A Cry For Myth

Navarone

  • Bokrean pågår för fullt

    ·

    Navarone

    Det har väl inte undgått någon bokintresserad att årets rea pågår för fullt. När jag var yngre – alltså till för helt nyligen sedan, så hängde jag på låset till bokaffären på morgonen. Jag ville inte missa ifall det fanns något särskilt billigt eller något i bara några få exemplar. Nuförtiden har mitt beteende förändrats och tyvärr (det är tufft att driva bokaffär idag) är jag inte alltid trogen den fysiska bokhandeln. I år föll jag för att klicka hem en bok från en nätbokhandel. Anledningen var mitt intresse för klassisk musik som söker omedelbar behovstillfredsställelse. Då jag sökte på böcker inom detta område dök så Beethovenbiografin av Åke Holmquist upp för endast 129 kronor och det kändes som ett kap. Nu har jag fått hem boken och börjat läsa i den och då upptäcker jag ett problem. Boken är enorm! Inte endast till sitt innehåll, utan också storleksmässigt. Boken är grymt stor och väger ett ton – minst – att hålla i. Jag som sett fram mot att kunna läsa en stund i sängen innan jag somnar… Dessutom slår det mig att ett av skälen varför den nu finns på rean kanske är att den är tänkt att komma ut i något av pocketformaten. Det hade varit så mycket smidigare, jag hade kanske till och med kunnat ha den i ryggsäcken på väg till jobbet. Nåväl det är inget fel på boken, det är en väldigt vacker och gedigen bok.

    Beethoven - biografin av Åke Holmquist
    Beethoven – biografin av Åke Holmquist

  • 15 år och tiden går!

    ·

    Navarone

    Idag fyller min ena dotter 15 år. Att se henne framför sig idag är smått ofattbart! Tanken på att hon alldeles nyligen låg i mina armar och tittade storögt upp på mig är svindlande. 🙂

  • När tron går fel

    ·

    Navarone

    Jag kan inte låta bli att skriva om den här nyheten som precis kablades ut i media. Det finns tydligen en pastor Jamie Coots som deltar i en reality-show. Han lever med giftormar och menar enligt artikeln att hans tro ska rädda honom från att bli biten. Nu har han blivit biten och döden dött.

    Hur fel kan det inte bli. Då menar jag inte bara att personen blev biten och dog, utan hur fel kan vi inte tolka bibeln och det kristna budskapet! Den här typen av utmanande kristendom, att pröva Gud och bevisa något i hans namn tror jag Gud vänder sig från i vämjelse! Visserligen har vi berättelsen om Daniel i lejongropen, men det är så långt från samma grund till berättelsen att det är svårt att hitta någon likhet alls.

    Det finns så många skrockfyllda kristna och jag menar att det är snudd på antikrist att tänka så. Jag hörde min svärfar berätta om en ung kvinna som ännu inte hittat någon att gifta sig med. Det här uppfyllde henne dagligen och hon bad mycket över det. Hennes självförtroende var i botten. En dag så sa hon till honom att hon trodde det var Guds mening att hon skulle gifta sig med en person som var i mångas ögon frånstötande. Han var dessutom mycket äldre. Hon hade bett om ett tecken och fått ett sådant. Problemet var att även detta tecken var av den karaktären att det liknade att slå en tärning. Om det blir fyra och över så…

    Nu var hon förtvivlad för hon trodde inte hon skulle klara detta henne pålagda?! I botten av detta fanns en trosuppfattning och en Gudsbild som jag menar det inte finns fog för. En medeltida Gud, en straffande och prövande Gud och en Gud som härskar och utan kärlek påtvingar oss hans vilja. Hon var egentligen uppfylld av skräck inför Gud och hade missat hela budskapet om Guds nåd och kärleksfullhet. Att Gud inte kräver av oss något vi inte är redo för eller är frivilliga till. Att Guds längtan efter gemenskap med oss är byggd på vår frivillighet att möta honom. Sann kärlek. Hon var så fylld av att leta efter en make och att se och höra ett tecken från Gud samtidigt som hennes bild av Gud ledde henne mot att göra val som bara var hjärnspöken. Sedan är det en helt annan sak att Gud mycket väl kunde ha lagt sin välsignelse över ett sådant äktenskap och efteråt skapat en grund för att hållbart och lyckligt liv. Just för att han är kärlek!

