerhört dåligt. Jag tvärnitar från djupet av hela min själ inför tanken att den alls läses! Den andra boken, öppnar jag mitt hjärta för. Läs mer om Naomi Kleins This changes everything.
-
Jag känner att Stephen Kings dystopiska bild av människan; hans många gånger profetiska böcker om vår förmåga (läs: vilja) till destruktion, ligger så nära sanningen. Låt oss därför också tro att hans ibland bländande porträtt av godhet och tro på en inneboende kraft av sanning och rätt, likväl är sann!
Apropå en nyligen recenserad bok i Expressen, Naomi Kleins ”Det här förändrar allt”, där hon träffar pricken över i när hon anger orsaken till varför inget händer och varför vi är dömda…
…den ekonomiska laissez faire-liberalismens snudd på religösa övertygelse om att allt ordnar sig bara marknaden får sköta sig själv.
Jag har en känsla av att det börjar bli bråttom nu. Det är inte läge att fortsätta hålla huvudet i sanden. Vi behöver prioritera bättre vad vi lägger vår energi på!
-
Det är fantastiskt att kunna berätta att jag och min grabb har pilgrimsvandrat från Ödeshög till Vadstena. Det var kanske inte Camino de Santiago de Compostela, men det var två dagar längs Fransiscusleden och Klosterleden. Det var pilgrimsvandring som den skulle ha sett ut även i Spanien. Jag är lycklig!
It’s a long and winding road. Samtidigt är jag ledsen, för efter ankomst till Vadstena fick jag världens migränanfall, och den kväll jag hade tänkt skulle bli en så fin avslutning, blev nu i stället ingenting. Det gav mig mycket att tänka på, och det är ju vad en pilgrimsvandring är till för. För det första: att ha ansvar för någon annan och inse att jag inte klarar av det. Jag blev så dålig att jag inte ens tog mig ur sängen. (Nu led min kille inte svårt av det. Han var själv så trött att han lade sig att sova. Det fanns några smörgåsar och Digestivekex ifall han velat, men den medhavda godispåsen räckte som kvällsmat…) För det andra: insikten att jag är oerhört känslig för vätskebrist och stekande solsken. Jag drack relativt stora mängder, men kom aldrig ifatt första dagens stora vätskeförlust. Solstrålarna stekte på mitt huvud och starkt ljus översvämmade mina ögon. Jag har svårt att tänka mig att ha en varm hatt på huvudet i värmen och solglasögon har jag alltid funnit bedrövligt jobbiga att bära.
Pilgrimsvandring med det bästa ressällskap man kan tänka sig! Som ett prov att vandra inför ett eventuellt Spanienäventyr var det perfekt! Jag fick prova min nya ryggsäck och den satt perfekt på ryggen. Den kommer att fungera bra. Det var nyttigt att känna att handdukar, kläder och lakan väger. Böcker, tidningar, konserver som vi nu bar med oss väger massvis och dem kan man helt skippa i Spanien. Det gäller att jaga gram på allt! Det var helt uppenbart att en minskning med 2-3 kg var en stor hjälp för fötter och ben. Rekommendationen på 10-11 kg som maxvikt är bra som rättesnöre (jag hade nu 14-15 kg som mest, allt för att grabben skulle ha en bra resa).
Förväntansfulla pilgrimer före avfärd. Minst lika viktigt eller mest, det hänger samman, är bra skor! De jag hade nu fungerade överraskande bra. Det var ett par helt vanliga walking skor från Salomon, alltså inga särskilda vandrarkängor. Men sulan var hård och gav en bra stötupptagning. Skon var stabil. Enda minus var den mediokra snörningen som är deras standard. Det bör i stället vara en klassisk snörning, tror jag. Skorna bör dessutom vara en halv storlek för stora. Fötterna svullnar och man slår i stortån i framkanten. Något som efter en dag blir ganska besvärligt. Överhuvudtaget tror jag man ska tänka lite militäriskt när det gäller skor. De har lång erfarenhet av tuffa marscher med packning. Därför tänker jag att skorna ska vara hårda och ge ett bra stöd. Min kille gick i ett par mer vanliga gympaskor med mjukare sula och fick större problem än jag med smärta i fötterna. Det avgörs speciellt på asfalt…
Spartansk middag bestående av makaroner och korv. Smakade som en slottsbjudning. -
Jag älskar att läsa böcker om Camino de Santiago och de som vandrat leden som pilgrimer. Nu har jag precis läst klart A Million Steps av Kurt Koontz. Boken är precis som många andra en personlig betraktelse över vandringen och de personer han möter.
A Million Steps av Kurt Koontz Han reflekterar över sig själv och sitt liv och beskriver hur vandringen och de tankar han erfar sätter hans tidigare liv i perspektiv. På så vis fungerar pilgrimsvandringen så som många förväntar sig att den ska göra, och för Kurt Koontz blir den en stark personlig upplevelse. Bokens värde ligger inte enbart i den personliga förändringen av Kurt, utan minst lika mycket i hur välskriven den är och hur levande han berättar om allt han upplever.
Det är en vacker bok, en glad bok och en hyllning till att leva i nuet. I allt blir den en inspiration att själv göra resan och öppna sig för att låta sig förändras. Det Caminon gör är att under en kort period intensivt lära ut och öppna våra sinnen för det vi inte förmår sortera fram i våra dagliga liv. Det blir en intensivkurs i livskunskap. Lärdomen är att pilgrimsresan inte enbart finns på Caminon utan görs här och nu i alla människors liv.