Navarone

  • Stephen King: Under kupolen

    ·

    Under kupolen
    Under kupolen

    En nästan osynlig, jättelik och ogenomtränglig kupol sänks plötsligt ned runt om en liten ort i USA. Ingen kommer in och ingen ut. Vad händer med invånarna, hur reagerar enskilda individer och hur formar sig samhället under osäkra och pressade förhållanden? Den frågan ställer Stephen King och som vanligt är svaren allt från ohyggliga, fruktansvärda och skräckfyllda, till hoppfyllda, rena och goda. En spännvidd som just Stephen King är så fantastisk på att hantera och gestalta. Och som vanligt med Stephen Kings böcker är det inte blodet som är så bra (det kan man ”nästan” bläddra förbi 🙂 ), utan det är personteckningen och våra inre drivkrafter som skildras så insiktsfullt och levande. Ytterst få eller ingen kan dessutom som King beskriva barns lek och barns känsloliv med ett sådant igenkännande och sådan trovärdighet. Vi ryser och håret reser sig på oss när vi inser att just detta barn lever inom oss och påverkar våra liv även som vuxna! (Läs bland andra Det och Drömfångare!)

    I Under kupolen skildras inte så mycket övernaturliga väsen eller onda demoner utan vanliga (och några ovanliga 😉 ) människor. Här blir vi smärtsamt påminda om hur snabbt vi kan förvandlas beroende på yttre omständigheter och hur tunna våra moraliska skyddsplåtar egentligen är. Se bara kriget på Balkan och konflikten i Rwanda för att nämna några uppenbara vattendelare ur ett mänsklighetsperspektiv. Som väl är hittar Stephen King fram även till godheten och självuppoffrandet. Ibland lönar den sig inte (även goda människor dör), men ibland, och för hoppfullhetens skull, får den en avgörande och yttersta betydelse. En viss katharsis uppnås och vi lägger ifrån oss boken med en känsla av: ahh, va bra!

     

  • Löpning – en update

    ·

    2013 blev ett ganska bra år för mig, distansmässigt i alla fall. Jag borde dock ha kunnat springa än mer. Hade en rejäl svacka under september – november då jag tappade all motivation. Året slutade på en total distans av 1442 km. Inte mycket att skryta med, men för mig och för hur mitt liv ser ut och med mitt sätt att fungera var det bra!
    Nu ser jag i stället fram mot 2014 och jag sätter upp nya mål. Jag vill öka den totala årsdistansen och varför inte ta 1572 km som är Sveriges längd.
    Annars är det två delmoment som är mer avgörande för hur resultaten blir. Viktigast av alla delar i maratonträningen är att springa långpass. Det är därför högsta prioritet att göra fler långpass och fler längre pass. Jag behöver nästan dubbla antalet inom båda kategorierna. Andra momentet är löpningens kärna: för att nå framgång på sikt måste jag upprätthålla kontinuiteten. Inga svackor 2014! Det kommer jag inte att kunna hålla, men jag måste korta ner dem till ett minimum och kanske i vart fall tycka det är okej med bara ett kort pass på några km. Jag vet att det håller upp träningen mer än vad man tror. Att inte springa alls innebär ofrånkomligt att man tappar och så får börja om igen.

    Förhoppningsvis ska årets träning mynna ut i åtminstone två maratonlopp och kanske några kortare. Jag har i alla fall anmält mig till Stockholm Marathon då det är ett av dem där platserna tar slut före start. Andra lopp som jag funderar på nu är Kustmaran även om den kommer så snart som inom en månad efter Stockholm. Det loppet sprang jag ju förra året och jag tyckte det var riktigt skojigt och passade mig mentalt bra med en vändbana. Så skulle det vara kul att testa Lidingöloppet igen. Det var länge sedan jag sprang det men det var också ett riktigt roligt lopp att springa! Det är i alla fall viktigt att sätta upp mål!