  • Alltså nu är jag inne på klassisk musik igen

    ·

    Navarone

    Nu har mitt nörderi slagit till igen eller är det ett Aschbergerdrag jag har? Spelar ingen roll, det är så här jag fungerar och jag har lärt mig det nu. När jag blir intresserad av något så uppfyller det mig helt. Jo jag kan göra annat också men det krävs styrka och mycket resonerande med mig själv. Jag gör de dagliga sysslorna, men min själ längtar hela tiden efter det där som jag är så intresserad av, och jag kan bli riktigt frustrerad och besviken om det inte det finns lite plats för det under en dag. Helst vill jag ägna alla dygnets timmar åt det förstås! Så nu är det alltså klassisk musik – igen. Snart kommer jag att nörda in på något annat, kanske schack eller löpning eller fantasylitteratur eller kristen tro eller psykologi, kanske Dostojevskij, kanske Andra Världskriget… Ja så där håller det på, om och om igen. Några av dessa ämnen vill jag ska följa mig dagligen under normalt fokus, såsom min tro, klassisk musik och löpning. Ibland känner jag att bågen spänns lite extra dock, som nu alltså med klassisk musik. Och det får konsekvenser som jag borde tänka efter lite mer på. Jag har nu köpt in mer musik. CD-skivor för ett antal hundralappar (jag är glad att det inte blir tusenlappar), men så har det förstås även blivit några böcker i ämnet, fyra stycken för att vara korrekt…

    Det är därför på sin plats att jag rekommenderar en stunds lyssnande på något av det bästa. Haydns Londonsymfoni nr 104 i D-dur

     

  • Att vara förälder

    ·

    Navarone

    Pust! Det är inte lätt att vara förälder. Och det finns inget jobbigare än att hamna i konflikt med sina barn. Hur man än gör så känner man att det var fel. Antingen klandrar man sig för att man inte sätter gränser och är tydligare i vad som är accepterat. Eller så gör man just det och sedan ångrar sig för det kanske var väl konsekvent eller intolerant. Självklart kan man ångra sig, be om förlåtelse, eller så får man ta tag i det på något annat sätt.

    Problemet just nu är att jag varit sträng, kanske för sträng. Det som är mest irriterande är att han (i det här fallet) låtsas som det inte rör honom, öppet trotsar och säger att han inte kommer att sluta i alla fall (spela krigsspel på datorn), dessutom har han ju ändå sin mobiltelefon, som han sa… Så inte nog med att jag gett honom dataförbud nästa vecka, jag kände även att jag var tvungen att köra upp honom på rummet (dock bara för en stund förstås) för att han var så uppstudsig.

    Om jag nu går upp och stryker honom medhårs eller stryker ett streck över detta, kommer överens – vilka signaler ger jag honom då! Bra eller dåliga? Att jag kommer att ge mig nästa gång med, att det egentligen inte var så farligt, att våra gränser inte gäller. Å andra sidan håller jag på mina förbud, vad har jag gjort för vår relation då? Bygger jag en mur mellan vår kärlek? Blir den högre och hårdare för varje gång som jag är sträng? Läker kärleken däremellan lika väl varje gång eller blir det svårare och svårare, eftersom den intellektuella bilden av motsättningarna (fostran) inte raderas ut på samma sätt som när han bara var ett litet barn?

    Jovisst ska vi prata ut med varandra när det lagt sig lite. Det känns som oftast att jag kommer att välja att så småningom ge med mig i någon sorts kompromiss. Kanske efter ett löfte att inte spela sådana spel mer (om det så bara håller ett tag). Allt för att jag inte vill riskera en brusten relation. I grunden är jag inte ängslig för att just han inte hanterar dessa spel, i grunden vet jag att han är en väldigt godhjärtad och ren själ, bara lockad av det som han vet han inte får och det häftiga och spännande som de flesta kompisar ändå får göra. Så är det dessutom det där med mitt eget hyckleri, jag tvekar ju inte att hyra filmer med krig och våld, och är förresten inte Star Wars eller till och med Harry Potter krigiska så det räcker? Vad är det för skillnad på att döda någon med trollstav eller en AK47:a?

    Jag vet inget, jag blir inte klok på det här? Finns det någon kurs för föräldrar som jag kan gå? Fast vad är det som säger att en sådan har det rätta svaret och den korrekta moralen? Ingen har de rätta svaren, alltså kan vi bara fortsätta göra vårt bästa, bara vi har kärlek i det vi gör.

    Edit: Ja, så tog det bara en timma så har jag upphävt dataförbudet. Det var för hårt! Eller? Men vi har pratat mycket om varför jag reagerar så på dessa krigsspel som är realistiska i bild och ljud. Jag har också försökt att närma mig något om att jag tycker det finns en skillnad mot de mer overkliga spelen, som visserligen också handlar om  samma saker. Jag försökte även prata om mitt eget märkliga liv, där jag gjorde militärtjänst, som han ju vet, men numera skulle ha valt att vägra vapen. Hur konstigt det är att vi är så hycklande med vissa val och heliga med andra… Tänkte att det är huvudsaken att säga vad jag tycker, inte kanske att i första hand säga att jag har rätt eller alltid har gjort rätt själv! Det fina i kråksången var att det faktiskt var han (min underbara son) som lite slokörat först kom och närmade sig med ett förlåt att han var dum. Jag kan säga att det dröjde inte innan jag kastade mig om halsen på honom och så började vi prata. 🙂

     

  • Jag är en maratonlöpare

    ·

    Navarone

    Jag tränar för maraton. Någon har sagt att det är viktigt att säga högt att man är en maratonlöpare. Det är lätt att man viker ner sig och kanske till och med inte fullföljer sin träning inför ett lopp annars. Man behöver omgivningens pepp och erkännande av ens föresatser. Det handlar som med så mycket annat om ens självförtroende, synen på dig själv. Hittills har jag klarat av två maraton och ett lopp har jag brutit. Mitt nästa försök ska bli i maj i Stockholm.

    Min största erfarenhet så här långt är att det är jobbigare än vad man tror och kräver mer av distansträning än vad man tror. Inför mitt första lopp hade jag stegrat min träning gradvis. Jag hade tävlat flera halvmaraton och även klarat Lidingöloppet som är 30 km långt i terräng. Några menar att det till och med är tuffare att springa Lidingöloppet. Kanske är det så för en del, men inte för mig. Så lite lurad av det ryktet och att det alltså bara var platt asfaltslöpning, om än tolv km extra, så trodde jag nog att jag skulle få en betydligt bättre sluttid än mina 4.40 och inte känna mig så totalt kraschad i kroppen. Efteråt minns jag att jag var väldigt besviken. Jag trodde jag var god för att springa på tider neråt fyra timmar. Kanske hade jag haft en dålig dag, kanske var det för varmt, kanske… ja, skälen surrade runt i huvudet. Idag några år senare tycker jag att jag ska vara glad att jag tog mig i mål och att det var en bra start på en maratonkarriär. Det var ju bara att anmäla mig till ett nytt lopp och komma igen där. I stället blev jag ganska nedslagen och valde att dra ner på löpningen ett tag. Jag var nog lite chockad över denna upplevelse och att jag var så pass oförberedd på vad som krävdes. Jag hade ju ändå ett gott självförtroende på halva distansen och jag trodde jag hade ett pannben som bara behövde aktiveras så jag kunde gå på ren vilja om det behövdes.