     

  • En inre resa

    ·

    Att pilgrimsvandra ligger högt upp på min lista över saker jag längtar efter att göra. Just att pilgrimsvandra är inte målet i sig utan snarare ett medel för att nå mitt egentliga mål: att vandra med Gud och vara nära honom. Det hela bottnar i att våra liv idag är fyllda av så mycket brus och så många saker som drar vår uppmärksamhet bort från en nära relation med Gud. Det uppstår ett tomrum som vi bara kan fylla genom att ta ett steg tillbaka, stanna upp, vara stilla och uppmärksamma, öppna våra sinnen. En pilgrimsvandring likaväl som en fjällvandring, en cykeltur eller en kanotutfärd kan alla leda till denna sinnesfrid.

    vandra
    Pilgrimsvandring i all enkelhet

    Fördelen med att pilgrimsvandra kan vara att den inte har som mål att man ska dra sig undan från världen utan vara i den. Här möter man andra pilgrimer som har likartade tankar och samma längtan, människor som har tid att lyssna och dela med sig av sina erfarenheter. Alla har fokus på en inre eller en själslig resa och man stärker varandra i det syftet. Förhoppningsvis leder vandringen till en bestående förändring.

    Karta_Franska_vagen
    Den franska vägen – en av många som leder till Santiago de Compostela.

    För den som likt mig längtar och vill veta mer – få en försmak av resan – finns det mängder av resurser att ösa ur. Det är bara att använda sökmotorn på internet och skriva in Santiago de Compostela eller El Camino, så dyker det upp faktasidor, guideböcker, reseskildringar, bloggar och Youtube-klipp i massor. Själv har jag läst några böcker då det passar mig bäst att på så vis stillsamt låta äventyret sjunka in. Camino1En fin bok att börja med är Åke Moqvists ”El Camino” som är en reseskildring och fotodokumentär. Här får man en god bild av vad det innebär att vandra och vad man möter på vägen. Jag rekommenderar den verkligen. Vidare har jag läst Agneta Sjödins ”En kvinnas resa” som mer liknar en roman men givetvis kan läsas självbiografiskt. Här relateras till Paolo Coelho som också har gjort vandringen och sedan skrivit en roman på temat.Camino2 But he’s not my cup of tea… Sjödins bok är dock trevlig och väl värd att läsas.
    För mig som är kristen och har tankar och mål för vandringen i det perspektivet har det i stället varit två andra böcker som har fyllt min själ med inspiration och glädje. De är båda skrivna av katolska präster, men är privata speglingar av deras eget liv och egna inre resa. Den första är skriven av Kevin A. Codd med titeln ”To the Field of Stars” Camino3och är en helt underbar bok, både ur ett självbiografiskt perspektiv där han visar såväl sina egna brister som låter oss se den förändring som han genomgår under resan, och också som en reseskildring där vi möter de olika människor och de olika ställen som förändrar honom och andra inblandade i de möten som pilgrimsvandringen ofrånkomligen innebär. Den andra och sista slutligen är en pärla för själen. Dave Pivonkas ”Hiking the Camino” är skriven utifrån hans syfte med vandringen att tacka Gud för hans val av yrke som präst och de år det har fyllt hans liv med glädje. Samtidigt skildrar han vandringen så levande och inlevelsefyllt Camino4att det smittar av sig på oss läsare. Vi känner samma tacksamhet för Guds ledning och närvaro i våra liv och erkänner samma önskan som Dave att leva våra liv fullt för Gud och den mening han vill ge oss. Vi behöver bara öppna oss för den och pilgrimsvandringen blir en sorts symbol för den enkelhet som bör känneteckna våra liv och vårt förhållande till Gud.