    Jag hade lovat min dotter att springa med den här snusnäsduken på huvudet...
    Jag hade lovat min dotter att springa med den här snusnäsduken på huvudet…

    Känslan vid mål var en helt annan än vid ett halvmaraton, då var jag trött mer på ett konditionsmässigt sätt, nu var det en utmattningströtthet (smärta) som gick djupare fysiskt och även mentalt. Det är stor skillnad mellan att vara tränad för ett halvmaraton och sedan tro att man ska kunna hålla nästan samma tempo i ytterligare 2 mil. Åtminstone för mig, det finns alltid undantag. Jag menar inte att det är lättare att springa kortare distanser som 5 km eller en mil. Det är inte alls svårt att springa sig helt sönder och samman av trötthet i sådana lopp, och det är oerhört krävande att springa på sin personliga topp i vilket lopp som helst. Allt beror på vad du tränat och hur mycket du tränat för just din distans.

    Snacket om tremilsgränsen är inte oväsentligt. Vid ungefär tre mil tar kroppens bränsle slut och för maratonlöpare finns det ett uttryck myntat att man går in i väggen när det händer. Det är alltså väldigt viktigt att man har tränat upp mot dessa distanser flera gånger för att förbereda och stärka kroppen. Helst bör man ha gjort ett par pass som når så långt som ca 34 kilometer. Genom sådan träning ökar kroppen sin förmåga att använda fett som energikälla. Detta tillsammans med en väl förberedd muskulatur är det som så småningom leder till mål. Bör man då inte träna på 42 km eller längre, undrar kanske någon? Jo det finns personer som gör det. Oftast är det elitlöpare eller andra väldigt vältränade som gör det. Men det generella rådet är att det räcker med tremilspass annars riskerar man bara slita ner kroppen och det får en motsatt träningseffekt, behovet av återhämtning blir för stort. Nyckeln till maratonträning är alltså enligt mig att göra tillräckligt många långa pass på träning, oftast i lugnt tempo. Generellt gäller att ju mer du springer desto bättre klarar du maran. Distansträning är A och O helt enkelt!

    Andra maratonloppet gjorde jag i somras och det var lite av en kopia på första. Jag höll mig uppe lite över halva distansen, men sedan tog kroppen slut. Skillnaden denna gång låg mer på det personliga planet. Jag kände mig ganska nöjd med insatsen och valde att glädjas över att jag gick i mål. Jag accepterade att jag numera inte springer lika snabbt och samtidigt insåg jag att med mer träning så kan jag utvecklas och förbättra mig. Jag ser därför fram mot vinterns och vårens träning. Förhoppningsvis kan jag bevisa att jag har det där pannbenet. Det är nämligen hemma i soffan det behövs som mest, när det är regn eller snö ute, och boken vid läsfåtöljen lockar mer! 🙂

     

  • And the rest is silence

    ·

    Navarone

    Att Claudio Abbado har gått ur tiden har nog inte kunnat undgå någon som lyssnar till eller intresserar sig för klassisk musik. Svenska Dagbladet skriver om det här och här. Jag personligen har för små kunskaper för att kunna säga något om hans storhet eller uttryck, men jag snubblade över ett Youtube-klipp som visar på en oerhört sensibel och inkännande dirigent då han håller publiken i tystnad en stund efter stycket.

    R.I.P Claudio Abbado

     

  • The Magicians – Lev Grossman

    ·

    Navarone

    Lev Grossman - The Magicians
    Lev Grossman – The Magicians

    Boken handlar om en begåvad man som heter Quentin Coldwater och han antas till ett college för magiker. Han är mycket begåvad och lyckas väl på sin utbildning. Efter examen upptäcker han och några vänner att det finns en parallell verklighet, eller en magisk verklighet som ligger till grund för de barndomsböcker han en gång läst. Han träder in i denna värld tillsammans med sina vänner och plötsligt blir tillvaron i Fillory kanske mer verklig för honom än vår värld och nu är det på liv och död!

    Mina tankar om boken har varit lite negativa från första sidan. Den har fått kämpa i motvind under hela läsningen. Jag kände redan i inledningen att jag som läsare blev inkastad i en personlighet och hans förehavanden utan bakgrund eller uppbyggnad. Omedelbart skulle jag liksom ha fattat sympati för huvudpersonen och känna med honom i hans äventyr. Här tycker jag Lev Grossman missar målet rejält. Det är inte som med exempelvis Harry Potter-böckerna, som den jämförs med i blurbarna, där vi lär känna Harry och hans bakgrund för att sedan resa i äventyret med honom. Detsamma gäller inte bara för Quentin utan för alla hans vänner i boken. Personlighetsporträtten är för tunna och de olika individernas varför lämnas åt sitt öde. Jag har därför oerhört svårt för att engagera mig och skulle någon dö eller glömmas bort ett antal sidor så skulle det inte göra mig något heller. Framför allt borde huvudpersonen ha tecknats starkare och mer levande.

    Handlingen i boken är det inte något fel på egentligen. Den är händelserik och fantasifull. Men jag är inte utan invändningar där heller. Vad är egentligen tvisten i historien eller kanske mer vad är hotet, vad är ”björnen på stranden”. Inte heller huvudpersonen tycks veta vad han gör i boken. Allt får liksom utvecklas efterhand. Och så den magiska värld de inträder i på slutet av boken, – what’s the point? Varför skulle jag bry mig?

    Ja, här fångar Lev Grossman mig inte alls på samma sätt som med Harry Potter-böckerna eller böckerna om Kvothe (Patrick Rothfuss). Man önskar att blurbarna kunde vara lite mer sanningsenliga, där hyllas boken som ett fenomen, typ.

  • Konsert jag önskade jag hört

    ·

    Navarone

    I gårdagens SvD läste jag en väldigt bra recension av Sjostakovitjs cellokonsert nr 1 med Jakob Koranyi, cello, Daniel Blendulf, dirigent, Kungliga Filharmonikerna på Konserthuset. Lyssnarens nyfikenhet väcks i mig och entusiasmen över den klassiska musikens levande själ uppenbaras i artikeln så jag önskade jag varit där.
    Jag tog genast fram mina cellokonserter och lyssnade girigt igenom dem. I samma box har jag även hans Pianokonsert Nr 1. Här kommer Sjostakovitjs hela register av lekfullhet och lyricism fram tycker jag. Konserten skrevs också 1933 innan han blev stämplad som fiende till folket av Stalin och tvingades ändra sitt uttryck för att överleva som tonsättare. Senare forskning har dock visat att han hela tiden var dissident och många gånger skrev in ett ”dolt” budskap i musiken.

  • Lite om det jag läste 2013

    ·

    Navarone

    2013 läste jag endast 15 böcker och det är ju inte fler än att jag borde kunna samla några korta tankar om var och en av dem. Så håll till godo…

    Relentless Forward Progress av Bryon Powell
    En löparnörds totalguide till långlöpning. Då menar jag längre än maraton! Boken försöker samla allt som är värt att veta för en nybliven ultralöpare. Här ges många praktiska råd om så väl utrustning, träning, som planering, men ger kanske inte några aha-upplevelse när det gäller löpning och träning; åtminstone inte för den av oss som redan läst ett tjog med böcker om löpning och maratonträning osv.

    A Dance with Dragons av George R. R. Martin
    Femte boken i serie som ännu inte har avslutats av Mr Martin. Någonstans var detta kanske den bästa boken rent dramaturgiskt och stilistiskt, men samtidigt inte den mest spännande och actionfyllda av dem. Har jag kommit så här långt i serien så kommer jag inte att svika resterande böcker, utan nu väntar jag girigt på Winds of Winter. Jag ska tälta utanför bokhandeln denna gången…

    Hiking the Camino: 500 Miles with Jesus av Fr. Dave Pivonka T.O.R.
    En mycket inspirerande bok som tar oss med på en tacksägelseresa till Gud för att han vill vara oss nära. Här beskrivs samma pilgrimsvandring som många andra gjort men på ett helt annat sätt. Vandringen har och får en unik betydelse för var och en som gör den.

    To the Field of Stars av Kevin A. Codd
    En fantastisk bok som inte bara beskriver själva vandringen till Santiago de Compostela utan handlar om livet i stort och smått. Hur förhåller vi oss till svårigheter och prövningar, vad förväntar vi oss av våra medmänniskor och hur ser vår relation till Gud ut när allt annat blir avskalat.