    Ett andligt syfte tycks även ligga bakom Mark Sheas resa som han skildrar i en film som du kan se här på Youtube. (Filmen är 1h 15min.) Hans förväntningar på att hitta en spirituell och magisk eller mystisk Gud kom att ändras till en helt annan syn på livet och på vår relation till Gud. Det blev ingen besvikelse för honom att det inte sprakade av andliga upplevelser utan resan gav något stabilare och mer grundläggande – en upplevelse av enkelheten med Gud. Han säger i filmen att det handlar inte om mysticism eller hemliga sekter eller konstiga samband utan det är enkelheten, en enkel väg att följa, det avskalade mötet med Gud – Du och jag Gud! Här följer en kortare trailer av filmen:

     

  • In the morning

    ·

    Jag läser just nu Kevin A. Codd’s fantastiska ’To the Field of Stars’ om hans vandring till Santiago de Compostela. För en person som jag, som ofta misströstar när jag möter svårigheter och ibland är beredd att kasta allt på skräphögen, så har en mening i början av boken kommit till rätt person. Han får ett råd efter den första dagens vandring när han känner sig helt slut och inte förstår hur han ska orka gå vidare nästa dag. Värden på härbärget där han frågar om han får stanna en dag extra säger till honom: ”See how things feel in the morning”. Dagen därpå kändes så allt genast mycket bättre igen och han fortsatte vandringen. För Kevin A. Codd fick dessa enkla ord en återkommande betydelse. 🙂Field of stars

    Så här är det faktiskt med mycket i våra liv. Vi krisar och misströstar och i nuet så ser vi inget annat än våra känslor. Som ofta så behöver vi lite perspektiv eller en god natts sömn. När de värsta känslostormarna lagt sig eller kroppen fått vila så känns det mycket bättre igen. Även om det verkar som väldigt enkla och lite banala råd så finns det mycket klokskap även i vardaglig visdom. Givetvis löser du kanske inte alla problem men det kan vara bra att bära med sig de här orden.

    See how things feel in the morning.

  • Förlåt

    ·

    Det lilla ordet förlåt är ibland väldigt svårt att säga. Det är förståeligt eftersom det innebär en ödmjukelse och en ånger. Det krävs en insikt och en förnyad vilja. Ibland kan det säkert kännas som en förlust för den som tvingas krypa till korset, någon kanske till och med känner en förödmjukelse. Hur skönt känns det då å andra sidan inte när man blir förlåten. Då skulden kan lyftas från ens axlar och man blir lättad från det dåliga samvetet. Smärtan och det onda kan börja läka. Relationer kan helas.

    Det är dock väldigt märkligt att det även kan vara så svårt acceptera en ursäkt, att ta emot ett förlåt och förlåta. När våra små barn har gjort en dumhet så vill vi föräldrar gärna att de ska kunna säga förlåt. På något vis är de så mycket längre komna på denna punkt än vi vuxna. Det tycks inte vara så svårt för dem att be om förlåtelse och vi accepterar det omedelbart, kramar om dem och blir så glada över deras villighet att ångra sig och ändra sitt beteende. På samma sätt håller barnen inte inne med sitt Ja eller OK när vi ber dem om förlåtelse. De tycks skaka av sig så snabbt och sedan kan leken fortsätta. Viljan till glädje, kärlek och försoning finns naturlig och inbyggd i dem.

    Nu har jag gjort bort mig i en fråga, ord har sagts och jag har sårat en människa. Jag förstod det inte alls då jag sa det, men har efteråt fått veta att så blev det. Eftersom jag inte alls menade att såra så kastade jag mig på telefonen för att förklara och be om ursäkt. Tyvärr ville personen inte prata just då så jag skickade inte bara ett sms utan flera där jag på alla vis ångrade mig och bad om ursäkt. Ett svar har jag fått och det stod just det att hon var sårad och arg.