    En kvinnas resa av Agneta Sjödin
    Boken är självbiografisk om än skriven som en roman. Sjödin levandegör hur en sådan pilgrimsvandring kan upplevas i vårt inre. Hur förändras vi allteftersom leden tar oss med mot målet och vi under vandringen öppnar våra sinnen för våra tankar och olika möten med andra människor.

    El Camino : pilgrimsvandring till Santiago de Compostela av Åke Mokvist
    En inspirerande dokumentär i text och bild om vandringen till Santiago de Compostela. Boken passar utmärkt som en första introduktion för den nyfikne och är vacker som presentbok.

    Det perfekta löpsteget av Thomas Reckmann
    Det här är en helt ok bok för den som söker hitta ett bra löpsteg och vill förbättra sin löpekonomi. Här presenteras inte några stora nyheter, men samlar vad man ska tänka på och ger bra tips på enkla övningar. Framför allt inspirerar den även den som inte har snabbhet i kroppen till att tro på sin egen utveckling.

    Korparna av Tomas Bannerhed
    Årets skarpaste bok. En grym och fantastisk skildring av en pojkes uppväxt och hans far som sköter familjens gård. Ett arbete som driver fadern in i mentalsjukdom och där förväntningarna vilar tungt på den lille pojken att ta vid, samtidigt som längtan efter ett annat liv växer i pojkens bröst. En otroligt kärleksfull skildring och varje ord doftar av äng och skog.

    Sankta Psyko av Johan Theorin
    Johan Theorin är en av mina absoluta favoritförfattare. Här skriver han en bok utanför sin Ölandssvit om en ung man som arbetar på ett dagis för barn till intagna patienter vid ett mentalsjukhus. Det finns dock orsaker till varför han valt att börja arbeta på just detta dagis. Det dröjer inte länge innan det börjar hända saker i korridorerna på sjukhuset. Riktigt ruskigt!

    Änglarösten av Arnaldur Indridason
    Indridason har kommit att bli en av få deckarförfattare som jag ännu kan läsa utan att känna motvilja mot upprepningar och allt samma hela tiden. Samma våld och samma sex och samma stereotyper etc.

    All Clear  och Blackout av Connie Willis
    Det här var Science fiction av ett helt annat slag. En grupp vetenskapsmän reser tillbaka i tiden till andra världskrigets England i tro att deras agerande inte kan påverka framtiden. Något går dock fel och de blir fast utan möjlighet att komma tillbaka. Hur ska de kunna leva utan att göra skada på historien och vad är det som hänt. En överraskande intressant och medryckande intrig. Jag blev såld på att läsa andra världskrigets historia efter denna.

    Om verkligheten är större – vad är det då vi inte ser? av Philip Yancey
    Philip Yancey är en av få kristna förkunnare och författare jag står ut med. Han är oerhört ödmjuk och gör allt för att förstå våra tvivel och vår kamp med Gud. Utan pekpinnar visar han på en möjlig väg att leva och omfamna ett liv med Gud – trots allt.

    Old Man’s War av John Scalzi
    Science fiction. En gammal man låter sig värvas till krigare och får en ny, ung och förbättrad kropp. Han skickas sedan ut på diverse uppdrag i rymden och lyckas bättre än de flesta. OK, det var inte rättvist, men jag testade en lite ’hårdare’, klassisk Sci-Fi och tyvärr blev jag inte såld på det. Romanen anses vara en succé av de frälsta.

    Det av Stephen King
    En riktig mastodontbok och en fantastisk berättelse. Stephen King är kanske som allra bäst när han skriver om barn och han har en blick och ett kom-ihåg för hur det är att vara ett barn som ingen annan. Här i en kamp mellan det goda och det onda förenas ett kamratgäng som vuxna för att upprepa sin bedrift som barn att fördriva det monster som åter lägrat staden Derry, men denna gången slutligt besegra Det.