    Det är klart att det kan ta tid att förlåta, att stilla sina känslor och låta en försoning sjunka in. Jag får helt enkelt vänta och vara villig att åter förklara och be om förlåtelse när tillfället öppnar sig. Jag tänker dock på den skillnad det är när ett barn söker vår förlåtelse. Hur omedelbart vi själva vill förlåta dem. Men så är det alltså inte alltid vuxna emellan. Det tycker jag är beklämmande.förlåt

  • El Camino

    ·

    Det finns en uppsjö av böcker som handlar om pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela – El Camino. Det är reseskildringar, guideböcker och rent skönlitterära. Det finns däremot inte så många på svenska.
    Åke Mokvist har sammanfogat upplevelser under tre egna vandringar längs leden till en berättelse om livet och människorna som han mött på Caminon. Boken är närmast att betrakta som en fotodokumentär då det är stort fokus på bildmaterialet, men han reflekterar samtidigt kring såväl egna som andras tankar och orsaker till varför man går leden och hur leden ibland påverkar oss eller leder vissa av oss till en förändring. Han ger också uttryck för en del kritik mot vad som närmast kan beskrivas som ett förfelande av de ursprungliga tankarna med pilgrimsvandringen. Främst jäktandet för att säkra en sängplats inför kommande natt som leder till att människorna inte upplever Caminon på rätt sätt. Ett av pilgrimens nyckelord är långsamhet.
    Boken fångar på ett fint sätt den miljö och den sorts sinnesstämning som man som vandrare kan förvänta sig. Det är dock ingen guidebok för den som undrar hur vandringen går till, för det finns det många andra böcker. I stället är det en inspirationsbok för oss som funderar på att vandra El Camino och den ger en god inblick i vad ett sådant äventyr kan innebära. Det är en vacker bok väl värd en läsning.

    Åke Mokvist, El Camino, 2008 Pilgrimsvandring till Santiago de Compostela
    Åke Mokvist, El Camino, 2008
    Pilgrimsvandring till Santiago de Compostela
  • Stockholm halvmarathon

    ·

    Bild

    Den senaste tiden har jag haft en ganska rejäl löparsvacka. Mitt intresse har lockats till helt andra områden. Det började med en förkylning och sedan kom jag inte igång efter den. Så min uppladdning inför Stockholm halvmarathon var inte den bästa. Mina långpass har legat på upp till tre mil så jag var inte orolig för att klara sträckan, men jag kände ändå att jag tappat stuns och skutt i kroppen den sista tiden. Dessutom var jag som vanligt nervös och kände en början till migrän i kroppen. Jag vet inte varför men så här är det ofta och låren blir till bly. Senast var på Stockholm marathon då jag tvingades bryta redan efter 15 km. Nåväl jag startade och loppet gick bra idag. Jag fick ingen kanontid men är helt nöjd med mig själv ändå. Det var segt i benen och det fanns inget tryck, men jag tog mig i mål i alla fall.

    Det var ett par år sedan jag sprang detta loppet senast och under tiden har arrangörerna förbättrat det mesta. I år tyckte jag att allt var superproffsigt och flöt perfekt. Suveränt kul lopp. I nedanstående video så får man en god inblick i själva banan och hur det är att springa. Jag tycker själv att just Stockholm halvmarathon är hästlängder bättre än tex. Göteborgsvarvet. En lika bra folkfest, en väldigt varierad bana och klart löpbart lopp. Målet i Kungsträdgården och alla sevärdheter som man hinner njuta av gör att man får mycket Stockholm för anmälningsavgiften. Enda minus är ju duschmöjligheterna.

  • Dagens hjälte

    ·

    Idag försökte jag vara Dagens hjälte! En invandrarkvinna skulle åka med samma buss som jag men verkade inte ha någon giltig biljett och inte heller några kontanter. Chauffören bad henne gå till Pressbyrån för att ordna biljett, men när hon kom tillbaka var biljetten (kortet) fortfarande tomt. Det var tydligt att hon inte förstod vad som gällde eller hur man köpte och fyllde på kortet. Det är inte så lätt när man förmodligen bara har en början till förståelse av svenska som språk.

    Eftersom jag har varit ute för liknande incidenter förut på bussen och klandrat mig för att jag inte har gripit in så tänkte jag att nu ska jag minsann erbjuda mig att betala en biljett för henne. Jag var inte säker på att jag hade kontanter själv, men efter att ha grävt fram några tjugor och lite mynt så gick jag fram till chauffören just som kvinnan lämnade bussen och sa att jag kan betala för henne. Det visade sig att chauffören inte alls hade kört henne på porten utan hon skulle få åka med gratis. Hon hade en barnvagn och han hade bara öppnat de bakre dörrarna för henne. ”Spara du dina pengar”, sa han med ett litet leende.

    Nå det här var inget märkvärdigt i och för sig. Huvudsaken var ju att det ordnade sig för henne. Det är tanken som räknas. Beredskapen att vara oegoistisk och hjälpsam utan att vänta att få något tillbaka är hållningen. Jag får väl bli dagens hjälte en annan dag i stället. Det verkar inte vara lätt att bli hjälte. Man kanske skulle bli en superhjälte för att lyckas. Det var i alla fall ett bra försök!

    superhjältar

  • 130 mil inspiration

    ·

    I mitt förra inlägg skrev jag om sommarens äventyr, vandringen med stort V tillsammans med min grabb, hur jag längtar efter att vara ute i naturen och söker efter det enkla avskalade livet. Samtidigt bär jag på en dubbelhet och jag är inte helt sann när jag skriver så. Jag är den förste att erkänna att jag även dras till TV och datorer och det moderna samhällets sociala kultur. Men som idé 😉 måste jag ändå få tro att jag är halvvägs där. En av dessa äventyrare som förverkligat sina drömmar och prövat sina gränser, – livin’ on the edge! – Göran Kropp, som jag för övrigt haft äran att sova i samma tält med (host, host, försök till skryt 😉 ), är en av mina stora idoler. Hans personlighet och hans äventyr har alltid inspirerat mig, tyvärr gick han ju bort alldeles för tidigt. Rune Larsson och Björn Sunesson är två andra personer vars löparäventyr och syn på löpning som en naturlig del i livet har inspirerat mig att springa och fortsätta springa med delvis andra målsättningar i blicken.

    Så har jag även snubblat över en annan blogg som gripit tag i min längtan efter att vandra. I bloggen En fjällvandring på egen hand skriver Johanna Lundgren om en vandring från Treriksröset till Grövelsjön, en nätt liten vandring på sådär 130mil! Och vilken inspiration den har gett mig! När jag först hittade hennes blogg hade hon hunnit gå mer än halvvägs men jag läste ifatt allt i ett enda svep och har sedan följt äventyret hem i mål. Vilken tjej och vilken prestation! Samtidigt förstår jag att det inte är att prestera som är i fokus, utan upplevelsen! Att vandra är ingen duktighetsuppvisning utan en dragningskraft, ett fundamentalt annat! Hon är nu visserligen i mål men läs så förstår ni vad jag menar. Börja från dag ett och läs som det vore nu! Hon gjorde det! That’s the difference.

    P.S  Apropå att ha träffat kändisar… Jag har alldeles för ett par dagar sedan haft nöjet att skaka tass med henne. Jag var på en marknad i byn där jag arbetar och där gick hon plötsligt förbi (jo, hon bor i en annan by alldeles i närheten). Först tänkte jag Wow! men sedan kände jag att det borde jag ju säga till henne, om jag nu bara vågar… Men hur kul kan det vara att bli störd av en vilt främmande man när allt man vill är att få vara ifred och strosa runt på stan i egen takt, tänkte jag.  Samtidigt ville jag ju så gärna säga hej, så jag trotsade min nervositet och klev fram på skakiga ben och sa hej!

    Det gick bra och hon var mycket trevlig! 🙂

    Den här bilden får väl illustrera dubbelheten mellan samhälle och natur. En asfalterad väg i en underbar allè. Landskapet runt om var för övrigt fantastiskt vackert.
    Den här bilden får illustrera dubbelheten mellan samhälle och natur. En asfalterad väg i en underbar allè. Landskapet runt om var för övrigt även det fantastiskt vackert.
  • En liten strapats

    ·

    Jag har alltid haft en längtan efter att vandra. Kanske är det snarare en längtan efter att vara fri och självständig, att rå sig själv och vara ett med naturen, bortom samhället och alla krav i betongdjungeln. Jag tror det sitter djupt rotat i oss, nedärvt sedan årtusenden, och vår själ vibrerar automatiskt vid beröring av tystnaden och vindens sus, dofterna från träd och mark. Vi känner att det här är det naturliga, det riktiga sättet att leva.

    Dags att ge sig av på vår vandring längs Holavedsleden.
    Dags att ge sig av på vår vandring längs Holavedsleden.

    Man behöver alltså inte vandra. Det handlar inte om det egentligen, utan du kan lika gärna hitta denna harmoni när du brukar din jord eller jagar eller fiskar. Det är inte konstigt att så många längtar till dessa fritidsnöjen eller lägger ner så mycket pengar på att förverkliga dem.

    Jag och min äldste son pratade redan förra sommaren om att vi skulle ta en liten tur med tält och ryggsäck. För honom är det förstås ett spännande äventyr och för min del en chans att få nosa på vandringen, men främst är det en möjlighet att överföra eller väcka den där känslan jag pratar om i honom. Inget skulle göra mig gladare.

    Det gällde bara att lägga upp det med förstånd och återhållsamhet. Det måste bli en bra upplevelse och inte VM i att bära tungt och länge, samtidigt är det viktigt med känslan av att ha uppnått något genom en lagom prövning som ger stolthetskänslor och lycka. Jag skulle bara ha fattat det för egen del 😉

    Tur med vädret ska man ha! Och det blev bara några droppar.
    Tur med vädret ska man ha! Och det blev bara några droppar.

    Vi bestämde oss för att göra en tvådagars tur på Holavedsleden. Första dagen skulle vi inte gå så långt. Vi blev skjutsade till en punkt i trakten av Adelöv och därifrån gick vi några timmar för att ganska snart stanna och göra upp kvällslägret. Tanken var att vi skulle grilla och sitta och mysa i skymningen tillsammans. Tyvärr var rastplatsen inte den vackraste men vi njöt ändå av grillningen och tystnaden. Mina ambitioner att göra denna vandring till en behaglig upplevelse för oss blev lite för långt gångna. Jag hade med alldeles för mycket vatten i ryggsäcken och bar på så gott som all utrustning själv, vilket gjorde att min ryggsäck inte höll för alla kilon. Den har några år på nacken och plasten i bärsystemet hade förmodligen torkat. Alldeles som vi kom fram till lägerplatsen så brakade den sönder och samman. Tur för oss att vi inte skulle sova mer än en natt och att det finns mobiltelefoner. Vi ringde efter hustrun och hon kom ut morgonen efter med en mindre ryggsäck åt mig där vi kunde bära med lite mindre vatten och dagens mat i princip. Så äventyret kunde fortsätta och betydligt behagligare även för min del! 🙂

    Chefskocken provsmakar. På menyn står Bullens pilsnerkorv och potatismos från Felix.
    Chefskocken provsmakar. På menyn står Bullens pilsnerkorv och potatismos från Felix.

    Dagen därpå blev det mer vandring och vi njöt av skogen och naturen omkring oss. Tempot var lugnt och utan hast och de många backarna i slutet av leden mot Gränna kändes överkomliga, och vi lyckades ta dem med lite humor i blicken. Tack för det ryggsäcken! Dagen och turen slutade i Gränna och polkagrisar var utlovade som resans höjdpunkt! Fast vi vet ju både du och jag att målet är ingenting…

    Så blev vi åter upphämtade och tur var det för strax öppnade himlen sina portar och regnet bara öste ner över oss. Nöjda och lite trötta i fötterna njöt vi av bilturen hem igen.

    Stövlar är bra men är inte optimala att gå långt i.
    Stövlar är bra men inte optimala att gå långt i.
    Hmm... Men det är faktiskt en väldigt lång stig upp till tornet och många underskattar nog det att döma av dem vi mötte i klänning och vita skjortor på väg upp!
    Hmm…
    Men det är faktiskt en väldigt lång stig upp till tornet och många underskattar nog det att döma av dem vi mötte i klänning och vita skjortor på väg upp!